The flipped evaluation

Vad skulle man på en enskild skola kunna göra för att minska bedömningsbördan?

Om vi börjar med att dela upp bedömningen i olika delar: tid för att förstå/samverka mellan lärare för att bedömningen ska bli likvärdig, tid för att eleverna ska förstå vad som förväntas av dem, tid för att rätta prov eller andra uppgifter och tid till dokumentationen.

När det gäller tid för att förstå bedömningskriterierna speglar den luddigheten i skolverkets formuleringar – det tar alltså mycket mer tid att komma överens eftersom relativa begrepp med nödvändighet är subjektiva och måste därför kalibreras för varje enskild lärare/lärarlag. Vi har skrivit mycket om det här och hur man kan effektivisera det arbetet med hjälp av SOLO-taxonomin så det tänker jag inte gå in på nu.

När det gäller resten av tiden går den att integrera med det löpande arbetet; man bygger upp hela den pedagogiska strukturen kring bedömningen. Det kan låta bakvänt, men är faktiskt inte olikt det vi redan gör (styrda av nationella prov). Skillnaden blir att man genom att utgå direkt från bedömningskriterierna kan lägga större vikt vid översättningen eftersom den då blir central.

Vad som händer är att man först måste precisera, konkretisera, exakt vad kriterierna står för i just det här sammanhanget (se konkretisera en förmåga). Man skapar då ett inlärningsresultat som blir direkt förståeligt för både lärare och elev. Den här delen är helt avgörande och man vinner på att lägga tid på att se till att man har lyckats. T ex kan man testa sina formuleringar på olika elever och andra lärare. Ett välformulerat och lättförståeligt inlärningsresultat sparar oändligt mycket tid i den fortsatta processen.

Utifrån inlärningsresultatet bygger man sedan upp de pedagogiska momenten. För varje moment ställer man sig frågan: på vilket sätt kommer det här att leda till inlärningsresultatet? Vad, rent konkret, är det eleverna ska kunna producera när momentet är utfört?

Enklast är att jobba utifrån elevarbeten, snarare än prov. Tiden man vinner på att inte göra, rätta och förklara prov lägger man istället på uppföljningar – formativa bedömningar – av elevarbetena. Det här är centralt och något vi ofta är dåliga på när det gäller elevarbeten. Att så många elever faller igenom när de jobbar ”självständigt” beror på att de inte får det stöd under processen som de behöver. Men om man minskar på föreläsningar och lärarcentrerade genomgångar (t ex genom samarbete med andra lärare och ”the flipped classroom”) kan man få mer tid till att följa upp elevarbetena. Med välformulerade inlärningsresultat blir det lätt att hjälpa eleven att förstå vad det är som behöver utvecklas. Här kan man också jobba med elevbedömning, något som i början tar mycket tid eftersom eleverna måste lära sig vad det är de ska leta efter. Men när de lär sig det så kommer de inte bara att bli bättre på att hantera sitt eget lärande i just den här uppgiften, utan i annat lärande också. Lärprocessen är snarlik mellan olika ämnen.

Den viktigaste dokumentationen blir det färdiga elevarbetet - som får en summativ bedömning. Denna bedömning är lätt att göra eftersom man, som den kanske viktigaste delen av lärprocessen, har följt arbetet och bara behöver kolla vad som har hänt sedan den senaste genomgången.

Och det här med att lägga in saker på datorn? Den kan vara en del av genomgången med eleven; visst, man måste titta på eleven också, men kortare kommentarer kan föras in direkt under samtalet. Även här handlar det om att utnyttja det arbete man har gjort med att göra ett välformulerat inlärningsmål – man kommer redan att ha färdiga meningar (utan relativa begrepp) om vad det är som är gjort och vad som behöver göras.

Tanken är att utgå från en detaljerad och konkret beskrivning av det som ska läras in, kriterierna, istället för att utgå från generella färdigheter som sedan översätts till kriterier. Det jobbet har redan skolverket gjort åt oss när de formulerade bedömningskriterierna.

Vad skulle idén med ”the flipped evaluation” kunna göra för dig?

Vad skulle vi ha behövt kunna innan Skola 2011?

I samband med tankarna kring fördelarna med intagningsprov -att man fokuserar på vad eleverna bör kunna i framtiden - börjar jag fundera över Skola 2011. Nog var meningen där att vi skulle lägga upp pedagogiken och lärandet efter målen? Att lära om att lära skulle vara en väsentlig del och att det är förmågorna som behövs för lärande som står i fokus? Att eleverna därigenom faktiskt skulle lära för framtiden?

Det verkar inte ha blivit så. Medan vissa skolor har satsat på kontroll (prov efter prov efter prov) verkar andra nästa ha gett upp och låter eleverna kolla facebook och krypa under borden på lektionerna (exempel från en helt vanlig nia). Och inte fick de nya betygen någon effekt på betygsinflationen. A skulle vara svårare att få än MVG, samtidigt som man fick samma poängsumma för de båda betygen. Därför borde genomsnittet ha sjunkit, men istället har det snarare ökat.

