Begreppsförvirring

Det råder begreppsförvirring om begreppen! Det är tydligt att många lärare inte riktigt har rett ut hur man ska betygssätta begreppsanvändningen, speciellt inte när de är en del av en presentation.

Vad är den pedagogiska poängen med begrepp? Begreppen beskriver något som är väsentligt för det man ska lära sig; det är en förkortning som gör det lättare att föra resonemang. Samtidigt måste man, för att kunna använda dem, förstå vad förkortningen betyder/innebär.

Det tycks finnas tre huvudsätt att se på betygsättning av begrepp: att räkna antalet som eleven använder, att se på svårighetsgraden eller, vilket är mer ovanligt, att se på hur djup förståelsen av begreppen är.

Om vi börjar med antalet. Detta handlar då om en enkel förståelse där eleven har lärt sig en beskrivning av ett begrepp utantill. Det är tveksamt om man faktiskt har ökat sin förståelse om man kan fler begrepp utantill, men för all del, om läraren konkretiserar exakt vilka begrepp som eleven förväntas kunna beskriva i ett visst ämne så är det åtminstone en guide som alla kan relatera till.

Det här med svårighetsgraden har flera risker: ofta tycks detta bygga på lärarens egna, intuitiva bedömning, där mer komplicerade eller specialiserade begrepp ger högre betyg. Läraren förväntar sig då att kunniga elever ska använda begrepp som man vanligtvis endast finner i speciallitteratur – något som riktar sig till en helt annan målgrupp än de arbeten/presentationer elever förväntas göra. Det leder till att begreppen knölas in, inte för att tydliggöra presentationen utan för att eleven ska visa att hen kan. Detta är givetvis olyckligt eftersom en av de viktigaste färdigheterna när det gäller både skriftliga och muntliga presentationer är att anpassa innehållet till målgruppen. Dessutom är det väldigt subjektivt vad läraren uppfattar som ”svåra begrepp” och eleverna har oftast ingen aning vad som förväntas av dem.

Den tredje vägen är att se på djupförståelsen av begreppen. Det innebär att eleven kan problematisera begreppet. Till exempel handlar det om att förklara innebörden av begreppet, att visa på vilka premisser som ligger bakom, förklara vilka slutsatser som kan dras med hjälp av begreppet, hur det bör användas och när begreppet inte är relevant. Detta borde ligga till grund för betygssättningen av begreppsförståelsen om man ska följa de andra synsätten i betygskriterierna. Samtidigt innebär detta att man bara hinner med ett fåtal begrepp. Å andra sidan är det viktigt att lära sig att problematisera ett begrepp, och tekniken för att göra det är helt avgörande för att man ska lära sig källkritik, ett annat viktigt färdighetsmål i skollagen. Det kan alltså räcka med att eleven har fått problematisera ett begrepp för att hen ska förstå att bakom alla de andra begreppen ligger det också mer förståelse och fakta att hämta.

Så hur ska man göra?

Mitt förslag är att man lyfter ur bedömningen av begreppen ur de andra presentationerna. Visst är det bra om begrepp används på rätt sätt, men det borde inte finnas krav på att man ska prestera över den allmänna nivån på arbetet. Istället kan eleverna få en chans att höja sina omdömen genom ett separat begreppsarbete. Om man jobbar med yngre barn handlar det kanske mest om att de ska få hitta sina egna ord att beskriva ett begrepp, medan för äldre elever finns möjligheten att dyka djupare. Allra helst ska läraren dessutom hjälpa djupdykningen genom att ställa frågor så att eleven kan lära sig hur man problematiserar ett begrepp.

Läxor för vem?

Vi tar det här med läxor en vända till: Jan-Eric Gustavsson säger sig ha visat att läxläsning höjer resultaten i matematik enligt hans senaste undersökning. Han menar också att:
"Utifrån resultaten skulle läxtiden i matematik ökas med 100 min per vecka i årskurs 8 för att Sverige skulle koma tillbaka till den placeringen landet hade i rankingen 1995.

-Detta är rent hypotetiskt, men det är ett sätt att illustrera det, säger Jan-Eric Gustafsson."

