Tidsbrist

Har vi fått mindre tid? Rätta mig om jag har fel, men nog upplever de flesta lärare – oavsett om det handlar om små barn eller studenter – att tiden har fyllts ut av nya uppgifter?  Och att det leder till att tiden för att möta eleverna eller andra kollegor stadigt krymper.

När jag lämnade universitetet och gav mig ut i företagsvärlden slogs jag av skillnaden i hur man uppfattade de anställdas tid. I ett företag måste varje anställd bidra ekonomiskt. Man kan helt enkelt inte ha en anställd person vars uppgifter inte genererar ett positivt netto. Ibland kan det vara flera led mellan det personen gör och de faktiska ekonomiska effekterna, men de måste finnas där, annars går företaget så småningom omkull. Många stads-och kommunanställda vill värja sig från detta sätt att tänka, men det finns en fördel: inom företagsvärlden värderar man personers tid på ett mycket tydligare sätt än inom stat och kommun.

Låt mig ta ett exempel som de flesta lärare kan känna igen. I en kommun kan man bestämma sig för att ta in en föreläsare som kostar 15000. Om man då samlar hundra lärare tycker man att det blir ganska billigt. Och eftersom det är ganska billigt kanske det inte är hela världen om föreläsningen inte ger några faktiska förändringar. Men hoppsan, vaddå billigt? Hur mycket kostar hundra timmar lärarlön? I ett företag glömmer man inte den här utgiften – även om man kanske inte heller där utvärderar om föreläsningen ledde till någon positiv förändring.

Ett annat exempel är hur man fördelar arbetsuppgifter. Inom skolans värld är det ingen som blir förvånad om en rektor plötsligt får fixa toaletter eller kopiera papper. Lärare förväntas ta hand om administrativa uppgifter som de varken är utbildade för eller speciellt intresserade av. Inom företagsvärlden gör man inte så: där gäller det att se till att man har rätt kompetens på rätt plats. Annars skapas ineffektivitet och det är dessutom väldigt dyrt att låta chefer gå in och syssla med uppgifter som kan utföras av mindre betalda personer. 

Kanske tycker man i skolan att man inte har råd att anställa en specifik person för att göra de här sakerna, men det beror också på att man tänker sig att de man redan anställt inte kostar något. Får de en uppgift till, blir den därför utförd gratis. Men så är det givetvis inte. Lärares tid blir inte gratis bara för att de gör andra saker än de är utbildade till. Och naturligtvis har det en ekonomisk kostnad på sikt om man gör så (snabbast märks denna på ökad sjukskrivning).

Om nu tidsanvändningen styrs av krassa ekonomiska överväganden inom företagsvärlden, och av mer värdegrundsrelaterade prioriteringar inom kommun och stat, hur kan det då komma sig att man i praktisk handling värderar medarbetarnas tid högre inom företagsvärlden?

Hur bra skolor är riksinternaten?

Hur bra är riksinternaten ur pedagogisk synvinkel? Lundsbergs fd rektor Staffan Hörnberg påpekar upprepat att meritvärdena ligger högre hos dem än på andra skolor. Och visst tänker man sig att med alla de resurser som står till buds - hög lärartäthet, tekniska hjälpmedel, gymnastik/musiksalar byggda med donationer från lyckliga före detta elever – borde man väl kunna göra något anmärkningsvärt? Skolorna har dessutom koll på elevernas fritid och har speciellt avsatt tid till läxläsning och ofta stöd från lärarna även efter skoltid. De övriga fritidsaktiviteterna som erbjuds borde också kunna se till att eleverna får röra på sig och ”hålla sig friska”.

För skoj skull har jag tittat på statistik - meritvärden från Sveriges kommuner och skolor när eleverna går ut nian. Tabellen är från 2001-02, en tid innan riksinternaten hamnade i medialt fokus och hade större studiero än idag.

