Tala flytande

Ibrahim Baylan skriver på Brännpunkt att moderna språk borde vara obligatoriskt för alla i grundskolan. Som hastigast nämner han också att didaktiken borde utvecklas, och så förstås dagens skolmantra om behöriga lärare och att höja läraryrkets status.

Om det är något man borde ha lärt sig om skolutveckling av de senaste åren så är det väl att grundförutsättningarna måste vara på plats innan man ändrar på lagarna? Först behöver lärarna och en framgångsrik didaktik finnas, sedan kan man styra med ett regelverk.  Å andra sidan, om man använde en didaktik som ledde till att eleverna både lärde sig språket och tyckte att det var roligt (vilket går hand i hand, eller hur?) så borde man inte behöva något regelverk.

Jag skulle vilja påstå att språkundervisningen i dagens skolor är det absolut tydligaste exemplet på hur konservativ skolvärlden är, hur man är oemottaglig för andras tankar både från forskning och andra källor. Jag vet att jag gnäller men man måste ändå ställa sig frågan hur det är möjligt att misslyckas med en färdighet som vi är genetiskt förprogrammerade att klara av?

De finns gott om platser i världen med låga utbildningsresurser där invånarna talar flera språk flytande – som en naturlig del av deras vardag. Hur kan det då vara så svårt att lära svenska elever flera språk? (Nu pratar många elever flera språk redan, men de har de knappast lärt sig i skolan i första hand.)

I en gymnasietrea (med ett intagningssnitt på 305 p) tycker majoriteten av eleverna att det är svårt att läsa 100 sidor lättläst engelsk litteratur på tre veckor. Detta är alltså efter 10 års engelskstudier och med högpresterande elever! Jo, visst kan det vara en bra idé om fler lär sig moderna språk, men då måste de lära sig tillräckligt för att ha nytta av språket. Hur många vuxna har idag nytta av det tredje språket de läste i skolan?

Det är dags att stanna upp och skaka om språkundervisningen och använda sig av metoder som tar tillvara vår naturliga förmåga att lära oss språk och på det sättet se till att eleverna åtminstone kan prata flytande när de slutar skolan. Och när jag säger skaka om menar jag inte bara att lärarna behöver tänka nytt: högskolan där ämneslärarna utbildas är också en del av bromsklossen som för fram att glosläsning och grammatikregler är det som leder till språkkunskaper.

Och det är inte ens så att det inte finns effektiva metoder framtagna, eller att de är speciellt svåra att lära sig.  Vi behöver inte skicka lärarna på flera terminers kurs. Nej; det räcker att våga tänka nytt!

Vilken skola vill bli först att ha elever som talar flera skol-lärda språk flytande när de går ut nian? 

Vad skulle vi ha behövt kunna innan Skola 2011?

I samband med tankarna kring fördelarna med intagningsprov -att man fokuserar på vad eleverna bör kunna i framtiden - börjar jag fundera över Skola 2011. Nog var meningen där att vi skulle lägga upp pedagogiken och lärandet efter målen? Att lära om att lära skulle vara en väsentlig del och att det är förmågorna som behövs för lärande som står i fokus? Att eleverna därigenom faktiskt skulle lära för framtiden?

Det verkar inte ha blivit så. Medan vissa skolor har satsat på kontroll (prov efter prov efter prov) verkar andra nästa ha gett upp och låter eleverna kolla facebook och krypa under borden på lektionerna (exempel från en helt vanlig nia). Och inte fick de nya betygen någon effekt på betygsinflationen. A skulle vara svårare att få än MVG, samtidigt som man fick samma poängsumma för de båda betygen. Därför borde genomsnittet ha sjunkit, men istället har det snarare ökat.

Huvudorsaken att Skola 2011 ser ut att misslyckas är att ledningen, som är så vanligt i alla organisationer, har sprungit före. Man har en massa idéer som i praktiken innebär ett helt annorlunda sätt att jobba och så lanserar man det innan medarbetarna har varken fått tid att sätta sig in i själva poängen eller ta fram metoder som gör det möjligt att genomföra.

Om Skola 2011 ska fungerar som ett pedagogiskt hjälpmedel behöver lärarna bland annat kunna:

·         Översätta betygskraven till konkreta inlärningsresultat

·         Hur man bygger upp sin undervisning efter konkreta inlärningsresultat

·         Hur man jobbar med formativ bedömning

·         Hur man skapar summativ bedömning som samtidigt är formativ

·     Lärprocesser som i sig genererar bedömningsunderlaget (så att man inte behöver lägga ytterligare tid på dokumentation)

·         Hur man individanpassar och lägger fokus på den som lär sig

Så länge inte lärarna får extra tid till att träna upp de här färdigheterna så kommer inte skola 2011 vara ett pedagogiskt hjälpmedel utan ett kontroll-ok som tar kraft och tid från lärarnas pedagogiska gärning.