Jag har försökt att hitta originalartikeln på flera olika sätt, men har inte lyckats så jag får utgå från artikeln i SvD. Han säger vidare att:

"Gustafsson anser att viss läxforskning som har gjorts inehåller en miss. Felet ligger i att resultat och läxor ofta granskas på elevnivå - inte klassnivå. Eftersom svagare elever med lägre skolresultat tenderar att få mer läxor och arbeta längre med läxorna för att komma ikapp, och därmed har mer läxtid, blir resultatet av forskningen att mycket läxtid ger dåligt studieresultat."

Detta fel gäller inte den artikel som jag refererade till i mitt förra inlägg – där har man tagit hänsyn till både lärar- och eleveffekter, och även där kommer man fram till att läxor kan höja resultaten i matematik för en viss grupp av elever. Denna grupp består av barn som har föräldrar med gymnasieutbildning (varken mer eller mindre) och effekten är mer markerad hos flickor.


Vad jag vill lyfta fram idag är två saker: dels den fixering vid universallösningar som Jan-Eric Gustavsson tycks förespråka, dels matematiken som ämne.

Om nu läxor bara hjälper vissa elever; varför ska man använda dem för alla? Det finns flera undersökningar som visat att läxor i matematik faktiskt sänker resultaten för dem som har svårt för matte. Att extrapolera resultat som Jan-Eric Gustavsson gör och påstå att 100 minuter mer matteläxa i åttan skulle höja nivån, är totalt ansvarslöst eftersom det inte tar hänsyn till de olika elevtyperna. När man gör en extrapolering så utgår man från ett visst matematiskt samband mellan insats (antal minuter läxa) och effekt (någon sorts mätning av mattekunskaperna på genomsnittet i klassen). Om Gustavsson utgår från ett linjärt samband (=varje minut ger en given ökning på resultaten) går han dessutom mot andra artiklar som visar att man efter en viss nivå får ett avtagande samband (kurvan får då ett optimum=den tid som ger bäst utdelning i resultat). Som Gustavsson själv påpekar ser kurvan olika ut för olika elever. De svagare eleverna har ett lägre optimum. Tvingar man hela klassen till ett visst antal minuter kommer då de elever som har det svårare att påverkas negativt. Hur det påverkar det övergripande resultatet i klassen är svårt att säga utan ingångsvärden, men även om vi förenklar så mycket att vi bara tittar på minuter och elevprestationer kan man direkt påstå att sambandet inte är enkelt linjärt.

Detta illustrerar dessutom min nästa poäng: varför denna fixering vid beräkningsmatematik? Man får anta att Gustavsson har läst matte på gymnasienivå och borde då ha en förståelse för vad en extrapolering innebär. Men eftersom vi envisas med att träna våra elever i beräkningar istället för en djupförståelse av matematiken så är det inte konstigt om den här typen av uttalanden slinker igenom också journalisternas granskningar. Hur många vuxna svenskar kan använda den matematik de lärt sig i skolan? Som jag påpekat tidigare så är det problemlösning som man behöver träna: dvs vilken sorts beräkning är lämplig för att lösa det här problemet? Hur ska jag tolka svaret jag får, vad säger denna beräkning? Och vad säger den inte? Vilka premisser (utgångspunkter) ligger bakom beräkningen, vad har man förenklat och vilka relevanta faktorer har man tvingats utelämna?

Djupförståelsen är helt nödvändig för att vi ska kunna använda matematik i vår vardag, medan beräkningsskickligheten – som miljarder elever svettas med dagligen – är överflödig för alla som har tillgång till en dator. Jag menar inte att vi inte ska träna beräkning alls, men den är meningslös om man inte samtidigt lär sig på djupet. Om vi skulle flytta fokus till djupförståelse i matematik så skulle vi definitivt inte hinna med att träna lika komplexa beräkningar som vi gör idag. Men vi måste ha modet att inse att vi inte förlorar på detta – komplexa beräkningar utan djupförståelse saknar mening och kan leda till direkta felslut (som att utgå från linjära samband när de egentligen är mer komplicerade). Detta är inte mina egna idéer utan du kan hitta mer insatta personers diskussioner här:

Dan Meyer: Math class needs a makeover
Conrad Wolfram: Teaching kids real math with computers

Läxor som fungerar?

