Kan de inte skriva?

Studenter befinner sig på en 13-årings nivå när det gäller lärandets praktik menar Ebba Lisberg Jensen i Universitetsläraren. När studenterna ska skriva en text är språket så dåligt utvecklat att det är svårt för läraren att begripa vad studenter menar. Inte heller förstår studenterna frågor eller instruktioner från lärarna.

På universitetsnivå är språkförståelsen en förutsättning för lärande. Kan man inte uttrycka sina tankar i ord, kan man inte heller ta till sig och problematisera den kunskap som behandlas. Men det är inte bara på universitetsnivå detta är avgörande, med den nya skollagen är det redan i grundskolan nödvändigt att eleverna lära sig att behärska språket som ett redskap för sitt lärande.

I den vällovliga ambitionen att skapa en skola för lärande (snarare än korvstoppning) har kunskapskraven preciserats för att belysa elevens egna produkter. Det ska inte längre gå att få höga betyg bara genom att upprepa det man har läst/hört. Problemet, som jag ser det, är att lärarna sällan har redskapen för att stötta denna utveckling. Fokus i undervisningen ligger fortfarande på den som lär ut, vilket syns genom att läraren föreläser eller går runt och svarar på frågor. Ett fokus på eleven skulle istället synas genom att eleverna är aktiva större delen av lektionen och att läraren går runt och ställer individuella frågor.

Ett elevfokuserat lärande förutsätter att lärare har tränat på metoder som stöttar elevernas egna processer som till exempel formativ bedömning. Ge eleverna chansen att prova själva, sedan bedömas och därefter jobba vidare med samma text/framträdande. Inlärningen underlättas enormt av att förbättra det man redan har, än att få en bedömning på en färdig text som sedan ska appliceras på en ny text. Detta både av psykologiska skäl och för att det är lättare att lära sig en sak i taget, ta lagom stora steg. Jobbar man med samma text kan man dela upp färdigheterna i flera steg, stavning och grammatik för sig, disposition för sig osv.

Eftersom språk är så centralt för lärande borde man jobba med det i alla teoretiska ämnen. En lärare som inte vet hur man stöttar en elevs språkutveckling kan inte heller stötte elevens lärande. Man kan inte vidareutveckla sin förståelse om man inte kan sätta ord på de begrepp som finns. För att göra en analys behöver man kunna formulera premisserna på att de går att förstå. Annars går det inte att säga om analysen är korrekt eller ej.

Som det ser ut just nu går kunskapskraven rakt emot den pedagogiska tekniken. Ska de mötas måste de nu förgivettagna färdigheterna – som att skriva, samarbeta, diskutera – tränas i sig.  Utan dem utvecklar eleverna inga andra färdigheter.

Fråga eleverna!

Hur gör skolverket för att förankra förordningar och lagar ute i skolorna? 

(Detta är en fortsättning på förra bloggen där du också hittar länkar till ett par intressanta artiklar i Pedagogiskt Magasin.)

Låt oss först backa till en övergripande nivå: lagar och förordningar skapas i samråd mellan expertgrupper (även skolor i detta fall) och politiker. Politikernas uppgift är att representera folkviljan. Lagarna ska sedan följas, men det blir snabbt uppenbart att det finns gott om tolkningsutrymme. Det innebär att vad man menar med att ”följa lagen” i praktiken ständigt omdefinieras och nyskapas. Här spelar skolverket en central roll och har stora möjligheter att påverka vilken del av lagen som blir viktigast.

När det gäller den nya skollagen kan man till exempel fokusera på de första styckena där man bland anat påpekar att vi ska sträva efter att eleverna ska ha ”en livslång lust att lära”. Och nog finns det mycket som skolverket tar fram som ger intrycket av att det är de här första styckena som är det slutgiltiga målet?

Det är i detaljerna som problemen uppstår, som till exempel hur man hanterar bedömningsunderlagen, dokumentationen och kunskapskraven. De kanske är framtagna med ett visst stöd i skolorna, men när det gäller tillämpningen så verkar verket ha förlorat fotfästet.