Vad hittar vi där? Jo riksinternaten har ett genomsnittligt meritvärde på 227,5, betydligt högre än riskgenomsnittet på 204,5. Men nu måste vi problematisera det hela. Om vi tittar på friskolor så är snittet 227,7. Här finns alltså en generell effekt av att friskolor sätter högre betyg – vad det nu kan bero på. Vi har också en tydlig effekt av inkomst så att kommuner med höginkomsttagare har högre snitt än kommuner med låginkomsttagare. Riksinternaten borde då jämföras med kommuner med många höginkomsttagare. Lidingö hade 233,6; Danderyd 240,5 och för att ta något utanför Stockholmsområdet; Lomma 229,2.

Sammantaget kan man alltså säga att om man jämför riksinternaten med andra skolor – med betydligt mindre resurser men liknande förutsättning vad gäller elevunderlaget alternativt liknande huvudmannaskap – så presterar inte eleverna bättre. Med andra ord skapar inte strängare regler där man niar sina lärare (Lundsberg) och håller koll på läxläsningen några anmärkningsvärda resultat.

Nu är meritvärden ett trubbigt instrument om man vill bedöma pedagogisk kvalitet, men de kan inte heller åberopas för att bevisa att riksinternaten ”är bra skolor”. Jag hoppas att vi kan hålla det i minnet när vi funderar över skolans framtid. Att gå tillbaks i tiden är inte lösningen.

Läraren som kunskapskälla

Hur kommer det sig att en ”lärarledd” undervisning har blivit synonymt med föreläsningar? I det stora skolexperimentet där ambitionen har varit att den som lär ska vara mest aktiv har vi använt många olika tekniker, som grupparbeten, att eleverna själva planerar sitt arbete, projekt och debatter. Allt som av motståndarna karakteriseras som flum kan stoppas in här och brukar kontrasteras mot ämneskunskap och expertundervisning (lärarföreläsning).

Föräldrar till elever som går på skolor där man eleverna förväntas ta stort eget ansvar vill ofta öka inslaget av lärarföreläsningar. Man möter också argumentet att en skolform där eleven tar stort ansvar inte passar svagare elever och att de behöver sk lärarledd undervisning. Detta tycks återigen betyda att läraren berättar vad som är sant, ger eleverna läxa så att de kan repetera informationen och sedan förhör dem så att de ska bli motiverade att läsa sin läxa. Och det vet vi att det fungerar jättebra för svagare elever, eller hur? Eftersom det som är utmärkande för dem är att de tycker så mycket om läxor och att sitta och lyssna på läraren – eller?

Det är dags att bryta upp den här antingen/eller bilden av vem som tar hand om lärandet. Lärarens uppgift är att stötta elevens lärande och elevens att efter bästa förmåga inhämta kunskap och utveckla sin förståelse. Och det är här det har gått fel. Det tar lång tid att skaffa sig förmågan att lära sig. Eleverna behöver stöd från läraren genom hela sin skolgång. Visst kan eleverna ta ansvar, men då måste de lära sig först, till en början med en konstant närvaro av läraren. Samma sak med grupparbete: man lär sig inte grupparbete bara genom att göra det. Man behöver både reflektera kring det och få handledning i denna reflektion. Elever kan hjälpa varandra med att utvecklas, men först sedan de lärt sig hur man ger återkoppling, och vad de ska ge återkoppling på. (Ett bra exempel på detta hittar du på Pedagog Stockholm).

Lärarledd undervisning behöver alltså inte betyda att läraren fungerar som den huvudsakliga kunskapskällan – som tur är, för hur snabbt förändras inte dagens sanningar och ämneskunskaper? Lärarledd undervisning kan istället innebära att läraren är med och stöttar alla delar av elevens utveckling som lärande individ. Man kan givetvis vidareutveckla sina pedagogiska tekniker när det gäller detta också, men till skillnad från ämneskunskaper så fungerar de grundläggande teknikerna (som handlar om att lyssna och fråga) lika bra nu som inom överskådlig framtid.