Är läxor ett bra sätt att öka lärandet? Svenska och norska skolbarn har mer läxhjälp än barn i Finland, samtidigt som de inte lyckas bättre; eller rättare sagt, de tycks lära sig mindre. Gräver man djupare i det här finner man snabbt att problemet är komplext och att mycket beror på vad man mäter och vad man vill uppnå.

Hur mäter man mängden läxa? Är det hur mycket läraren har planerat eller vad eleverna verkligen gör? Eren & Hendersson (forskare från USA) har gjort en omfattande undersökning där de studerar effekten av läxor samtidigt som de kontrollerar för flera olika faktorer (såsom lärare, elever, föräldrarnas utbildning, ämne, rastillhörighet, m.m.). De hittar en effekt av läxläsning i matte, men inte för historia, naturvetenskap eller engelska. Vid djupare granskning visade det sig att matteläxor var mest effektiva för flickor och för barns vars föräldrar hade gymnasieutbildning - hos akademikerbarn hade matteläxan ingen effekt. För svarta barn hittade de en negativ effekt. Om jag får gissa så tror jag att detta speglar inlärningssituationen: de elever som har lätt för matte hinner med det de ska göra i skolan och vinner inte på att studera vidare hemma. De elever som trivs allra sämst hamnar långt efter och får då mycket läxor – som känns övermäktiga och därför inte görs. Mellangruppen, som hinner med en del men inte allt, har lagom mycket att ta igen och har de dessutom stöd hemma så kan de ta igen det de missat under lektionen.

Med andra ord är matteläxan ett sätt att försöka kompensera bristen på tid/lugn/förmåga/intresse under mattelektionen. Och i vissa fall fungerar den, men för grupper som hamnar efter fungerar den inte. Matte är speciellt så som det undervisas idag, eftersom stor vikt läggs vid beräkningsträning, något som man faktiskt kan träna hemma. I ämnen där reflektion och komplex förståelse är viktigare, har man mycket liten effekt av läxläsning (som artikeln ovan visar).

Nu ska man komma ihåg att läxor kan se väldigt olika ut. Den vanligaste sorten är någon typ av repetition av ”fakta” som läraren pratar om på lektionen. Eleven är då fortfarande en mottagare, snarare än en aktiv kunskapssökare. Det skulle vara intressant att istället studera effekten av att man använder sig av ”the flipped classroom” : Läxan består av lärarens (inspelade) förklaringar; klassrumstiden används till diskussioner och elevaktiva övningar kring materialet. Detta verkar kunna hjälpa alla typer av elever.

Kunskap som paket

Hur tänker lärare på kunskap och vilka effekter har det? Detta är en av de frågor som tas upp i en artikel skriven av Judy Yero på Johns Hopskins School of Education. Hon skriver så här:

“One of the most pervasive beliefs in mainstream education is that knowledge is objective (it exists in some pure form outside the mind) and that the task of education is to transmit the "essential" portions of that knowledge to students. These bits of meat picked from the rich stew of human thought are found in curriculum and standards documents …Piaget's theory of internally-generated knowledge was received with great enthusiasm by many educators. What they failed to recognize was that the belief underlying the theory was diametrically opposed to the belief that knowledge exists "out there."

Det här, att kunskap ses som ett objekt eller en samling fakta som kan överföras från läraren till eleven, hittar man många tecken på i dagens skola. I styrdokumenten representeras de framför allt av de centrala innehållen. Dessa utgår inte från vad eleverna behöver när de sedan ska använda kunskapen i livet. Istället är de framtagna med utgångspunkt från en samling ”basfakta” remissinstanserna har ansett behövs i varje ämne. Ett tydligt exempel är matte på gymnasienivå där man ägnar sig mest åt att träna beräkning, eller fingerfärdighet, trots att detta i det yrkeslivet görs av datorer. Vad man istället borde träna på är problemformulering för att förstå vilken sorts matematik som passar var och vad den säger om det specifika problemet. Detta är svårt och vanligtvis hinner man inte med det eftersom beräkningarna tar så mycket tid. Mer om detta och länkar till roliga TED-föredrag om matte hittar du här.

