torsdag 31 januari 2013

Vilka argument har du?


Vad är argumentation? Och hur skiljer det sig från debatt? I flera skolor används debatten som det enda uttryckliga tillfället för att träna argumentation. Medan jag anser att debatten är en överskattad pedagogiskt teknik, så läggs det för lite fokus på argumentation.

Vad är skillnaden? Jo, i en debatt utgör argumentationen bara en del (tillhörande logos) av de tekniker som används för att övertyga motståndaren om att man har rätt. Argumentationsteknik i sig har dessutom fler användningsområden än att övertyga en motståndare: det är snarare en teknik för att utveckla ett resonemang, att öka förståelsen.

Därför har vi alla stor nytta av att träna upp vår förmåga att göra en argumentationsanalys, och det är en viktig del för att våra elever ska kunna få en djupförståelse för ett ämne.

En argumentationsanalys kan göras genom att identifiera tre delar:
  1. Vilket är påståendet (”sanningen”)?
  2. Vilka premisser bygger det på (bakgrundsfakta)?
  3. På vilket sätt är just dessa premisser relevant för påståendet?

När man har lärt sig att göra denna uppdelning blir det lätt att ställa frågor som hjälper andra att utveckla sina tankar. Man upptäcker snart att elever behöver träna på alla tre delarna och här är ett par exempel på frågor man kan ställa:
  1. Vad är det egentligen de vill säga? Hur ska man formulera detta – gärna i en mening (det blir lättare att jobba vidare då)?
  2. Hur vet du att dessa fakta är sanna? Var kan du hitta mer information om detta? Här är det värt att lägga märke till att det ofta smyger in premisser som är helt ogrundade. Som pedagog ska man då bli nöjd – man har nämligen fått reda på exakt vad det är just denna eleve inte vet och behöver lära sig mer om.
  3. På vilket sätt leder A (bakgrundsfaktan) till B (påståendet)? Vilka exempel kan du ge på när A skapar B?

Ett sätt att träna upp förmågan att argumentera är att låta eleverna leta upp de olika delarna i andras texter (eller i t ex  tv-program). Men redan barn som inte kan läsa svårare texter kan tränas i argumentation genom att läraren ställer frågor. De flesta använder faktiskt argumenationsteknik redan i lågstadiet (även när de pratar med varandra) och om man då ställer frågor – istället för att själv argumentera för hur det ligger till – kan man hjälpa dem att utveckla sin förmåga att lära.

Och för dem som fortfarande anser att debatten är det bästa sättet att lära sig att argumentera väl, så förslår jag att man blir så bra på att identifiera de tre delarna att man omedelbart kan upptäcka när eleverna får med allt. När man kan detta, har man också möjlighet att svara på den intressanta frågan: i vilken utsträckning leder en bra argumentation till att man vinner en debatt?

tisdag 29 januari 2013

Lust att lära


I skolan premieras elever som vill följa normer och drivs av en oro för att göra fel. Detta enligt Pia Rosander som har studerat vilka personlighetsdrag som är starkast relaterade till höga betyg. Speciellt hos flickorna såg man också att det inte var någon fördel att drivas av sin nyfikenhet och viljan att lära för vetandets egen skull.

För omväxlings skull kan vi inte skylla på formuleringen av det nya betygssystemet. Dels gjordes undersökningarna under det gamla systemet, men ännu viktigare är att det som skulle ge höga betyg (både i Lpo-94 och Lgr-11) är just uttryck för djupkunskap, inte att lära utantill.

Vi kan alltså konstatera att skolan i verkligheten inte har premierat – och gissningsvis därför inte heller varit bra på att stötta – utvecklingen av förmågor som nyfikenhet, kritisk granskning och nytänkande (kallat öppenhet i artikeln).

Jag tror att detta har hängt med länge. Inte ens på 70-talet när rebellerna var inne, uppmuntrades ifrågasättande elever. Istället fick man höga betyg – då också – på att lära sig utantill och göra som läraren sa. Kanske är det också så att de som attraheras av läraryrket ofta tillhör den konformativa gruppen? Det finns säkert en och annan eldsjäl som vill ändra på saker, men i gemen skulle jag tro att man vill bli lärare för att man trivdes i skolan. Och hur många elever med sämre betyg gör det? Det hade varit intressant om Rosander och hennes kollegor hade undersökt den aspekten också.