Komplexitet i förenklingens värld

I en värld där kommunikation ständigt framhålls som önskvärd och dessutom tar en mycket stor del av vår tid, kan det tyckas självklart att skolan ska anpassas till detta. Elever uppmuntras till att starta hemsidor, skriva på skolans blogg, twittra eller kanske bara gilla (skolans hemsida). Som vi vet så är det inte bara elever som ska syssla med detta; företag och organisationer, arbetslösa och säljare, föreningslivet och glada amatörer, alla ska vi vara aktiva och försöka nå ut med vårt budskap.

I denna flod av text där vi alla kämpar om att få uppmärksamhet finns det en trend att förkorta och förenkla – hur ska man annars nå fram? Inte så konstigt att elevernas läs- och skrivförmåga sjunker. Och med den de nödvändiga verktygen för att lära sig.

Om man tar någon modell för lärandets utveckling, som Blooms, SOLO eller för den delen betygskraven i skola 2011, ser man att lärandet går från enkla sanningar till mer komplexa tolkningar. I början definierar man begrepp, lär sig vad de betyder utantill. Man utgår då från en auktoritets kunskap som sammanfattats i ett kortare stycke text. Nästa steg för eleven är att ta reda på mer om ämnet, hitta grunderna till olika påståenden, prova att använda kunskapen och sedan dra någon sorts slutsats. På det viset fördjupas kunskapen både med mer fakta och av elevens egna upplevelser. Bearbetningen av kunskapen förväntas sedan leda till en syntes, att eleven gör en summering. Elevens sammanfattning kan då bestå av en kortare text.

Vi är alltså tillbaks där vi började, men den skillnaden att istället för expertens kortare text så har vi elevens kortare text. I skolan är det lätt att se skillnaden på de båda texterna och vi har dessutom kunnat följa hela processen där expertens enkla text vecklats ut och byggts på för att sedan kortas ned till elevens sammanfattning. Men i de korta meddelandena i sociala medier är denna process dold och det är inte alls lika lätt att se skillnaden. Och här ligger ett fundamentalt problem i dagens sociala samhälle. Vi lägger allt mer tid på sanningar ”i ett nötskal” och tränar allt mindre på att problematisera och lyfta fram komplexitet.

Vill vi att skolan ska lära ut hur man lär, måste vi gå den långa vägen. Eleverna kan inte gå direkt från enkel sanning till en ny enkel sanning. Exempel på pedagogiska fallgropar är att eleverna får twittra utan bakgrundsanalys, utantillprov, grupparbeten där elevernas individuella insatser inte dokumenteras och föreläsningar som eleverna inte själva får skriva om. Omvänt ökas komplexiteten och elevernas förståelse av lärarledda diskussioner med individuella reflektionsmoment, handledda projektuppgifter istället för prov, diskussioner kring källkritik/vad som ligger bakom förenklingar och analyser av twittrar.

Var med om att synliggöra lärandet genom att fråga dig själv: på vilket sätt får eleverna bygga på komplexiteten idag?

Ska eleverna lära sig att tänka?

Det kommer upprepade rapporter om hur svårt dagens universitetsstuderande har för att läsa. Även i grundskolan minskar läsförståelsen, något som Maud Nilzén tar upp i Skolvärlden (där hon också ger förslag på hur man kan träna upp intresset och förmågan).

Det är kanske uppenbart att det är ett problem på universitetsnivå om studenterna inte kan ta sig igenom akademiska texter – texterna är trots allt grunden för universitetsutbildningarna och forskningskommunikationen. Men det är ett avgörande problem redan på grundskole- och gymnasienivå.

Läsförståelsen handlar inte bara om att kunna ta till sig texter, det är också en nödvändig del av den egna skriftliga språkutvecklingen. Först när elever har tillgång till ett någorlunda välutvecklat skriftspråk kan de använda skrivandet för att fördjupa sina kunskaper. Skriftspråket, med sin avskalade karaktär, tydliggör tankegångar på ett sätt som inte talet gör.