Vi går utanför skol-lådan

Katarina Harrison Lindberg föreslår att för att komma bort från problemen med betygsinflationen så ska man istället ha inträdesprov till gymnasium och högskola. Jag vet att det inte går, men om vi för ett litet tag låtsar att det gick: hur annorlunda skulle inte skolan bli då! Tanken gör det möjligt att tänka om helt och hållet; att närma sig skolutvecklingen från ett nytt håll; att tänka utanför lådan. Prova!

Här är mina första idéer:

Vi börjar med intagningsproven - de får inte bli en superstresstenta i en sal. Proven kan vara en hemtenta, säg över en vecka, där man får en uppgift att lösa som är relevant för det utbildningen syftar till. Efter hand kan proven bli offentliga handlingar och det skapas en databas, inte bara med gamla exempel utan också med elevsvar och en beskrivande bedömning. Databasen kan sedan användas för övningsuppgifter under gymnasie - (eller högstadie-) åren. Man kan öka det formativa inslaget genom att ha ett prov på våren och en kompletteringsmöjlighet någon månad senare.

(Här finns det dessutom en stor möjlighet för utveckling av högskolan genom att där tänka på ett liknande sätt: utbildningen ska syfta mot att studenterna klarar framtida ”inträdesprov” till yrkeslivet, inklusive forskningen.)

I skolan kan man ta bort all den tid som handlar om att sätta betyg och istället fokusera på lärandet. All bedömning kan vara formativ. (Här hittar du en välskriven översikt av 170 forskningsartiklar om formativ bedömning. Den är på engelska och har en lista på vad som fungerar för att öka lärandet när man ger formativ bedömning.) Givetvis måste man ha konkret formulerade inlärningsmål så att eleven och läraren vet att man är på rätt väg.

Den stora vändningen av att ha inträdesprov är att man tvingas börja med vad man vill uppnå och hela tiden jobba mot just det. Istället för att ha fokus på en massiv kontrollapparat som styrs uppifrån och som tar allt större tid, så blir skolans uppgift att hitta sätt att guida eleverna mot de kunskaper och färdigheter som de behöver för framtiden.

Och om du skulle välja de kunskaper och färdigheter som du tror att dina elever har nytta av om fem-tio år, vilka skulle du välja då?

Att få rätt att säga nej

Om nu relationen är central för lärandet, vad är det då man ska akta sig för? Nu tänker jag inte ta upp hur man sätter gränser och håller relationen professionell – (hmm, det är också en intressant fråga, jag får återkomma med den) – utan ta upp ett av de vanligaste felen vi gör:

Att inte lyssna, eller ännu värre, att tyckas lyssna men sedan inte följa upp det.

Hur känner du dig om du berättar om något problem eller framför ett önskemål till din chef och hen inte gör något? Hen kanske säger att hen ska göra något men inget händer. Eller så kanske hen gör precis tvärtom.

Hur ofta framför elever något som bemöts på det sättet? Nu menar jag inte att man ska ge bättre betyg eller se på film bara för att eleverna vill det, men det är viktigt att inse att man tär på relationen även då man med full rätt säger nej.

Ännu värre är det med alla de gånger en elev tar mod till sig och försöker förklara för en lärare att de inte tycker att ett pedagogiskt moment fungerar. Erfarenhetsmässigt är det bara i en bråkdel av fallen en lärare faktiskt visar att hen lyssnar och modifierar sin undervisning.

Ett sätt att minska den negativa effekten av att inte gå någon till mötes är att vara tydlig med varför man gör det. En chef kan tyckas ha det lättare i det här fallet eftersom hen har att göra med vuxna personer som förväntas kunna förstå att hen måste göra prioriteringar. Som lärare kanske man tänker att eleven inte har tillräcklig pedagogisk kunskap för att förstå varför man måste jobba på ett visst sätt.

Å andra sidan har man som lärare mycket att vinna på att försöka hitta sätt att förklara: eleverna får en möjlighet att lära sig om att lära och själv tvingas man till att reflektera över vad som fungerar och varför. Har man dessutom ett öppet sinne kan själva reflektionen resultera i att man hittar nya vägar som passar eleven bättre.

Vill man engagera eleverna i sitt eget lärande behöver man börja där de är i sin förståelse. De behöver ord på vad som händer när man lär sig och prova och reflektera själva (ett exempel från en favoritlänk om hur man kan göra).

