Rektorerna har i uppdrag att leda den pedagogiska
utvecklingen, men vad innebär det i praktiken? Oftast att stötta lärarna i
deras lärande. I det här syftet läggs mycket pengar på inhyrda föreläsare, men
är detta verkligen det mest effektiva? Ser man på vad lärarna själva anser är
det mest givande verkar det istället handla om möjligheter till kollegialt
lärande (här är ett reportage från skolverket).
Fakta om hjärnan
När vi känner igen
saker får vi en ökning av dopamin, en neurotransmittor involverad i belöning.
Vi trivs alltså med, och motiveras av, att jobba med saker som vi känner
igen. När man ska lära nytt behöver man
då aktivera tankar som man känner igen och kombinera detta med det nya
materialet. Dessutom behöver det nya materialet vara personligt relevant (läs mer om hur minnet fungerar här). Lärandet blir därför mycket högre när vi kan aktivera dessa tre saker
samtidigt – sådant vi känner igen; sådant som är personligt relevant och sådant
som är nytt.
En effektiv metod att utveckla lärandet
Vad händer om man har en föreläsning på ett nytt ämne och
detta inte kombineras med något mer? Vanligtvis tar folk till sig det som
stämmer med det de redan vet, medan annan information passerar obemärkt. För
att den nya informationen – den del som lyssnarna inte redan kan associera till
– ska leda till lärande, behöver man stimulera kopplingen mellan gammalt och
nytt, skapa nya nervbanor. Kollegialt lärande, med möten och diskussioner där
alla får ta del, aktiverar det man redan kan (känner igen) och det man tycker
är personligt viktigt - här finns alltså en bra grogrund för att inkorporera ny
kunskap. Ännu bättre blir det om man tar fram specifika fall där den nya
kunskapen kan användas (se mer om konkretisering här).
Vill man verkligen åstadkomma en förändring – och varför ska
annars lärare använda arbetstid till detta? – ökar chansen om varje deltagare
får beskriva egna situationer där kunskapen kan användas, pröva dem i
klassrummet och sedan diskutera igenom vad som hände med kollegor.