Nu är jag övertygad om att det handlar om förmågor – och inte personighetsdrag huggna i sten. (Det finns en omfattande neurologisk forskning kring personlighetsdrag som visar detta, se till exempel ”The Emotional life of your Brain”, R.J. Davidson & S. Begley). Det betyder att vi alla kan bli bättre på att använda, och känna igen, öppenhet och nytänkande.

Hur? Man kan börja med en självreflektion: hur tänker jag själv? På vilket sätt visar jag att jag kan problematisera och tänka annorlunda? Hur gör jag för att vidareutveckla min förståelse av världen? Hur gör jag för att känna igen när mina elever gör det? Hur gör jag för att skapa uppgifter som stimulerar de här förmågorna?

Om vi låtsas att vi redan kan detta och vet hur man gör, så kommer skolan att fortsätta som den är, eller hur? Och hur går det då med ambitionerna att ge eleverna lust till ett livslångt lärande? För man kan väl knappast påstå att drivas av oro skulle vara samma sak som lust…

torsdag 24 januari 2013

Vinna ännu mer tid


Om vi nu förlorar tid på möten som präglas av antika föreställningar – hur mycket tid förlorar vi inte på det mer smygande resultatet av debattinställningen? Och då syftar jag på hur beslut fattas i en anda av ”jag vet bäst” (debattens grundpremiss). Hur många timmar ägnar du i veckan åt att hantera beslut som har fattats av någon som har mindre insikt i din vardag än du? Och som därför skapar krav som passar dåligt in i hur din verksamhet borde bedrivas.

I ljuset av bedömningskraven i Lgr-11 är det inte svårt att hitta exempel på detta, men även andra, mindre omvälvande direktiv, kan sätta käppar i ljuset. Nu tror jag inte att vi går runt och är lite allmänt elaka och inkompetenta och därför kör över varandra. Det är betydligt mer subtilt och troligtvis en helt omedveten effekt i de flesta fall.

Hur ofta använder barn med varianter av ”det var inte jag” och argument för varför de gjorde rätt (och de andra gjorde fel)? När försvinner detta? 

Nej, tyvärr försvinner inte den inställningen, utan orden och teknikerna förfinas under uppväxten och vi belönas när vi blir bättre på att övertala andra. Ett av problemen är att övertala är inte det samma som att övertyga, vilket vi ofta glömmer bort. Och när vi har lyckats övertala andra att göra som vi tycker, så betyder inte det att det fungerar i deras verklighet. Och så får vi situationer där man är tvungen att försöka anpassa ett fyrkantigt system i ett runt hål.

En annan del av den här problematiken är att vi ofta är oklara på vilken nivå vi ska befinna oss på. Oavsett om man är en chef eller om man deltar i en grupp som ska fatta ett beslut, så borde det handla om att sätta ramar för det som ska göras. Exakt hur varje person sedan ska agera inom ramarna måste, om det ska fungera smidigt, bestämmas av personen själv. Det kan tyckas självklart, men hur ofta är det så?

Att man själv bestämmer hur något ska göras betyder inte att man inte ska samarbeta eller att resultatet av det man gör inte ska följas upp. Det handlar om en dialog, där man tillsammans hittar den balanspunkt mellan olika behov som ger bäst arbetsmöjligheter. Detta är inte helt enkelt, speciellt när så många av oss är kvar i debattinställningen (övertyga andra om att jag har rätt) och det är därför man borde träna tekniker som skapar dialog både i skolan och i resten av arbetslivet.

Varför inte börja redan nu och låta eleverna – eller dina kollegor – fundera på hur de ska bli bättre på att skapa dialoger? Och som ett led i detta kan man studera motsatsen: vad som är typiskt för en debatt. Jag har provat, och även en kort reflektion kring detta under ett möte brukar ha en omedelbar positiv effekt på hur man talar med varandra.

PS. Tänk också igenom vad som skiljer en debatt från en argumentation.

tisdag 22 januari 2013

Alla dessa möten!