Det pedagogiskt sett allra viktigaste när det gäller kunskapskraven är att eleverna och lärarna förstår dem. Och det spelar ingen roll hur mycket man än jobbar uppifrån och ner med att förklara hur det ligger till – så länge eleverna inte vet vad de ska göra försvinner den pedagogiska poängen och förvandlas till en pedagogisk belastning. Det är där vi är nu i de flesta skolor.

Skolverket och sedan lärarna berättar och berättar (frågar inte) men hittills har det inte fungerat: eleverna vet fortfarande inte vad som förväntas av dem. Och den formativa bedömningen – det som är den pedagogiska grundstenen för att kunskapskraven ska leda framåt – lyser med sin frånvaro.

Skolverkets uppgift är att förverkliga en skola vårt samhälle vill ha. För att det ska fungera måste man ta reda på om man gör rätt saker genom att fråga de som ska förändras – det vill säga elever/lärare. Förstår inte eleverna vad kunskapskraven innebär så måste man prova något annat. Jo, jag vet det här med att förändring tar tid, men hur många elever får vara kanonmat innan man byter strategi? Nu har det gått 1,5 år…

Det är dags att skolverket går ut i verkligheten och frågar eleverna om de vet, rent konkret, vad det är de ska göra för att uppnå ett visst kunskapskrav. Och gör de inte det, så ska man inte förklara en gång till på liknande sätt som innan, utan fundera ut ett nytt sätt att formulera/tolka lagen.

Finurligare skolverk

När dokumentationskraven sväller ut, riskerar man att rapporteringen blir en parallell och ytlig aktivitet riktad till byråkratier som står långt ifrån den dagliga verksamheten (läs Patrik Halls artikel i Pedagogiskt Magasin). Skolverket har som uppgift att tolka politikernas styrdokument och menar att de dokumentationskrav som ställs endast är förtydliganden av bestämmelserna.

När man går in i Lgr/Gy-11 ser man snabbt att skolverket har goda pedagogiska intentioner, men hur verklighetsförankrade är direktiven? Jo, visst har man tagit fram läroplanen i samråd med skolorna, men hur blev det? Artikeln om ”Skolan som doku-såpa” sätter ord på lärarnas frustration inför dokumentationsbördan. Där intervjuas också Ingrid Lindskog på Skolverket som menar att ”man ska ha väldigt stor respekt för” lärarnas reaktion.

Jag håller givetvis med henne, men undrar genast: hur visar Skolverket det? På vilket sätt kan lärarna uppfatta att Skolverket faktiskt inser hur lärarnas vardag ser ut och därför skapar förordningar som blir möjliga att följa?

Jag tycker att det är dags att Skolverket gör två saker. Dels lyssnar på vad lärarna och eleverna säger och modifierar sina förordningar efter dem, dels – och detta är nog en förutsättning för det förra – att man blir lite fiffigare i sin tolkning av politikerna.

I många fall är de som jobbar på olika statliga verk betydligt mer insatta och kunniga än de politiker som sätter upp direktiven. Detta är inget politikerna ska lastas för, de behöver kunna lite av många olika saker och ska sedan kunna lägga över ansvaret på olika experter. Och det är här någonstans det brister. Experterna behöver kunna göra tolkningar av det som politikerna vill som faktiskt fungerar. När politikerna är ute på svag is blir det experternas uppgift att hitta lösningar och sedan förklara hur de hänger ihop med det som politikerna vill. Säger till exempel politikerna att pedagogiken ska vara forskningsbaserad samtidigt som de vill ha betyg på ett sätt som går rätt emot den forskning som finns, så är det experternas uppdrag att visa på denna motsats. Och är man dessutom finurlig, brukar man kunna skapa logiska förklaringar där det blir enkelt att övertyga politikerna om hur lösningen bör se ut. (Finurlighet i det här sammanhanget kan vara att lyssna på vad politikerna är ute efter egentligen, och sedan använda sitt laterala tänkade för att visa hur det forskningen pekar mot också går att länka till det politikerna vill.)

