Idrott för alla?

Om syftet med Idrott och hälsa (Lgr-11 s. 51):

”Undervisningen ska skapa förutsättningar för alla (min kursivering) elever att under hela sin skoltid kontinuerligt delta i skolans fysiska aktiviteter och bidra till att eleverna utvecklar en god kroppsuppfattning och tilltro till sin egen fysiska förmåga.”

Hur nära är vi detta mål? Hur stor andel av eleverna deltar i en genomsnittlig idrottslektion – alla? Hur många har en god tilltro till sin egen fysiska förmåga?

Kanske är det långsiktiga målet ännu viktigare: ”Positiva upplevelser av rörelse och friluftsliv under uppväxtåren har stor betydelse för om vi blir fysiskt aktiva senare i livet.”

Får eleverna denna positiva upplevelse?

Orsaken att jag tar upp detta är att jag allt oftare hör berättelser om hur idrotten framstår som ett gympass där hård fysisk träning är det viktigaste inslaget. Om man ska döma av elevernas deltagande så är det inte precis en positiv upplevelse för många. Och nog är det också på din skola så att de elever som har högst frånvaro från idrotten, är de som även i sina privata liv är minst fysiskt aktiva.

Alla? Nej, uppenbarligen tilltalar inte idrotten alla. Kanske är det för att komma åt det problemet som det också står att ”Genom undervisningen ska eleverna få möta många olika slags aktiviteter” (Lgr-11 igen). Man kan fråga sig vad ”olika” betyder i det här sammanhanget, och vad vore lämpligare än att sätta ihop det med målet att nå ut till alla? Idag når idrotten ofta inte de som bäst behöver den. Elever som idrottar på fritiden har inte samma behov av varken att träna för stunden eller att motiveras för framtiden.

Borde det inte vara så att vi i skolan såg till att alla kunde hitta en variant av fysisk aktivitet som de trivdes med? Att ambitionen, före alla biptest och fysiska bedömningar, var att skapa en glädje kring rörelse och aktivitet?

Jag föreslår att man då utgår från de elever som inte är aktiva på fritiden – skapar man variation för dem så är det stor chans även de aktiva kan hitta nya former. Då kan detta vara viktigt att variera (kolla också med eleverna):

·       Lag/enskilda uppgifter

·       Graden av belastning (både styrka och kondition)

·       Hur man använder kroppen (ha med t ex dans, balans, klättring)

·      Nivån av skicklighet (att kunna börja från början både i koordination och när det gäller regler/tekniker för olika sporter)

Det är så gott som omöjligt att hitta något som alla tycker om. Trots detta är de flesta lektioner upplagda så att alla måste göra samma sak. Varför inte ha ambitionen att eleverna ska kunna välja?

Till sist: prova nya vägar och bedöm resultatet utifrån hur många elever som vill delta i idrotten. Den idrottslärare som har högst närvaro vinner ;-)

Lärare utbildas av icke-lärare

Det här med vad som räknas som lärarerfarenhet när man ska få sin legitimation eller läsa till lärarexamen är ganska mystiskt, när man tänker efter. För det första är det konstigt att en mängd pedagogiska situationer inte räknas – hit hör bland annat universitets/högskoleundervisning, folkhögskola, kvällskurser och annan vuxenutbildning utanför skollagens räckvidd. Borde det inte vara vad man har lärt sig om lärande som är viktigt? Hur bra man har blivit på att stötta andra i sitt lärande?

Nu kan alltså en lärare som har undervisat på samma gammaldags sätt utan att eleverna har lärt sig något, anses mer lämplig än en pedagogisk engagerad lärare som verkligen har elever som utvecklas. Det är naturligtvis olyckligt och när det gäller legitimationen (men inte utbildningen) så försöker man komma runt det med andra kvalitativa mått.