Hur mycket tid sitter vi i möten under ett arbetsår? Vad hade du kunnat göra om hälften av den tiden kunnat användas till något annat, samtidigt som mötena verkligen ledde någonstans? Om vi ska ta diskussionen kring debatten vidare (från i torsdags) så kan man ställa sig frågan: om vi inte använder debattekniker för att ta fram gemensamma lösningar, vad ska vi använda istället?

Debattalternativet sållar fram det förslag som föreslås av den person som har bäst retorisk förmåga, utan hänsyn till andra sätt att se saken. Det ligger, som jag sa sist, i själva debattens natur att man ska hävda sin egen åsikt oavsett hur den blir ifrågasatt. Om man istället grundar sig på dialogen händer något helt annat. En dialog innebär att vi lyssnar på varandra och kan då hitta ett sätt att gå vidare som fungerar för oss alla.

Inte bara i skolan tränas vi i debatteknik – det är det vi har använt i de flesta mötessammanhang sedan lång tid och det många spontant använder för att lösa konflikter med en annan person (jag har rätt därför att…). Det innebär att vi överlag är otränade på dialogtekniker.

Av egen erfarenhet vet jag att man kan minska mötestiden till hälften om man istället använder dialogtekniker, förutsatt att man sammankopplar dem med en tydlig struktur. Men det krävs också att man tränar upp sin dialogförmåga och att man har någon som är ansvarig för strukturen (en diskussionsledare).

Trots att vi sammanlagt förlorar miljarder kronor varje år i ineffektiv mötestid är det svårt att föra ut tanken att vi faktiskt behöver träna på dialogen (t ex istället för debatten). Framför allt tror jag att det beror på att mötesförmåga tillhör de förgivetagna färdigheterna. Det är något vi alla förväntas kunna och som därför tränas upp genom att man sitter med på möten och gör som alla andra. Dåliga sedvänjor ärvs då utan att vi reflekterar över det.

Ett första steg att ändra på det här är att föra upp frågor som: hur fungerar våra möten? Hur pratar vi med varandra och tar beslut? Hur skulle vi vilja ha det?

Man sparar inte bara tid på själva mött - dessutom tar man fram lösningar som faktiskt fungerar för mer än några få. Hur mycket tid skulle du få om du slapp försöka rätta till alla dåligt anpassade direktiv (man tänker osökt på delar av Lgr 2011) till din egen verklighet?

fredag 18 januari 2013

Lära om debatter

Visst har vi nytta av att kunna argumentera och föra en diskussion, men i ärlighetens namn, hur ofta har vi nytta av att kunna debattera? Vad är typiskt för en debatt? Jo att man ska, inför någon sorts publik, framföra och bevisa att en viss åsikt är bäst. I vårt arbetsliv skapar debattorienterade personer många problem, försvårar och rent av stannar upp utvecklingsprocesser. Orsaken ligger i själva grundinställningen: jag har rätt och vad du än säger så tänker jag motbevisa dig. Detta sänker utvecklingen till nivån av en persons förståelse – den som vinner debatten – som inte på något sätt behöver vara den person som har bäst förståelse för det problem som ska lösas.

Vad som fungerar är istället dialogorienterade processer, där man utnyttjar alla deltagares kompetens för att hitta nya och fungerande vägar. Och medan jag håller med om att vissa personer kan ha nytta av att kunna debattekniker (politiker är de man först kommer att tänka på) så är det långt vanligare och viktigare att vi lär oss hur man för en dialog.

Tyvärr lägger många skolor större vikt vid debatterandet, och dessutom genom att skapa verklighetsfrämmande situationer (enligt amerikansk modell) där eleverna ska debattera om ämnen där de saknar personlig övertygelse. Detta vittnar om en ofullständig förståelse för debattens natur. Förmågan att argumentera emot sin egen åsikt (vilket är vanligt att eleverna får göra) kräver en rad med färdigheter som är tveksamma om de verkligen är förenliga med skollagens övergripande mål att skapa ansvarfulla människor. Ska vi verkligen uppmuntra elever till att: ljuga, visa helt andra känslor än de man egentligen har, manipulera sina motståndare, mästra, överrösta, hota osv?

För i en debatt är det bara en del som handlar om själva det logiska innehållet (logos) – den stora vinstfaktorn ligger i hur man lyckas övertyga med sina egna känslor och genom att väcka lyssnarnas emotionella reaktion (ethos och pathos).