När det gäller lärare/elever gäller inte finurlighet, utan verklighetsförankring, och det tänker jag återkomma till i nästa blogg.

Dubbelt så snabbt!

När lär sig lärare hur man lär ut? Enligt Dylan Wiliam sker det mesta lärandet inte under lärarutbildningen utan under den tid vi själva går i skolan. Visst känner lärare till teorin bakom olika pedagogiska resonemang, men när man hamnar i det akuta läget i klassrummet går man automatiskt tillbaks till de tekniker man uppskattat hos sina egna lärare. Dylan Wiliam menar därför att det svåra med att få skolan att praktisera nya beforskade tekniker är inte att få lärarna att förstå teorin, utan att få dem att göra sig av med invanda tekniker. Eller som Dylan uttrycker det: att ta bort något som fungerar för att göra något som fungerar ännu bättre.

En av de tekniker som visat sig allra mest effektiva för att öka elevers lärande är formativ utvärdering. Denna innebär att utifrån vad eleven gör nu hjälpa dem att förstå hur de ska gå vidare. Det pratas mycket om formativ utvärdering bland skolfolk idag, men i praktiken är nästan all utvärdering i dagens skola summativ. Och detta är kanske inte så konstigt eftersom vi är uppväxta med summativa utvärderingar. Dessutom upplevs själva utvärderingen ofta som betungande – att rätta och dokumentera elevernas produkter tar mycket tid i anspråk.

Dylan Wiliam har visat att med formativ bedömning kan man öka inlärningshastigheten till det dubbla. Eleverna lära sig alltså lika mycket på sex månader med formativ bedömning som de lär sig på ett år med summativ bedömning. Fokuserar man på elevernas prestation vinner man alltså mycket tid.

Om vi tar ett skrivet elevarbete som exempel, så kan läraren göra en utvärdering under arbetets gång. Det vill säga kommentera texten och lyfta fram exempel på hur eleven ska utveckla arbetet och sedan låta eleven jobba vidare med samma arbete. Detta är inget nytt, naturligtvis, men det görs mycket sällan, lärare menar ofta att de inte har tid att lära arbetena flera gånger. Men vad händer med lärarens tid i det längre perspektivet? Genom att göra den här investeringen i formativ utvärdering så kommer eleverna att lära sig snabbare. Texterna kommer att bli bättre och eleverna förstår snabbare. Det betyder att läraren framöver kommer att behöva lägga mindre tid på att läsa dåliga texter (och hur lång tid tar det inte att ta sig igenom en dålig text!?) och mindre tid på att förklara.

Jobbar man konsekvent med det här kan man dessutom skippa salsproven helt och hållet. Salsproven är en del av vår historia, men borde stanna där. De tar massor av lärartid, styr in elever på ytinlärning och sist men absolut inte minst; de har ingenting med verkligheten att göra!

Vi jobbar baklänges

De lärare som anser att de inte kan lära varje elev multiplikationstabellerna om de får sju år på sig räcker upp en hand! Eller som inte kan lära ut hur man skriver en mening som börjar med stor bokstav och slutar med punkt. Jag tar för givet att alla händer hålls långt nere, trots detta var jag nyligen på en skola där sjuorna faktiskt inte kunde multiplikationstabellerna. Samma skola gjorde en skoltidning som visade att det fanns elever som efter två månaders arbete producerade text där meningarna inte ens avslutades med punkt (och det handlade inte om någon sorts poesi).

Dags att ställa krav! Eller? Jo, det är det, men på ett sätt som passar in i samtiden. Krav är inte otäcka i sig. Lika lite som det finns lärare som inte klarar av att lära ut dessa färdigheter på sju år, så finns det elever som inte vill uppnå dessa krav (faktiskt!). Men det är väldigt stor skillnad på krav som presenteras som ett färdigt påstående och ett krav som sätts in i ett sammanhang. Ett krav som grundar sig på vad just den här eleven vill uppnå i livet.