Ett annat exempel är språkundervisningen där läraren fortfarande tar upp den mesta undervisningstiden och fokus ligger på att lära sig olika språkbitar utantill (som glosor och grammatiska regler). Det är helt absurt i just språk där vi alla har en medfödd förmåga att lära oss genom att samtala – vi behöver alltså inte mycket ”baskunskap” innan vi kan bli aktiva lärande själva. Mer om detta och hur man kan göra istället hittar du här.

Men det är inte bara när det gäller språk som vi börjar lära oss själva så fort ämnet kommer upp. Tänk på saker du lärt dig utan en teoretisk utbildning, hur gör du då? Om man ska lära sig laga mat, till exempel, inte läser vi flera hundra sidor text innan vi ens vågar oss fram till spisen? Jo, det finns mer eller mindre basala kunskapsdelar i betydelsen att man behöver veta hur man sätter på spisen innan man lär sig precis vilken värme man ska ha till olika maträtter. Men det mesta lär vi oss efter hand, när vi varvar praktik och reflektion – och, för all del teori, om vi är mer nyfikna. Tänker man efter så är det självklart att vi fungerar på det här sättet när det gäller lärande, annars skulle vi svälta ihjäl i väntan på att ta in alla basfakta.

Hur hade skoldagen sett ut om den var anpassad till hur vi lär oss spontant istället för en teori om att kunskap består att en samling fakta som vi ska lära oss utantill innan vi gör något med den?

Lära för framtiden

Varför har vi prov? Om du tycker att svaret är självklart så kan jag formulera om frågan: Varför gör vi en summativ bedömning genom att konstruera helt orealistiska omständigheter där vi försöker kontrollera vad eleverna kan just denna timme?

Prov och tester är så utbredda att vi tar dem för givna, men vad säger de egentligen? Hur gagnar de inlärning, och vilken sorts inlärning?

Kan det vara så att skolan är en konservativ värld som har svårt att ta in tankar från omvärlden och därför lätt fastnar i gamla hjulspår? Det är kanske inte så kul att höra, men tänk på detta: vem är det som väljer att läsa till lärare, de som trivdes i skolan eller de som tyckte skolan var hemsk? Det finns undersökningar som visar att lärare bygger sin pedagogik mest på sin egen erfarenhet som elev, inte på det som de har lärt sig under sin utbildning. Och för hur många av oss var prov den huvudsakliga bedömningsgrunden?

Vad är det vi vill veta när vi har ett prov? Jo, vad eleven har lärt sig. Men ett prov visar inte vad eleven har lärt sig; det visar om eleven under mycket speciella och stressrelaterade omständigheter klarar av att svara på de frågor som läraren har valt att ställa. Redan när läraren ställer frågorna har vi alltså ett problem, hur vet man att de frågorna är de viktigaste? Hjärnans problemlösningsförmåga minskar under stress. Man får till exempel svårare att göra synteser och tänka nytt. Hur ska man då kunna bedöma om eleverna har förmågor som ligger på de högre betygsstegen? Och sedan har vi den övergripande nivån: vad ska eleverna ha kunskapen till? Vi lär oss saker för att kunna använda dem utanför skolan. Då borde bedömningen spegla en sådan situation, inte ett specialfall där man har råpluggat de sista dagarna innan och sedan ska kunna en massa utantill.

Vi tränar alltså våra elever i en inlärningsstrategi som är så gott som helt irrelevant för resten av livet. Tänk att du som lärare vill utveckla din pedagogiska metod. Du sätter dig och läser textböcker i ämnet ett par kvällar och sedan ber du en kollega att förhöra dig på innehållet. Låt oss säga att du kan svara på alla frågorna. Har nu din undervisning blivit bättre? Man kan tycka att det är ett banalt exempel, men det är faktiskt precis så vi gör med eleverna. Inte kollar vi om eleverna använder sin kunskap på något relevant sätt efteråt, eller hur?

Varför inte fråga dina kollegor på nästa kafferast varför vi har prov, egentligen?

Du och dina kollegor har nu möjligheten att skapa en bättre framtid genom att hitta bedömningsformer som tränar eleverna i lärstrategier de kan ha nytta av.

Ger legitimationen kvalitet?

Hur vet man om någon har rätt kvalifikationer? Inom skolans värld sätts allt mer fokus på att man genomfört vissa moment, som lärarutbildningen eller det följande mentorsåret som ska leda till lärarlegitimation. Men hur vet vi att detta leder till kvalitet?