För att inte tala om hur svårt det blir för lärarna att lyckas med bedömningen – hur räknar man bort en faktor som att det ena laget får försvara en i Sverige allmänt hållen åsikt (som emot dödsstraff eller för organdonation) medan det andra ska föra fram det ingen håller med om (för dödsstraff eller emot donation)?

Medan jag är övertygad om att debattinslaget i läroplanerna är grundade på en okunskap om komplexiteten och nyttan av debattförmåga, så är lagen där och skolorna har i uppgift att följa den. Men vad man istället kunde göra är att studera debatten som fenomen: låta eleverna sätta ord på olika tekniker (i offentliga debatter), se hur manipulationen går till, fundera över vad debatten leder till för resultat – och inte minst – vad man skulle kunna ersätta debatter med.

För trots allt, antiken i all ära, men vill vi verkligen stanna på den utvecklingsnivån? Kan det inte vara dags att hitta ett sätt att undvika att göra om alla gamla misstag? Eller är det kanske så att debatterna har lett till det samhälle vi vill ha, med visionära politiker, fungerande skolor, och t ex trygg ekonomi?

tisdag 8 januari 2013

Samarbeta, men hur?

Varför inte börja året med goda föresatser kring samarbete? Ett vackert ord, samarbete, eller hur? Och hur ofta fungerar det bra? Hur ofta använder vi varandras kapacitet så att gruppen når så långt som det är möjligt? Är det kanske så att många möten inte blir så upplyftande och konstruktiva som det var tänkt?

Förmågan att samarbeta tillhör de för-givet-tagna färdigheter som förväntas dyka upp av sig själva. Elever placeras i grupper och bara genom att de gör saker i dessa grupper tänker man sig att de ska lära sig att samarbeta. Det är en rätt anmärkningsvärd utgångspunkt om man betraktar resultatet: hur många blir egentligen bra på att samarbeta? Hur många vet vad ett gott samarbete innebär när de slutar skolan och sedan ska ut i arbetslivet?

Här är ett par fenomen som jag ofta finner hos elever i grupparbeten: arbetet fördelas mycket olika, vissa elever gör inte det gruppen har kommit överens om, elever driver igenom sin egen vilja genom att dominera eller hota de andra, konflikter uppstår när eleverna tycker olika, vissa elever blir inte lyssnade på eller får chansen att delta aktivt… Listan kan göras mycket längre. (Tänk efter hur många av de här fenomenen du har stött på i vuxnas samarbeten.)

Resultatet i dessa bedömningsintensiva tider blir också att elever får en mycket orättvis bedömning. Inta bara det att man blir bedömd på det som andra (mer eller mindre engagerade) elever har presterat, utan i den mån samarbetsförmågan ska bedömas, handlar det snarare om att man belönar den som har varit mest dominant – inte den som har lyssnat, stöttat, gjort det hen har sagt eller sett till att gruppen har undvikit konflikter.

En önskedröm hade varit att man jobbade aktivt kring samarbete, diskuterade vad det var och hur man kan bli bättre på det. Att lärarna hade haft tid att sitta med varje grupp då och då och stötta samtalen. Men detta förutsätter inte bara tid utan också färdigheter som många lärare inte har fått träna upp.

Vad som är relativt enkelt att göra däremot, är att be eleverna att skriva ett (individuellt!) reflektionspapper efter samarbetet. Där kan de summera det viktigaste de lärde sig om ämnet, vilket både innebär en repetition och träning i att dra slutsatser och summera. Det blir också lätt för läraren att se vem som har lärt sig vad och därigenom ge en mer rättvis bedömning.

Vill man sedan passa på att träna samarbetsförmågan så kan man dessutom ställa frågor som: hur bidrog du till samarbetet? Här kan det vara bra att vara mycket specifik. På vilket sätt hjälpte du till att bestämma hur ni skulle jobba? Hur gjorde du för att hinna med din del av arbetet? Hur gjorde du för att visa att du lyssnade på de andra? Vill man sedan vara ännu mer formativ fyller man på med en fråga om framtiden: vad ska du göra nästa gång för att grupparbetet ska bli ännu bättre?

Och till sist en utmaning: hur skulle du konstruera en övning där eleverna fick träna på att lyssna på varandra?