torsdag 27 februari 2014

Varför elever inte bör skriva tilsammans

Är det inte dags att tänka ett varv till på vad skrivande egentligen är? Vad jag är ute efter är att vi ska se förbi PISA-resultaten och fundera på varför skrivandet är så viktigt – vad som händer när man skriver.

Själva lärandet av ett nytt ämne kräver att man konstruerar nya tankar. Nya tankar som i sin tur behöver formuleras i ord, både för att bli ihågkomna och för att kunna bindas ihop med andra tankar. De meningar som då uppstår kan man visserligen uttrycka verbalt, men när man vill befästa det individuella lärandet är skriftspråket ovärderligt. Orsaken är att samtalet alltid sker i ett socialt sammanhang, där en mängd andra faktorer påverkar vad som sägs och hur det tolkas, vilka nya tankar och meningar som sedan skapas.

När man skriver tvingas man att formulera sin egen kunskap på ett sätt som vi inte får chansen till i ett samtal. Nu menar jag inte alls att samtalen är oviktiga; tvärtom. Samtal och diskussioner, när de fungerar som bäst, är ovärderliga när det gäller att komma vidare och utveckla en förståelse.

Vad jag vill komma till är hur vi använder de här teknikerna i grupparbeten i skolan. Vanligtvis delas eleverna in i grupper där de sedan ska samtala utan ledning och därefter skriva något – också detta tillsammans. Det här är har flera problem. Dels blir samtalen oftast inte speciellt utvecklande eftersom eleverna inte har de för-givet-tagna färdigheterna som krävs, dels fråntar man eleverna en chans att själva utveckla sina tankar i skrift.

De flesta lärare vet att eleverna kommer at dela upp arbetet och skriva var sin del. Detta är inte konstigt. Att skriva tillsammans på ett konstruktivt sätt kräver att alla redan har ett välutvecklat språk och är bra på att samarbeta. Med tanke på hur viktigt det är att få formulera sina egna tankar för att förstå ett ämne, så innebär därför ett grupparbete att eleverna bara lär sig en liten del av kunskapsstoffet.


Därför borde man i grupparbeten istället låta eleverna diskutera och genomföra uppgifter tillsammans, men sedan skriva rapporten på egen hand. Förutom att elevernas inlärning ökar markant så får varje elev också träna mer på hantverket att skriva. Dessutom kommer man runt flera av problemen med bedömning som grupparbeten alltid har. Visst kommer läraren att få mer text att hantera, men en elev lär sig oändligt mycket mer på att skriva en egen text och få formativ återkoppling på den, än på att sitta med på en föreläsning. Även unga elever kan dessutom tränas upp på att ge varandra formativ återkoppling, som gör att den version som läraren får kommer att vara mer lättläst och ta kortare tid. 

tisdag 25 februari 2014

Dags att lägga undan tidtagaruret

Dan Andersson, högskoleadjunkt i idrott och hälsa, argumenterar för vikten av rörelse för att öka hälsan. Han menar att vi; föräldrar, idrottslärare och ledare inom den organiserade idrotten, behöver föregå med gott exempel och visa på hur en rörligare livsstil kan vara en positiv och viktig del av livet.

Han föreslår att ”tidtagarur och måttband kanske borde användas lite mer sparsamt”. Och jag håller med! Mätandet inom idrotten i skolan tycks ha förvärrats med skola 2011. Jag tror att det är en effekt av detaljstyrningen: alla centrala innehåll och all den dokumentation som hänger ihop med detta. Varje elev behöver bevisa precis vilket betygskriterium hen når upp till på varje innehåll. Lärarna får ingen tid över till något annat än bedömning. Vad jag hör från eleverna är att de visserligen får tid på sig att träna/förbereda sig, men att det saknas formativ bedömning. Lärarna är alltså inte där och lär ut, eller stöttar eleverna så att de kan utvecklas.

Idrotten har redan innan haft problem med prestationsfokuseringen – det ligger i tävlandets natur. Det som gör detta till ett problem är att minst hälften av eleverna inte motiveras av att bli bäst. Och att viljan att vara bäst inte är en motivation som är hållbar över tid. När man av olika skäl inte längre kan träna tillräckligt för att vara bäst tappar många intresset helt. Eller hur; hur många slutar inte med sina aktiviteter i sena tonåren?


Vill vi att folk ska ha en rörligare livsstil krävs dels att idrott och hälsa börjar handla om just det: att hjälpa eleverna att förstå varför det är bra och att hitta motivation och intresse för att röra sig. Och det är svårt nog för lärarna. De centrala innehållen borde helt enkelt tas bort så att lärarna kan ägna sig åt att hjälpa varje individ att hitta just sitt sätt att vara aktiv. Måste man ha betyg i idrott och hälsa borde de spegla dessa övergripande mål och inte prestationen i en massa delmoment som oftast inte är relevanta för personens fortsatta liv över huvud taget.

tisdag 11 februari 2014

Vad är en förstelärare?