Givetvis kan man lära sig mycket i samtal och dialoger, men för att skapa en tydlig och lättillgänglig struktur av sina tankar – för sig själv och andra – är skrivandet mycket effektivare. En skriven text, en konkretisering av tankar, går lätt att studera på metanivå. Man får alltså en distans till sina egna tankar och kan betrakta innehållet ur olika perspektiv. Går det att förstå? Vilka bilder får man? Hur händer en mening ihop med nästa? Är alla delar av ett välgrundat argument med?

Om man vill konkretisera betygskriterierna i Lgr/Gy-11 är skrivandet en förutsättning (se även jämförelsen med muntlig presentation). Det är dessutom ganska lätt att göra (exempel finns här).

Skola 2011 visar en tydlig ambition att stötta elever att utveckla sitt tänkande och sin reflexiva förmåga. Ska det lyckas är elevernas förmåga att skriva en förutsättning, inte bara i svenska, utan i alla ämnen. Därför behöver alla lärare träna upp sin förmåga att stötta elevernas förmåga att skriva och se detta som en väsentlig del av det vardagliga arbetet. Eleverna behöver få konstruktiv återkoppling på allt de skriver – samt möjlighet att skriva om texten. Detta är en förutsättning för att eleverna ska bli motiverade att jobba med sitt språk och för att det som till sist bedöms ska ligga nära elevens verkliga kunskapsnivå. 

Muntlig förmåga eller personlighet?

Enligt skollagen ska eleverna prestera lika bra både muntligt och skriftligt för att uppnå ett visst betygskriterium. Detta är ett problem som är mycket mer fundamentalt än det kanske verkar. Orsaken är att de olika presentationsteknikerna faktiskt har mycket litet med varandra att göra – trots att det i kriterierna låter som de innehåller samma sak, som t ex ”flyt” eller ”välgrundade resonemang”.

Och skulle inte både muntliga och skriftliga presentationer kunna visa på flyt och välgrundade resonemang? Jo, men vad man glömmer är att presentationen måste bedömas utifrån mottagaren. Och när det gäller mottagaren så är de båda presentationsformerna vitt åtskilda!

Vid en muntlig presentation bedöms flera olika faktorer där innehållet – kunskapen – bara är ca 15%. Resten är kroppsspråk, röstläge, klädstil osv, det vill säga faktorer som har mycket lite att göra med elevens förståelse för vad hen presenterar. Lärare kanske tror att de bedömer innehållet, men de är också människor och fungerar rimligtvis som andra personer som lyssnar på en presentation för att ta del av innehållet (t ex en föreläsning).

Man kan hävda att det är viktigt att lära sig att presentera saker muntligt, men i så fall ska man träna på kroppsspråk, röstläge, olika presentationshjälpmedel, stil och finess ;-).  Bedömningen av själva innehållet borde istället ske under omständigheter när de andra 85% inte är med och stör – dvs i skriftliga presentationer.

Jag ska genast erkänna att även i skriftliga presentationer finns effekter av estetik och personliga preferenser som påverkar kommunikationen mellan lärare och elev, men den andelen är mycket mindre än vid muntliga framträdanden.

Nu jobbar få skolor fokuserat med de 85 procenten kroppsspråk mm, så det är kanske lättare att nöja sig med att ta ett litet steg mot en rättvisare och mer konstruktiv bedömning av innehållet: Ta fram tydliga och konkreta mål för muntliga presentationer. Man kan bestämma hur många termer som ska förklaras, eller vilka samband som ska bevisas. Vill man dessutom bedöma hur bra detta görs så var konkret! Elever behöver veta vad ett väl underbyggt resonemang betyder - som att det ska innehålla ett påstående, en faktabakgrund och en förklaring till varför bakgrunden är relevant för påståendet. Ska man bedöma ”flyt” måste både elev och lärare veta vad flyt är, t ex genom att studera konkreta exempel tillsammans.

Men framför allt: reflektera över hur mycket av dina intryck som kommer från sådant som faktiskt inte spelar någon roll för elevens kunskapsnivå – annars kommer du att ge betyg för olika personligheter istället för förmågor!