Huvudorsaken att Skola 2011 ser ut att misslyckas är att ledningen, som är så vanligt i alla organisationer, har sprungit före. Man har en massa idéer som i praktiken innebär ett helt annorlunda sätt att jobba och så lanserar man det innan medarbetarna har varken fått tid att sätta sig in i själva poängen eller ta fram metoder som gör det möjligt att genomföra.

Om Skola 2011 ska fungerar som ett pedagogiskt hjälpmedel behöver lärarna bland annat kunna:

·         Översätta betygskraven till konkreta inlärningsresultat

·         Hur man bygger upp sin undervisning efter konkreta inlärningsresultat

·         Hur man jobbar med formativ bedömning

·         Hur man skapar summativ bedömning som samtidigt är formativ

·     Lärprocesser som i sig genererar bedömningsunderlaget (så att man inte behöver lägga ytterligare tid på dokumentation)

·         Hur man individanpassar och lägger fokus på den som lär sig

Så länge inte lärarna får extra tid till att träna upp de här färdigheterna så kommer inte skola 2011 vara ett pedagogiskt hjälpmedel utan ett kontroll-ok som tar kraft och tid från lärarnas pedagogiska gärning.

Lära för framtiden

Varför har vi prov? Om du tycker att svaret är självklart så kan jag formulera om frågan: Varför gör vi en summativ bedömning genom att konstruera helt orealistiska omständigheter där vi försöker kontrollera vad eleverna kan just denna timme?

Prov och tester är så utbredda att vi tar dem för givna, men vad säger de egentligen? Hur gagnar de inlärning, och vilken sorts inlärning?

Kan det vara så att skolan är en konservativ värld som har svårt att ta in tankar från omvärlden och därför lätt fastnar i gamla hjulspår? Det är kanske inte så kul att höra, men tänk på detta: vem är det som väljer att läsa till lärare, de som trivdes i skolan eller de som tyckte skolan var hemsk? Det finns undersökningar som visar att lärare bygger sin pedagogik mest på sin egen erfarenhet som elev, inte på det som de har lärt sig under sin utbildning. Och för hur många av oss var prov den huvudsakliga bedömningsgrunden?

Vad är det vi vill veta när vi har ett prov? Jo, vad eleven har lärt sig. Men ett prov visar inte vad eleven har lärt sig; det visar om eleven under mycket speciella och stressrelaterade omständigheter klarar av att svara på de frågor som läraren har valt att ställa. Redan när läraren ställer frågorna har vi alltså ett problem, hur vet man att de frågorna är de viktigaste? Hjärnans problemlösningsförmåga minskar under stress. Man får till exempel svårare att göra synteser och tänka nytt. Hur ska man då kunna bedöma om eleverna har förmågor som ligger på de högre betygsstegen? Och sedan har vi den övergripande nivån: vad ska eleverna ha kunskapen till? Vi lär oss saker för att kunna använda dem utanför skolan. Då borde bedömningen spegla en sådan situation, inte ett specialfall där man har råpluggat de sista dagarna innan och sedan ska kunna en massa utantill.

Vi tränar alltså våra elever i en inlärningsstrategi som är så gott som helt irrelevant för resten av livet. Tänk att du som lärare vill utveckla din pedagogiska metod. Du sätter dig och läser textböcker i ämnet ett par kvällar och sedan ber du en kollega att förhöra dig på innehållet. Låt oss säga att du kan svara på alla frågorna. Har nu din undervisning blivit bättre? Man kan tycka att det är ett banalt exempel, men det är faktiskt precis så vi gör med eleverna. Inte kollar vi om eleverna använder sin kunskap på något relevant sätt efteråt, eller hur?

Varför inte fråga dina kollegor på nästa kafferast varför vi har prov, egentligen?

Du och dina kollegor har nu möjligheten att skapa en bättre framtid genom att hitta bedömningsformer som tränar eleverna i lärstrategier de kan ha nytta av.

Bort med salsproven!

De här sista veckorna innan sommarlovet regnar det prov över eleverna. Det skiljer mycket mellan olika skolor. Vissa fortsätter den summativa bedömningen ända in till den sista veckan, andra har redan gått ned på halvfart. Jag stöter på stressade elever och förvånas ännu än gång över hur mycket vanligare det är med prov än med arbeten. Det verkar dessutom som det i kölvattnet av Lgr/Gy-11 och dokumentationshetsen har blivit fler prov, snarare än färre.

Salsprov är förvånande av flera skäl: de leder till ytinlärning, de skapar en tidbegränsad men just då massiv rättningsinsats för läraren och är dessutom helt verklighetsfrämmande. Om eleverna ska lära för livet, och bedömas efter det de har lärt sig för livet, varför ska man då försätta dem i en helt konstlad situation för att kontrollera vad de kan? När i arbetslivet tvingas du under tidspress ”berätta allt du vet” om ett ämne som du nyligen har lärt dig fakta om?