Det blev inte så många förstelärare som man tänkt sig. 70% av friskolorna och 25% av kommunerna har inte använt sig av möjligheten enligt SvD. Kan jantelagen ha med saken att göra, som Björklund påstår?

Jag vill inte gärna hålla med, men nog är namnet konstigt. Förstelärare. Det indikerar på något vis att alla andra är andre-(eller femte?) lärare. Alldeles frånsett jantelagen så måste man i så fall veta vad som är den främsta läraren. Och hur vet man det? Är det den som eleverna tycker mest om? Eller är det den som bevisligen kan stötta elever på bästa sätt (hur ska man mäta det?), den som är bäst på att lyfta svaga elever eller den som kan inspirera en hel klass?

Och vad är det de här lärarna förväntas göra? Jo, de ska antingen vara huvudlärare i ett visst ämne eller stötta andra lärares utveckling. Och ja, visst är det bra om det finns en person som har till uppgift att leda den pedagogiska utvecklingen (eftersom rektorerna, som har det inskrivet i sin tjänst, faktiskt inte vanligtvis är tillsatta för att de är duktiga vuxenpedagoger) och får utrymme i sin tjänst för att göra detta. Men då ska tjänsten tillsättas baserat på just den förmågan: att stötta andra vuxna att utvecklas i pedagogiskt hänseende.

De flesta lärare har inte haft möjligheten att visa om de är bra handledare eller duktiga på att stötta andra vuxnas utveckling – något som kan vara en helt annan sak än att charma eleverna i klassrummet. Extra svårt blir det då de andra lärarna kanske inte alls håller med om att denna person borde vara förstelärare och ha en betydligt högre lön. Lite jobbig uppgift det där, att försöka utveckla en grupp där flera personer känner sig omyndigförklarade. Den allra värsta typen av mellanchefsposition, eller hur?

Tänk om man istället för ”förstelärare” döpt tjänsten till ”pedagogisk utvecklingschef”? Och definierat vad uppdraget bestod i och vilka förmågor som krävdes för tjänsten? Hur mycket enklare hade det inte då blivit att acceptera lärarens nya roll och arbetsuppgifter? Hur mycket enklare hade inte tillsättningen varit? Man hade dessutom kunnat hjälpa varandra, skolor och kommuner emellan, med underlag för rekryteringen (dvs vilka förmågor behövs och hur tar man reda på någon har dessa?).


Ibland önskar man att de som styr hade funderat på hur deras direktiv kommer att fungera i verkligheten…

tisdag 4 februari 2014

Personlig återkoppling

Återkoppling är en av grundstenarna i formativ bedömning. Hur den framförs blir helt avgörande på effekten och det finns en hel del forskning kring detta. Två stjärnor och en glödlampa – att ge två positiva omdömen och en idé om hur man kan utvecklas – är ett resultat av denna forskning. Genom att börja med det positiva skapar man en bra relation och öppnar för ett nyfiket mottagande för utvecklingsmöjligheten. Att denna uttrycks just som en möjlighet istället för ett fel, innebär att man inte sätter igång de automatiska försvarstankar som man får vid kritik. Detta är något som många skolor har tagit fasta vid, både när lärare och elever ska ge återkoppling.

Ska återkopplingen fungera måste den också vara konkret och här är det lite sämre ställt ute på skolorna. Många lärare använder sig av de relativa värdebegreppen från betygskriterierna eller, ännu värre, hänvisar direkt till matriserna (vilka försvarsreaktioner sätter den här kritiken igång? J). Men en elev vet sällan vad ”djupare analys” eller ”mer flyt” betyder. Hade de vetat det så skulle de antagligen haft med det från början.

Istället behöver man vara specifik, till exempel säga: ”Du behöver svara på 1. vad är det jag undersöker, 2, vilka grupper är det som jag jämför och 3, vilka skillnader jag hittade. Prova sedan att låta någon annan läsa din text och se om de sedan kan svara på dessa frågor utifrån vad de har läst. Är det svårt för dem kan du fråga var det är otydligt någonstans, vad det är de skulle behöva veta mer för att kunna svara på frågan. Och sedan kan du fylla på texten tills läsaren förstår.”

Förutom att vara konkret så behöver återkopplingen fungera för den specifika mottagaren. Elever har olika behov av positiv återkoppling och olika sätt att lära. Ger man muntlig återkoppling är det dessutom viktigt att anpassa sitt röstläge och kroppsspråk.


Att ge bra återkoppling är alltså ganska svårt och något vi ständigt kan utveckla – och som kan ge eleverna en stor skjuts framåt när det blir rätt. Hur vet man då om man gör på rätt sätt? Det får man ta reda på hos mottagaren. Ett sätt är att se om det eleven sedan producerar är bättre, men framför allt behöver man fråga: på vilket sätt hjälpte återkopplingen dig? Vad mer skulle du behöva?