Tanken med projektbaserat lärande är inte ny, men har inte riktigt
fått fäste. Visst får elever både skriva arbeten och göra andra projekt men det
saknas ofta den viktigaste biten, den att få möjlighet att jobba över längre
tid, att få återkoppling och möjlighet att utveckla sitt lärande, inom samma
tema. Lärandets process är betydligt längre än de veckor vi vanligtvis lägger
på ett tema.
Känner du igen det här?: Eleverna har en skrivuppgift.
Läraren ger återkoppling (ofta mad hänsyn till kunskapsmålen och med kommentarer
som ”utveckla mera”) och ger en slutbedömning (summativ bedömning) på
uppgiften.
Vad händer då? Jo, eleven får ingen möjlighet att reflektera
över sitt lärande. Omdömet är redan satt och eleven blir inte motiverad att
anstränga sig för att utveckla sitt lärande. Rent teoretiskt föreställer man
sig kanske att eleven ska läsa återkopplingen och kunna överföra denna till
nästa uppgift. Men hur ofta händer detta?
Inte så ofta, och det är inte så konstigt eftersom att
överföra återkopplingar mellan olika teman
kräver en förståelse på högsta nivån i SOLO-taxonomin (se flik ovan),
och där är inte de flesta eleverna.
Hur ska man komma runt detta när man samtidigt har så många
olika centrala innehåll som ska behandlas? Det tycks ju inte finnas tid till
längre projekt. Jo, det gör det, om man antingen skapar samarbete över
ämnesgränserna, eller hittar gemensamma nämnare mellan de olika centrala
innehållen i sitt eget ämne. Det viktiga är att man har något sorts elevaktivt
projekt som kan sträcka sig över (minst) en termin, så att det finns möjlighet
att skriva, få återkoppling, skriva om, få återkoppling, och så vidare fram
tills men gör en sista inlämning som kan vara underlag för en summativ bedömning.
För att eleverna inte ska tappa motivationen så kan man haka på nya delar allt
eftersom. Så om man börjar med ett tema och eleverna skriver om det, så kan man
sedan ta in nästa tema så att eleverna både kan få återkoppling på den gamla
texten och tillföra något nytt (antingen i slutet eller integrerat i det de
skrivit tidigare). Man kan givetvis också införa moment med andra
uttrycksmedel, poängen med metoden är att allt bearbetas flera gånger.
På detta sätt kan man bygga upp en portfolio med både
elevernas och lärarnas kommentarer som finns som dokumentation över processen.
Som lärare räcker det då att göra en summativ bedömning på slutet och man kan koncentrera
sig på att göra formativ bedömning resten av terminen. Och eftersom formativ
bedömning stöttar lärande så får läraren möjlighet att koncentrera sig på just
lärandet, istället för (be-)dömandet. Hur mycket roligare och stimulerande
är inte det?