Vill man skapa bra relationer behöver man vara medveten om att varje gång man väljer bort att tillmötesgå någons önskemål får det konsekvenser. Och då gäller det inte att fastna i självförsvar – man har alltid ett för sig själv fullgott skäl till det val man gör. Genom att acceptera att det har konsekvenser (vem som än har rätt) och istället jobba på att förbättra relationen på andra sätt (se förslag från förra veckan) så kan man skapa bra relationer och säga nej.

Coaching ska inte vara tung press

Skolverket satsar pengar på coaching av lärare och stöter på hård kritik av flera kritiska forskare enligt en artikel i SvD. Kritikerna menar att coaching handlar om att
"- En coach har som uppgift att pusha. Coach kommer från idrotten där det gäller att bli sporrad att pressa sig och prestera lite till."
En annan beskrivning är 
"- Den säljande tanken är att alla individer har en inre kraft till förändring, men du behöver coachen för att ta fram den."

Utifrån det synsättet kan då coachingen i värsta fall leda till press på lärarna. Jag vill inte påstå att det inte finns coacher som jobbar på det här sättet, men tyvärr så leder okunskap till att alla coacher dras över en kam, oavsett vilken utbildning eller färdighet de har. Det är ungefär som att säga att en lärare inte kan lära elever att skriva för att man har stött på lärare vars elever inte skriver så bra. Det finns givetvis lärare som inte är tränade i att lära ut skrivande, men samtidigt finns det många lärare som oavsett ämnesbakgrund kan ge br återkoppling på en skriven text.

På vilket sätt kan coaching vara ett bra stöd för en lärare?
Man kan jobba så här:

• Sätt upp ett tydligt (konkret) mål - som i det här fallet stämmer överens med vad skolverket/skolan är ute efter
• Läraren beskriver målet på ett sätt som känns relevant (intressant) för just honom/henne
• För att uppnå målet tar läraren, med hjälp av klargörande frågor, fram en metod som hen trivs med
• Processen följs upp genom lösningsinriktad utvärdering dvs man fokuserar på det som fungerar och om något inte fungerar så provar man något annat

När målet är uppnått kommer läraren att ha utvecklat sin pedagogiska metod om detta är det som skolan är ute efter. Hen kommer alltså att ha en varaktig kunskap både om nya sätt att undervisa och, kanske ännu viktigare, en effektiv metod att utveckla sin undervisning.

Det handlar alltså inte om "en inre kraft" utan att man utgår från det läraren trivs med och är bra på. Coachen är inte "nödvändig", man kan jobba så här utan coach. Man kan också lära sig utan lärare, men nog är det lättare med en professionell pedagog? På samma sätt blir det lättare att jobba tillsamans med en coach som är tränad i att följa upp processen, vet vilka problem som brukar uppstå och vilka frågor som brukar hjälpa en person att hitta nya infallsvinklar. 

Som jag ser det så är en duktig coach expert på den del av pedagogiken som handlar om att individanpassa lärandet. Coachen är alltså inte en kunskapskälla som ska förmedla den kunskapen, som en lärare förväntas vara, utan en expert på att stötta andra människors utveckling.

En liten tid till relationer

Visst är relationen en viktig del av lärandet? Och en viktig del av det som händer mellan personalen och ledningen? Mellan människor som jobbar tillsammans över huvud taget.

Relationer är något som vi ofta tar för givet i betydelsen att vi beter oss som om de uppstår av sig själva och som om vi har en grundläggande rättighet att ha bra relationer. Tänk bra på alla som upplever sig bli bemötta med brist på ”respekt” utan att ha gjort något speciellt för att förtjäna den.

Relationer är både lättare och svårare än vi tycks tro. De påverkar de allt vi gör, inte bara grupparbeten, samarbeten och diskussioner, utan också hur det vi gör på egen hand bedöms och får för resultat. De är svårare i bemärkelsen att man behöver träna sig på att bli riktigt bra på att utveckla och stötta relationer. De är lättare på det sättet att man med en ganska liten insats kan starta en god spiral. Människor är i grunden intresserade av att ha goda relationer och svarar därför positivt på en invit.

Visst, vill man behålla en god relation eller bygga upp en där man mist förtroendet så kan det ta lång tid. Men det man vinner i längden är inte bara att elever/lärare/personal lär sig mer, utan också att man själv mår bättre.

Ett enkelt sätt att börja är genom att

1. ta reda på något en person vill ha (behöver)
2. visa i handling att man har tagit hänsyn till detta

Vill man dessutom bli riktigt bra på detta kan man följa upp genom att fråga mottagaren hur det blev. Detta synliggör ens goda vilja och ger en möjlighet att kolla om man uppfattade mottagaren rätt. Man får också möjlighet att korrigera vissa björntjänster som kan ha råkat hända. Bara man kommer ihåg att det är mottagaren som bestämmer vad som är ”bra”.

Enkelt och självklart? Utmärkt: vem tänker du lyssna på idag?