Och varför skulle du få lov?

Nu kommer de oinvigda med en ny idé: sommarskola. Alla barn som inte har uppnått målen ska erbjudas tjugo dagars kortare sommarlov och istället ägna denna tid åt mer av det skolarbete som de tidigare har varit tveksamma till.

Som Matz kommenterade, vilken fantastisk metod är det som på bara tjugo dagar kan reparera det som skolan misslyckats med under (antagligen) flera tusen dagar tidigare? För bristen på måluppfyllelse tar väl ett par år att upptäcka? Eller ska vi börja straffa barnen redan när de är små? Jag hoppas att ingen är så världsfrånvänd att man tror att det finns barn som kommer att uppfatta detta som en fantastisk möjlighet istället för ett straff.

Och om det nu fanns en sådan metod (som dessutom fungerar när man är ditkommenderad mot sin vilja när alla andra är lediga) – varför använder vi inte den under de hundratals dagar det vanliga skolåret täcker?

Det är klart att de elever som inte uppnått målen ska få stöd. Men varför använda mer av samma sak som inte har fungerat innan? Om det vi gör inte fungerar, måste vi prova något nytt. Men inte sommarskola. Det är en idé som tycks bygga på tanken att eleverna inte når målen eftersom de inte har haft tillräckligt med tid i skolan, eller möjligtvis att det har varit för många elever på skolan. Eller kan det vara så att de fryser på vinterhalvåret?

Men nog är det så att problemet med måluppfyllelse i första hand handlar om brist på motivation? Och att den kan ha många orsaker, som att nivån ligger fel (för eleven), att den pedagogiska metoden/miljön inte passar eleven eller att livet har kört ihop sig, bara för att nämna några. Men brist på skoltid är knappast en av dem.

Det psykosociala miljö som skapas kring en sommarskola som drivs med gängse pedagogiska metoder underlättar inte lärande. Är tanken att den ska drivas med andra, mer välfungerande metoder, så finns det ingen orsak att inte använda dem under terminstid. Och fungerar de, behövs ingen sommarskola.

Och kanske ingen sommarskolblogg heller, så jag återkommer i augusti istället J

Tid att tänka

Hur ser vi på introverta elever och medarbetare? Den frågan ställde jag mig i samband med att jag lyssnade på en TED-föreläsning av Susan Cain, som har skrivit en bok om att vara introvert och som menar att vi lägger för stort tryck på att alla ska vara extroverta. Nu tror jag att det är värre i USA och att trycket på att var extrovert är större där, men nog är det något vi behöver fundera över här också?

Susan Cain berättar att mellan en tredjedel och hälften av alla människor är företrädelsevis introverta. Det betyder att de lär sig bäst och är mest kreativa om de får mycket tid att vara för sig själva (inte nödvändigtvis ensamma, utan möjlighet att begrunda text eller tankar i lugn och ro). Hur ser det ut i skolan idag? Hur mycket tid för stilla reflektion ger vi eleverna?

Är det kanske så att nästan all tid i skolan istället är inriktad mot extroverta personer, så till vida att man antingen förväntas lyssna på någon annan eller delta i ett samtal med andra? Och att de elever som tydligt visar att de behöver egentid oftast blir uppmanade av läraren att bli mer extroverta? Jag skulle dessutom vilja påstå att många verkar tolka det här med entrepreneuriellt lärande som att man ska träna på sina extroverta färdigheter, översatt till att prata för sig och ta plats.

Vi kör alltså över mellan hälften och en tredjedel av eleverna på det här viset. Inte nog med det – djupkunskap och dess medföljande kreativitet kräver att man får tid att reflektera. Och detta gäller även företrädelsevis extroverta personer, de som har spontant lite svårare att stilla still och fundera, och som därför skulle behöva träna mer på det.

Reflektionstid är alltså en viktig och försummad del av lärandet, men ganska lätt att införa som en naturlig del av en lektion. Till en början kan man ha kortare pass (eleverna får två minuter att fundera över en specifik fråga innan de pratar om frågan med varandra). Ovana elever behöver ha fasta strukturer och träna många gånger, innan man kan införa längre och mer djuptänkande pass (svårare eller mer komplexa uppgifter). Ett annat förslag är att börja en lektion med fem minuters reflektion om vad man lärde sig förra gången. Det sätter igång elevernas tankar inom området och gör dem mer benägna att ta in information.

En skola/arbetsplats som utnyttjar hela spektrumet av förmågor – från introverta till extroverta – kommer att bli både trevligare och mer kreativ. Vad ska du göra för att ge de introverta mer plats till hösten?