Givetvis använder man sin kunskap i pressade lägen också i arbetslivet, men då gäller det kunskap som man har integrerat, som man har använt massor av gånger tidigare och har satt in i sitt sammanhang. Det är något helt annat än en salstenta. Om man i arbetslivet behöver samla in nya fakta och göra en analys har man vanligtvis tid mycket längre tid – och fri tillgång till källor och kollegor – för att sammanställa informationen.

För lärarnas del komprimeras bedömningsarbetet ihop till en lika tidspressad situation och bedömningarna brukar bli därefter. Då menar jag inte att lärarna ger fel betyg utan att den formativa delen får stryka på foten. Det är sällan man ser en utvecklad och konstruktiv återkoppling som skulle hjälpa eleven att ta nästa steg. När man istället jobbar med längre arbeten kan läraren ge återkoppling efterhand, eleverna arbetar olika snabbt och behöver stöd i olika delar av arbetsprocessen. Det innebär att bedömningen sprids ut i tiden och fokus läggs på lärprocessen istället för betyget. När läraren är aktivt involverad i elevernas arbeten så är det så pedagogiskt effektivt att i stort sett alla annan undervisning kan läggas åt sidan: läraren får alltså tid till att ge formativ bedömning. Nr det sedan är dags för den summativa bedömningen när arbetet är klart är läraren redan så insatt i arbetet att det slutgiltiga bedömningsarbetet går snabbt och smidigt (har eleven gjort den sista omarbetningen vi diskuterade eller inte?).

För eleverna innebär det inte bara att de kan jobba under mer verklighetstrogna omständigheter utan också att de kan få individanpassat stöd för just deras lärprocess. Dessutom slipper de att stressplugga och bedömas på vad de kan prestera på en timmes utkastande av snabbt inklämd – och därmed flyktig – kunskap.

Lägg märke till att jag inte pratar om arbeten där eleverna får jobba för sig själva med liten eller ingen input från läraren: ska man få alla de här fördelarna behöver det vara en process där läraren är med och stöttar hela vägen.

Det är dags att inse att salsprov är en rest från ett sätt att lära som borde ha stannat i husförhören och istället skapa ett bedömningssystem som är en integrerad och konstruktiv del av lärandet, anpassat till den framtid våra barn ska möta!

Dubbelt så snabbt!

När lär sig lärare hur man lär ut? Enligt Dylan Wiliam sker det mesta lärandet inte under lärarutbildningen utan under den tid vi själva går i skolan. Visst känner lärare till teorin bakom olika pedagogiska resonemang, men när man hamnar i det akuta läget i klassrummet går man automatiskt tillbaks till de tekniker man uppskattat hos sina egna lärare. Dylan Wiliam menar därför att det svåra med att få skolan att praktisera nya beforskade tekniker är inte att få lärarna att förstå teorin, utan att få dem att göra sig av med invanda tekniker. Eller som Dylan uttrycker det: att ta bort något som fungerar för att göra något som fungerar ännu bättre.

En av de tekniker som visat sig allra mest effektiva för att öka elevers lärande är formativ utvärdering. Denna innebär att utifrån vad eleven gör nu hjälpa dem att förstå hur de ska gå vidare. Det pratas mycket om formativ utvärdering bland skolfolk idag, men i praktiken är nästan all utvärdering i dagens skola summativ. Och detta är kanske inte så konstigt eftersom vi är uppväxta med summativa utvärderingar. Dessutom upplevs själva utvärderingen ofta som betungande – att rätta och dokumentera elevernas produkter tar mycket tid i anspråk.

Dylan Wiliam har visat att med formativ bedömning kan man öka inlärningshastigheten till det dubbla. Eleverna lära sig alltså lika mycket på sex månader med formativ bedömning som de lär sig på ett år med summativ bedömning. Fokuserar man på elevernas prestation vinner man alltså mycket tid.

Om vi tar ett skrivet elevarbete som exempel, så kan läraren göra en utvärdering under arbetets gång. Det vill säga kommentera texten och lyfta fram exempel på hur eleven ska utveckla arbetet och sedan låta eleven jobba vidare med samma arbete. Detta är inget nytt, naturligtvis, men det görs mycket sällan, lärare menar ofta att de inte har tid att lära arbetena flera gånger. Men vad händer med lärarens tid i det längre perspektivet? Genom att göra den här investeringen i formativ utvärdering så kommer eleverna att lära sig snabbare. Texterna kommer att bli bättre och eleverna förstår snabbare. Det betyder att läraren framöver kommer att behöva lägga mindre tid på att läsa dåliga texter (och hur lång tid tar det inte att ta sig igenom en dålig text!?) och mindre tid på att förklara.

Jobbar man konsekvent med det här kan man dessutom skippa salsproven helt och hållet. Salsproven är en del av vår historia, men borde stanna där. De tar massor av lärartid, styr in elever på ytinlärning och sist men absolut inte minst; de har ingenting med verkligheten att göra!