Paradoxalt nog så anser skolverket i lärarutbildningssammanhang (både för examen och olika lärarlyft) att det bara är universitet/högskolor som kan ge de här utbildningarna. Det vill säga att för att bli lärare ska man utbildas av personer varav många inte skulle godkännas som lärare!

Hur tänker man då?

Även här går det fel, i synnerhet när det gäller fortbildningen. I de flesta fall bygger högskolornas fortbildningar på samma pedagogiska idéer som grundutbildningen. Ska man till exempel utbilda i kvalitetsgranskning så läggs fokus på den teoretiska grunden. Det ska läsas x antal sidor per poäng, man går på föreläsningar, har kanske seminarium om det man har läst. I mycket liten utsträckning används all den erfarenhet och kunskap som deltagarna har från sitt arbete.

Som forskare tycker jag givetvis att forskningsartiklar har sin plats i utbildningen. Jag är lite mer tveksam till kursböcker som snabbt blir inaktuella, men framför allt så är problemet att man fokuserar på fel del av lärandet i förhållande till utbildningens mål och längd. Har man fem veckor på sig så kommer man bara kunna nosa på det teoretiska (ska du kunna så mycket teori att du kan börja bolla med kunskapen själv, tar det flera år). Utgår man däremot från deltagarnas egen erfarenhet och applicerar forskningsmodeller på den, kan man både möta kursdeltagarna där de är och få en närmast direkt effekt av lärandet. Fem veckors studier är lång tid – speciellt när de är utspridda över tiden – om man vill reflektera och utveckla sitt tänkande kring det man redan vet mycket om.

Det är dags att vi börjar tänka på vad vi vill uppnå: bra lärare och bra vidareutbildning istället för formella idéer om vad som är byråkratiskt ok.

Tänk om vi kunde tänka...

Kan katederundervisning vara lösningen på problem med oroliga eller stökiga elever? Är det genom att peka med hela handen som vi kan få ordning på elever som inte klarar av att ta ansvar för sina egna studier?

Jag har tidigare tänkt att den enda skillnaden på ”stökiga elever” i den gamla lärarfokuserade skolan och dagens skola är att nu syns de mer. För hundra år sedan slutade de istället skolan så tidigt som möjligt och kördes ut eller pryglades om de störde under de lärarledda lektionerna. Men det kanske inte är hela sanningen. Kanske är det så att den forna skolans krav på fokus från elevernas sida faktiskt tränade upp vissa färdigheter som vi inte är så bra på att träna idag.

Vad jag tänker på är framför allt förmågan att hålla koncentrationen. Jag misstänker att vi generellt tränar ganska lite på det idag. Resultatet blir att vi inte utvecklar (tränar) pannloberna i hjärnan, det område som styr inte bara logiskt tänkande utan också vår förmåga till empati och stresstålighet. Tonåringar generellt har ett mycket aktivt limbiskt system, den delen av hjärnan som (bl a) har med våra känslor att göra. Hur vi sedan tar hand om dessa känsloförnimmelser beror på hur utvecklade pannloberna är. Pannloberna fortsätter att utvecklas till man är i 25 års åldern och innan dess kan det vara lite si och så med styrningen av våra känslor. Någon som märkt att tonåringar kan vara explosiva och känslostyrda ;-)?

Nu är hjärnan fenomenalt plastisk och även hos tonåringar – eller yngre barn – kan man träna upp pannloberna. Det gör man genom att träna upp sin förmåga att fokusera på en sak i taget. Och det är detta som vi kanske har blivit sämre på i skolan i och med att katederundervisningen blev mindre påtaglig. (Detta är en vild gissning från min sida – jag har ingen aning om hur eleverna klarade sig i skolan för hundra år sedan).