Ingen skog utan bara trän

Jag trillade över en artikel om elevers motivation skriven av Peter Gärdenfors 2010. Han påpekar där att skolans strukturer främjar en extern motivation hos eleverna – framför allt betyg – och hur detta kan ha en negativ effekt på lärandet. Notera att artikeln är skriven före lanseringen av Skola-11. Och hur har det gått sedan dess, är de nya strukturerna bättre?

Peter Gärdenfors citerar pedagogen Jerome Bruner som lyfter fram tre gynnsamma faktorer för lärande:

1) Nyfikenhet: Människans naturliga nyfikenhet är stark redan från födelsen.

2) Kompetens: Om man upplever att man lyckas känner man glädje över sin kompetens och en form av stolthet.

3) Ömsesidighet: Människor tycker om att frivilligt uppnå mål tillsammans med andra.

Hur har skola-11 lyckats med det här? Om man tittar på skollagens första stycken kan man tolka in ett önskemål om att det är just detta som vi vill uppnå. Elever ska stimuleras till en livslång lust att lära och dessutom bli aktiva, kompetenta och kreativa samt ansvarskännande medborgare.

Men hur är det med implementeringen? Vi tar det punkt för punkt:

1)     Nyfikenhet.  Den långa listan på centrala innehåll (Lgr/Gy-11) tvingar lärare att ta till lärarstyrd undervisning. För hur ska man annars hinna med att beröra allt? Om elevernas nyfikenhet ska driva lärandet hinner man inte med det som ska kunnas om t ex ljud på fyra x 40 minuter (som en fysiklärare har räknat ut att man har på sig). Att sedan eleverna inte lär sig innehållet är en annan sak. Man har i alla fall följt läroplanen.

2)     Kompetens. Kunskapskraven är så omständligt (och relativt) formulerade att eleverna inte vet vad de ska göra och kan då inte veta hur de ska lyckas. Dessutom är det svårt att utveckla kompetens när det är läraren som har hela kontrollen över innehållet och metoderna (se punkt 1).

3)     Ömsesidighet. Jo, eleverna får fortfarande samarbeta i skolan, men med tanke på att de sällan (eller aldrig) tränas i hur man samarbetar leder detta ofta till konflikter. Dessutom är det första man behöver komma överens om i ett bra samarbete vad det är man vill uppnå, dvs målet för samarbetet. Och då är vi tillbaks på de luddigt uttrycka kunskapskraven (se punkt 2).

Det ironiska i sammanhanget är att resultatet i praktiken går käpprätt emot skollagen (man fokuserar på träden i läroplanen utan att se skollagens skog). Bedömningen ska vara formativ, men resultatet är (ännu så länge) att vi har fler avprickningsprov. Undervisningen ska vara vetenskapligt förankrad, men det mesta som görs för att bemöta den nya situationen (med skola-11) är vetenskapligt förankrat bara så till vida att det har visat sig vara negativt för lärandet (och då syftar jag till betyg/provfixering och lärarorienterad undervisning).

Peter Gärdenfors avslutar sin artikel med att trycka på att elevernas förståelse och motivation borde vara centrala i vår nya skola, och att lärarna behöver veta hur man lyfter fram dessa hos eleverna. Som det är för tillfället blir det precis tvärtom. Lärarna hinner knappt med eleverna på grund av dokumentationskrav och det stora ämnesinnehållet (trots att vi vet att det som är sanning idag kanske inte ens är relevant när eleverna tar studenten).

Det positiva är att man faktiskt kan följa både skollagens ambitioner och uppfylla läroplanen förutsatt att man jobbar integrerat med tydliggjorda mål, formativt lärande och sätter eleven i fokus (se våra tidigare inlägg och flikarna). Frågan är bara hur dåligt det måste bli innan skolorna vågar ta detta steg.

Nostalgitripp och villospår

När vi startade vår blogg lovade vi varandra att inte bli politiska. Jag ska inte bli det nu heller, men det har aldrig varit så nära.
Christian Lundahls text om de villospår nostalgin lett in skolbeslut på  är en riktigt bra analys av mångas känslor och tankar där ute i verkligheten - Skolan.
Jag tror dessutom att nostalgitrippen förstärker ett farligt fokus på formen. Formen kan vara viktig, men får aldrig skymma innehållet. Jag skrev om detta för en månad sen i Men rosor i ett sprucket krus, är ändå alltid rosor.

Leva som man lär

Nu har skolverket kommit ut med stödexempel. Eller, är det verkligen ett stöd? Kan man studera detta dokument och sedan faller allt på plats?

