Hur nära ligger kunskapsutvecklingen det som händer i
hjärnan? Kan man se hjärnan som en sorts mekanisk resurs som gör det möjligt
för oss att lära eller är kanske lärandet i sig, så som vi förstår det, mycket
mer intimt förknippat med hur hjärnan fungerar?
Jag förespråkar det senare alternativet: all kunskap, även
den som vi ser som handens kunskap, är helt och håller beroende av
hjärnprocesser. Det är därför förståelse för hjärnan är så central när man vill
utveckla en bra pedagogik. Lår oss titta på ett exempel, hur hjärnans
kunskapskonstruktion är kopplad till SOLO-taxonomin (se flik).
SOLO-taxonomin togs ursprungligen fram genom ett studium av
tentamensresultat, där man letade efter ett bra underlag för bedömning. Den
bygger alltså på learning outcomes,
eller inlärningsresultat, det konkreta utfallet av en lärandeprocess. Ytligt
sett är detta kanske långt från ett flöde i hjärnan, men se här:
När vi processar information i hjärnan börjar vi med att kategorisera
informationen. Detta sker långt bak i hjärnan via specialiserade områden som hanterar
t ex syn och hörsel (syncentrum sitter längst bak i hjärnan). Det sker
vanligtvis omedvetet men innebär att vi identifierar objekten informationen
handlar om. ”Detta är en stol och inte ett träd.” I SOLO motsvaras detta av det
första steget, enkel nivå, där man identifierar vilka begrepp/objekt som är
relevanta för det vi ska lära oss något om.
I hjärnan förs sedan informationen vidare framåt, där vi
sätter ord på det vi ser och sätter in det i sin kontext. ”Stol är en möbel som
man sitter på”. Innan vi gör någon sorts analys av informationen behöver man
identifiera vilken kontext som är relevant, t ex handlar det om stolar som ska
vara sköna att sitta på eller om de ska gå att stapla på varandra? (Detta sker
i tinningloberna, ovanför öronen.) I SOLO motsvarar detta steg två, sammansatt
nivå, där man identifierar kategorier som är relevanta för vår kunskap.
Sedan kommer stadiet när vi gör någon sorts analys – vi jämför
olika kategorier, eller ser hur de påverkar varandra. Detta sker längre fram i
hjärnan, i frontalloberna, i kommunikation med tinningloberna (t ex om vi
behöver kategorisera om). Detta steg motsvarar den tredje nivån i SOLO, den
sammansatta nivån, till exempel om vi studerar hur konstruktionen av stolarnas
ben påverkar hur stapelbara de är.
När hjärnvågen når längst fram till pannloberna, drar vi
slutsatser om informationen och jämför denna med annat vi vet sedan tidigare.
Vi hämtar då information från t ex social förståelse, logisk förståelse och
olika relevanta minnen. Det sker alltså en aktivering av flera olika nätverk,
men själva slutsatserna dras längst fram i hjärnan och kan vara medvetna. Detta
motsvarar den utvidgade nivån i SOLO, där vi använder vår kunskap från den tidigare
nivån för att förstå något annat sammanhang. I stolexemplet skulle detta kunna
vara socialt – hur påverkar stapelbarheten hur eleverna interagerar när de ska
bygga om matsalen för en dansuppvisning – eller kanske relatera till mer
fysiska lagar om hur tyngdpunkten på stolshögen förändras med antalet stolar.
Nu gäller detta exemplet en hjärnprocess som går väldigt
snabbt (millisekunder-sekunder) jämfört med lärande så som det definieras i
SOLO (månader-år). Och visst är båda förenklingar av en mycket mer komplicerad
process. Men att hjärnan fungerar enligt liknande mönster som olika
identifierbara steg i kunskapsutvecklingen är ingen slump. Hade våra hjärnor
fungerat på ett annat sätt, t ex genom att slumpvis prova en myriad olika potentiella
lösningar, så hade elevsvaren - och en
kategorisering av dessa - sett helt annorlunda ut.
En pedagogisk konsekvens av detta är att man behöver möta
eleven där de är. Hjärnan kan inte dra några slutsatser (nivå 3 och 4 i SOLO) om
inte eleverna har fått processa de tidigare stegen. Det vill säga, inte lära
sig utantill, utan faktiskt förstå vad olika begrepp och kategorier har för
funktion.
Detta är en relativt enkel konsekvens som ligger nära grundläggande
pedagogiska idéer som vi försöker använda idag. Hjärnans uppbyggnad påverkar
dock mycket mer som inte alls tas hänsyn till i dagens skola och de närmaste
veckorna kommer jag att ta upp flera olika exempel – och ge tips på hur vi
skulle kunna göra för att utnyttja hjärnans fulla kapacitet.