Jag har sett flera skolor som försöker återinföra delar av katederundervisningen som svar på problemen med elever som inte klarar att ta ansvar för sitt lärande. Jag tror att detta är fel väg att gå: vi lever i ett annat samhälle än för hundra år sedan. Eleverna sitter inte lugnt och lyssnar när en lärare pratar. I ett mer autoritärt samhälle där barn förväntades – överallt – att lyssna på äldre, där vuxna lyssnade på sin chef utan att ifrågasätta honom (för det var ju en han) så kanske det kunde fungera. Men så ser det inte ut idag och därför är eleverna varken motiverade eller tränade i att lyssna på en lärare som pratar mer än fem minuter.

Så vad ska man göra istället? Ett sätt att träna upp koncentrationsförmågan är att jobba med mindfullness, något som har börjat användas i vissa skolar (i USA, där forskningen kring mindfullness är mest aktiv). Blir du nyfiken kan du titta på det här föredraget som ger en inblick i hur man kan jobba.

Regelvärk

En fritidsledare nekas behörighet trots att hon har de poäng hon behöver eftersom hennes utbildning genomfördes innan lärarlyftet och därför kan hon (eventuellt) ha läst ”fel” saker (SvD 11/4). Skolverket säger sig vara medvetna om problemet, men styrs av de regler som finns.

Har det inte gått fel någonstans? Var det inte meningen att lärarlegitimationen skulle visa på att man behärskade det en lärare borde behärska? Nu tycks det viktigaste vara, inte att man är en bra lärare, utan att man har gått vissa kurser. Utan att man därför nödvändigtvis har blivit bra på att vara lärare.

Samma brister kan skönjas i den kompletterande lärarutbildningen där man kan tillgodoräkna sig 30 p undervisning förutsatt att man har gjort undervisningen på rätt ställe – inte på ”rätt” sätt. Undervisning på t ex universitet, högskolor, folkhögskolor, KY utbildningar och kvällskurser räknas inte. Lärarna på de här ställena vet givetvis ingenting om hur man lär ut saker, eller hur? Vilket betyder att t ex lärarutbildningen drivs av lärare som inte räknas som kunniga ur legitimationsperspektiv!

Nu kan man fråga sig vad som är en bra lärare och det har gjorts ett ambitiöst försök att definiera detta i mentorsutbildningen som ska leda fram till legitimation för nyutexaminerade lärare. Men de färdigheter som efterfrågas där är inte de samma som examineras på lärarutbildingen! Visst finns det vissa gemensamma punkter, men flera av förmågorna förutsätter generiska kunskaper – de som är för-givet-tagna. Som att kunna samarbeta, lyssna, ställa klargörande frågor, motivera och individanpassa.

Vi har hamnat i ett klassiskt byråkratiskt problem där själva grundvärdena skyms av ett alltför omfattande och ofta vardagsfrämmande regelvärk – äh, jag menar regelverk J.

Dags att börja från det vi vill uppnå och för varje åtgärd tydliggöra på vilket sätt den speglar skolans grundvärden. Och fundera på hur åtgärden skulle kunna hindra att vi uppnår dem!

Varför går man i skolan?

Vad skulle hända om man utgick från värdegrunden i skollagen när man byggde upp undervisningen? Tänk om vi i första fokuserade på att (axplock från Lgr-11 s. 5):

·        elever ska inhämta och utveckla kunskaper och värden

·        elevers utveckling och lärande samt en livslång lust att lära

·        förmedla och förankra respekt för de mänskliga rättigheterna

·        individens fostran till rättskänsla, generositet, tolerans och ansvarstagande

·        varje enskild elev finner sin unika egenart och därigenom kan delta i samhällslivet genom att ge sitt bästa i ansvarig frihet

Detta är inge enkla saker, men alla går att stötta och träna upp. Vad jag funderar på är vad som skulle hända om man började i denna änden när man planerade sina kurser och sedan använde kursinnehållet som ett sätt att öva de här förmågorna.