I sin strävan att tydliggöra de relativa begreppen har de gjort ett exempel. I detta finns en beskrivning på 10 sidor text som beskriver bedömningen för ett (1) centralt innehåll i svenska. De beskriver tre bedömningsunderlag som har vardera mellan 3 och 5 punkter man kan ta hänsyn till (det varierar mellan betygsnivåerna så E beskrivs av totalt 12, C av 11 och A av 12 punkter). Om vi tänker oss att en elev kan ligga ibland på E och ibland på C får vi 1124 olika möjliga kombinationer som läraren sedan ska avgöra om det ska beskrivas som E, D eller C. På samma sätt blir det om de pendlar mellan C och A (och skulle sedan eleven kunna pendla mellan E och A så blir det en väldig massa fler).

Exemplet borde sedan multipliceras detta alla olika centrala innehåll i ämnet. Har det blivit tydligare?

Nu är det naturligtvis inte så skolverket har tänkt att materialet ska användas, men det ger en fingervisning om komplexiteten i bedömningsunderlaget. I verkligheten behöver inte läraren ta reda på precis vilken av de tusentals kombinationerna som gäller – men man kommer inte ifrån att läraren förväntas bedöma 12 olika karktärsdrag och där skilja ut tre nivåer (på ett centralt innehåll).

Och för att göra det ännu roligare: skillnaden på de olika nivåerna är fortfarande beskrivna med relativa begrepp!

Om vi tittar på det från ett annat håll så är själva mängden text ett problem i sig. Även utan elevexemplen rör det sig alltså om 10 sidor komplicerat uttryckt text. För ett (1) centralt innehåll. Hur i all världen ska en lärare orka eller ens hinna sätta sig in i detta? Med tanke på att exemplet rör bedömning i sexan, så har läraren ganska många andra ämnen och centrala innehåll att ta ställning till.

Och när texten är mångordig och svårförstålig, hur ska man över huvud taget komma i närheten av en likvärdig bedömning? Hur ska två lärare kunna förväntas tolka ett så omfattande material likadant? (Jag har inte lyckats ta reda på hur inspektörerna gör för att stämma ihop sig – någon som vet?)

Jag har ett radikalt förslag till skolverket: följ era egna regler för skolan när ni kommunicerar med skolorna! Se till att det material som ni lämnar ut är formativt och lättillgängligt, att det leder till en lust att lära.

Vår vän tiden

Är det något vi inom skolvärlden vet av egen erfarenhet så är det att lärande tar tid. Man brukar räkna med att det ett år från inlärningstillfället tills att kunskapen är en integrerad del av hur vi uppfattar och tolkar världen. Det lustiga är att vi glömmer bort det, trots att vi får dagliga bevis.

En annan del som vi glömmer bort är att integrationen bara händer om vi på något sätt bearbetar det vi har fått reda på. Med andra ord: en happening leder inte till några insikter om vi inte grunnar på och provar det vi har varit med om i olika sammanhang. Och hur ofta gör vi det? Hur ofta har du varit på en föreläsning som inte lett till en enda konkret handling i vardagen hos dig själv eller någon av dina kollegor?

När vi har elever märker vi naturligtvis att man både måste vända och vrida på det som ska läras och att det tar tid. Vad skulle hände om vi använde den insikten också när det gäller vårt eget och vår organisations lärande? Hur skulle det se ut då?

Jo, för det första så skulle vi sluta ösa ut pengar på tomtebloss, tindrande inspirationsföreläsningar som inte leder till resultat. Visst, vill rektorer göra medarbetarna glada på ett konventionellt sätt så ta in (upplyftande) föreläsare, men kalla det inte organisationsutveckling. Ta inte heller in konsulter på en utvecklingsdag och tro sedan att detta ska förändra organisationen.

Istället behöver vi inse att lärande/organisationsutveckling är en utdragen process, som behöver ske vid upprepade tillfällen spridda över minst ett år. Deltagarna behöver själva få reflektera/prova/reflektera kring det som ska förändras (istället för att någon berättar vad som ska göras). Vi behöver vara beredda på att det kommer att kännas kontigt och motigt ibland (som alla nya saker) och ha konkret formulerade utfall som synliggör att vi tar oss framåt. Kommer vi håg detta när vi ska börja ett utvecklingsarbete har vi mycket större chans att vi faktiskt lär oss och att organsiationen utvecklas.

Och apropå det: om skolverket hade använt sina pedagogiska insikter när de sjösatte skola-11, så hade man aldrig lanserat en ny lag innan de som ska använda den fått tillräckligt med tid för att förstå hur den fungerar. Varför är det så svårt att gräva där man står?