I en kultur där individen sätts i första rummet behöver också skolan följa den devisen. Man kan tycka vad man vill om att ”allt ska vara roligt” men så länge rolighet framhålls i alla andra sammanhang måste också skolan relatera till det. Däremot behöver roligt inte betyda att det ska vara lätt och skojigt. Roligt kan få betyda intressant. Och när eleven är motiverad blir innehållet intressant.

Så frågan borde inte vara ”Kan du lära ut detta på sju år?” så mycket som ”Kan du hjälpa dina elever att förstå varför multiplikationstabellen är relevant för just henne/honom, om du får sju år på dig?”. Eller, om vi ska anpassa oss till verkligheten för den enskilda läraren, på två år. Nu säger du kanske att det är mycket mer än multiplikationstabellen som ska hinnas med. Givetvis. Men hur svårt hade det blivit om eleverna var motiverade?

Idag jobbar vi baklänges: först tar vi för givet att alla vill lära sig det som är bestämt att man ska kunna. Så småningom upptäcker man att vissa elever inte ”hänger med” och efter lång tid kanske någon kommer på att försöka fråga eleven vad hen vill med sitt lärande. Vad hade hänt om vi gjort tvärtom? Börjat med att stötta alla elever att hitta sin motivation? Hur svårt hade det varit att uppnå kraven då?

Bra, men bortglömd, fråga

”Möt dem där de är” – en pedagogisk devis som låter självklar, men som är svårare i parktiken. Först har vi problemet med att identifiera var de är. Nu när vi ägnar så mycket tid till att dokumentera vad eleverna gör, så tycker man kanske att borde man kunna ha koll på just detta. Två huvudproblem sätter käppar i hjulet: dels testar inte alltid bedömningsunderlaget elevens verkliga förmåga, dels vet vi sällan vad det är just den här eleven behöver för att komma vidare.

Det här hänger också ihop med den förenklingsprocess vi ständigt använder när vi lär oss. Även komplexa samband sorteras och byggs om till kortare koder och system som hjälper den som har kunskapen att snabbt förstå sammanhang. Man kan likna det med att lära sig att läsa. I början behöver man tolka enskillda bokstäver, stavelser eller kortare ord, men allt eftersom vi tränar upp oss (låter hjärnan sortera informationen enligt olika mönster) kan vi snabbt känna igen längre ord med hjälp av sammahanget.

När man väl har gjort denna förenkling är det svårt att koma ihåg hur lång tid den tog. Kommer du ihåg hur svårt det var att lära dig att gå? Eller ta ett mer arbetsrelaterat exempel och fundera över hur du såg på sammanhanget när du var helt ny och hur mycket du har lärt dig tills idag. Att möta elever där de är innebär alltså inte bara att försöka förstå precis hur det ser ut från deras synpunkt där de är nu (vilket givetvis kan vara helt annorlunda än hur du såg det när du var på samma plats), utan också att komma ihåg hur mycket tid som behövdes för att ta nästa steg.

Att möta elever där de är nödvändigt för formativ bedömning. Och nu kommer jag till det jag framför allt vill uppmana till: Hämta informationen hos den du ska stötta!

Jag har den senaste tiden sett så många exempel på hur vi ute i skolorna försöker hjälpa eleverna med betygskraven genom att informera om dem. Lärare pratar och är tydliga och hänvisar till skolverkets matriser. Och sedan tycks de anse att de har gjort sitt. Men det enda sättet att ta reda på det man kommunicerar har gått fram är att fråga eleverna. Det spelar ingen roll om du har pratat tills korna går hem: har inte eleverna själva förstått vad det är som förväntas av dem så händer ingenting.

Vi måste ta fokus från lärarnas presentation till elevernas förståelse. Det är ditt ansvar att se till att eleven vet, och detta kan göras med en enkel fråga till en elev:

Vad ska du göra, rent konkret, för att uppnå det du vill med ditt skolarbete?

Och skulle då inte eleven ha förstått, så förklara, men ge dig inte förrän eleven själv kan berätta precis vad som ska hända – låt eleven få sista ordet!