Hade detta varit ett fungerande sätt så hade vi inte haft några dåliga lärare. Man kan skylla på lärarutbildningens kvalitet, men varför då bygga på den med ett lager till? Varför göra mer av det som inte har fungerat? Visserligen finns det stora ambitioner bakom lärarlegitimationen, där läraren ska visa sig ha bemästrat en lång rad yrkeskompetenser, men det finns ingenstans reglerat hur man vet vad som är bra. Ta till exempel förmågan att ha en god kommunikation med föräldrarna. Hur ska man bedöma det? Är det att läraren genomfört ett föräldramöte och fått ett visst antal föräldrar att komma? Eller att föräldrarna svarar om vad de tycker om relationen på en enkät?

Bedömningen av vad som är kvalitet hamnar oftast utanför sin kontext, dvs den skola som ska anställa en lärare. Problemet med alla regleringar som byggs på uppifrån är att avståndet ökar mellan bedömning och platsen där kompetensen ska användas. Och ju större distans, desto mindre förståelse har bedömaren för den specifika situationen.

Vi lägger enorma resurser på något som i praktiken inte kommer att höja kvalitén. Utgångspunkten är hela tiden att försöka tillföra något som saknas (som en utbildning där man läser expertböcker och lyssnar på föreläsningar), istället för att gräva där man är. Om vi istället lägger fokus på metoder där lärare/rektorer vidareutbildar sig genom att utveckla sina metoder på plats, så hade vi fått en kvalitetsökning som var relevant för just den skolan. Ska man sedan använda sin kompetens när man söker att annat jobb kan man beskriva vad man gjort och vilken effekt det hade. Det hade sagt oändligt mycket mer än en legitimation kontrollerad av manpower.

Gör skillnad!

Hur tar vi reda på om det vi gör i skolan fungerar? Man kan tycka att det sker en ständig utvärdering genom betygssättandet, men vad är det man mäter då? Jag tror att vi väldigt sällan kollar upp om ett visst moment faktiskt har lett till det vi tänkte. Bland annat eftersom eleverna vanligtvis förväntas studera på egen hand inför ett prov. Det innebär att även om en lektion inte fungerar så kan eleverna, inför bedömningen, kompensera detta genom egenstudier. Dessutom brukar vi som lärare bete oss som att det är elevernas ansvar att se till och lära sig: Vi tolkar resultatet på ett prov som att eleverna har jobbat olika bra, snarare än att undervisningen har fungerat på ett visst sätt.

Tänk om vi ägnar en massa tid till att göra saker som inte gynnar lärandet? Låt mig ta ett exempel som är tillräckligt distanserat för att vi ska vara mer objektiva: på en skola får eleverna göra ett test som ska säga vilken lärstil de har. Eleverna typas efter svaren på en enkät och får sedan tips på hur de ska studera. Inte nog med att man inte kollat upp hur eleverna studerat innan, så att man han ett utgångsläge, men inte heller tittar man på hur eleverna studerar efteråt eller om deras lärande har förbättrats.

Om man lyssnar till elevernas berättelser så visar det sig snabbt att de får motsägelsefulla tips; ”du tycker bara om att studera tillsammans med andra” samtidigt som ”du ska se till att vara helt ostörd när du studerar”.  Andra tips går helt emot vad eleverna själva vet att de tycker om. Vad jag inte förstår – förutom att man inte kollar upp om testet har någon positiv effekt på lärandet – är hur det kommer sig att lärarna inte är medvetna om vilken typ av resultat testet ger.

Så vad ska man göra? Här är ett par förslag som man kan använda för andra pedagogiska moment också:

1. Prova på dig själv- och dina kollegor!
2. Definiera exakt vad det är som ska hända; t ex varje elev ska ha hittat x nya studiemetoder som hen ska prova de närmaste veckorna
3. Kolla hur det är innan ni startar; t ex eleverna beskriver x olika saker som är viktiga för deras studier – kolla också deras resultat av någon inlärning
4. Följ upp – hände det ni ville? Och vilken effekt hade det på deras resultat?

Inspiration och detaljer från en lärarstudie hittar du här.

Lycka till!