Låt mig ta ett exempel: om målet är att eleven ska ”inhämta och utveckla kunskaper” så kan man jobba med hur kunskap utvecklas. Man diskuterar detta med eleverna, t ex om hur man kan känna igen olika stadier i utvecklingen eller hur man kan använda olika tekniker. När man sedan jobbar med sitt ämne – vilket som – kan man lyfta processen så att eleverna själva får sätta ord på hur deras kunskap utvecklas.

Om målet är att skapa en livslång lust att lära så kan man ha övningar där man belyser lusten att lära. Stötta eleverna att hitta sitt eget bästa sätt att få lust – och hur mycket snabbare skulle inte inlärningen av ett ämne kunna ske om eleven visste precis varför hen ville lära sig det?

Man kan jobba med medkänsla (som är en av grundfärdigheterna som krävs för de sista punkterna) både genom att träna den och genom att ha den som en punkt att belysa i t ex samhällskunskap, historia, ja också språk och matematik (tänk om ekonomer hade fått koppla ihop matte och medkänsla, hur hade samhället sett ut då?).

Vanligtvis gör vi tvärtom, ser ämnet som utgångspunkten och kopplar (kanske) på något från värdegrunden. Men ämneskunskaper har faktiskt sin relevans inte i sig själva, utan eftersom de kan bli en viktig del för att våra barn ska ”finna sin egenart och därigenom kan delta i samhällslivet genom att ge sitt bästa i ansvarig frihet” och få ”en livslång lust att lära”.

Och om man tänker på hur lite av ämneskunskaperna som kommer att vara aktuella när barnen väl ska ut i sina arbetsliv, så blir det självklart att istället utgå från de färdigheter som har en längre livslängd – värdegrunden för skolan. 

Tyst i klassen!

Ett gäng killar är stimmiga i ett hörn och läraren ryter till. Killarna tystnar och läraren kan fortsätta berätta ett par minuter, innan det börjar bli oroligt igen. Känns det igen? Detta är en berättelse från en elev om en vanlig dag i skolan när en lärare försöker skapa utrymme för sin presentation.

Berättelsen fick mig först att fundera på det här med att använda aggression för att styra upp någons beteende, något som jag tycker verkar ha liten och kortvarig effekt. Men vad ska man göra istället?

Jag kom att tänka på hur det var när jag besökte en montessoriförskola första gången. 

Mina barn hade gått på en vanlig förskola där personalen jobbade aktivt med att få lugn och ro i de åldersblandade grupperna. På hösten, när det var en ny konstellation, lyste det stora ljudmätarörat på väggen ofta rött. Allt eftersom personalen fick ihop gruppen blev det allt lugnare och på våren var det sådär lagom stojigt när man lämnade sina barn. Jag tyckte att personalen gjorde ett bra jobb och kände medkänsla när de fick börja om igen när hösten kom med sina nya barn.

När jag steg in på montessoriförskolan möttes jag av klassisk musik i hallen. Det fanns levande ljus i fönstren och varje barn och förälder möttes av en engagerad person som var med och följde barnet in i lokalerna. Där inne satt de barn som redan kommit och pysslade med olika saker, en och en eller flera tillsammans, men framför allt koncentrerat och engagerat.

Under inskolningen insåg jag att detta inte bara var en tillfällig stund i början av dagen utan typiskt för inomhusaktiviteterna. Ute var det annorlunda, samma energi och stoj som på andra platser med många barn, sandlåda, klätterställningar och ytor att springa på.

Jag frågade personalen hur de gjorde. En av dem som provat att jobba på en annan förskola menade att det viktigaste var att personalen här hade en gemensam värdegrund och samma pedagogiska förhållningssätt. Vad jag själv såg var att det fanns tydliga regler – som förmedlades genom en vänlig kontakt mellan en lärare och det barn som bröt regeln. Det vill säga inte som en generellt utropad kommentar till hela gruppen utan ett möte där pedagogen både berättade för och lyssnade på barnet.

Jag såg också att det material som användes var engagerande och självinstruerande (detta är en av montessoripedagogikens grundidéer, men det visste jag inte då) vilket gjorde att barnen kunde komma långt på egen hand. När barnen behövde en vuxen fick de uppmärksamhet, men inte genom att den vuxne visade hur det skulle gå till eller berättade för barnet vad det skulle göra härnäst, utan genom frågor och engagemang. Och, vilket jag tror är viktigt, det handlade om ett eller högst tre barn åt gången. Barngruppen var blandad, både vad det gäller social och etnisk bakgrund och hur utagerande barnen var. Trots detta rådde ett lugn och ett engagemang som var väsensskilt från våra barns tidigare förskolor (som inte alls var dåliga).

Vad hade vi kunnat vinna i äldre årskurser på att lyssna på pedagoger från montessoriverksamheten? Jag vet att det finns skillnader som gör det svårt att göra på samma sätt med stora elever, men om det gick att ta fasta på en del av den här kunskapen, vad skulle vi kunna använda då?

Mindre politik och mer pedagogik!

Påsken tycks ha varit en tid för debattörernas tyckanden kring den svenska skolan. Det har främst handlat om politiskt styrda effekter som betyg, friskolans eller inte vara och lärarutbildningen/ lärarnas status.

Vad som händer i vardagen, i mötet mellan elever och lärare, berörs knappt och ändå är det väl där som lärandet sker? Strukturerna spelar givetvis roll för vilka förutsättningar detta möte får, men borde vi inte låta lärandet styra strukturerna istället för tvärtom?

Det finns en klart uttryckt ambition i dagens skola (uttryckt t ex i Lgr/Gy-11) att fokusera på lärandet som process – dessutom en individanpassad sådan. För att detta ska lyckas behöver didaktiken vara inriktad på just detta och lärarna ha de verktyg som krävs för en så vällovlig men svår uppgift. Och det är här jag tror att det brister: det saknas insikt i var svårigheterna ligger. Ska man stötta andras lärprocesser behöver man inte bara ha en grundläggande ämneskunskap utan också – och kanske framför allt – veta hur man utvecklar den kognitiva processen, hur man motiverar, hur man skapar bra samarbeten och hur man anpassar lärandet till personer som fungerar helt olika än man själv gör.

Projektarbeten är exempel på metoder där skolan försöker individanpassa och integrera lärandet i vardagen. Det är också ett tillfälle att som lärare reflektera över hur man kan utveckla de egna färdigheterna. Fundera över de här nödvändiga aspekterna för ett lyckat arbete:

·        Hur tydliga är målen (learning outcomes)? Fråga eleverna om de vet vad det är de ska kunna i slutet av arbetet.

·  Vilket stöd får eleverna under planeringen av arbetet? Eftersom den strategiska förmågan inte är fullt utvecklad förrän i tjugoårsåldern måste läraren vara med vid planeringen.

·      Hur ser elevernas egna mål ut? Är de tydligt avgränsade, genomförbara och konkret formulerade? Vilka frågor ska besvaras i arbetet? Varför är målen viktiga för just den här eleven?

·       Vilket stöd får eleverna i själva samarbetsprocessen (här brukar skolor missa helt och hållet)?

·      Vilket stöd får eleverna när det gäller att finna information? Källgranskning tar tid att lära sig. Internet i all ära, men det krävs en utvecklad kunskap för att kunna bedöma olika källor och elevernas huvudsakliga kunskapskällor borde vara granskade av experter.  

·     Hur ska bedömningen ske om det är ett samarbete? Är det samarbetet i sig som ska bedömas och på vilka grunder i så fall? Eller är det slutresultatet och hur ska man då skilja på olika personers insatser? Varje elev borde få möjligheten att sätta ord på sin kunskap genom att skriva sin egen sammanfattning.

Och jobbar man med detta händer mycket mer med elevernas lärande än något av de politiska förslagen :-)