tisdag 30 oktober 2012

Betyg och föräldrar

När jag läser att folkpartiet vill införa betyg i fyran, kommer det först en pedagogisk suck – hur mycket kraft får lärarna, och eleverna, kvar till själva lärandet efter all energi och tid som lagts på bedömning? Som vi konstaterat tidigare så kan givetvis bedömningen vara en del av lärandet, men det får aldrig bli varken huvudmålet eller huvudinnehållet!

En andra tanke växer fram i och med uttalandet att ”Föräldrarna ska ha rätt till väldigt tydlig information om hur det går för eleverna.” Varför då? Detta är en för-givet-tagen åsikt, det att föräldrarna ska ha information. Samtidigt måste vi fråga oss: Vad är det meningen ska hända som resultat av att föräldrarna får informationen?

En typ av kommentar man stöter på är: ”Vi hade ingen aning om att det gick så dåligt – lärarna sa på utvecklingssamtalen att det gick bra.” Är det detta som man ska komma förbi genom betyg (om nu betyg är ett bättre sätt att informera föräldrarna)? Vill man genom betygen bara göra föräldrarna nöjda (informerade) eller finns det en djupare tanke bakom?

Har vi inte någonstans tagit för givet att om föräldrarna vet hur det går för barnen i skolan så kommer de att ordna så att eleverna blir ”bättre”? Föräldrarna förväntas ta ett pedagogiskt ansvar och med det menar man antagligen att de ska hjälpa till med läxorna eller styra upp barnens fritid så att skolan får tillräckligt med plats.

Enligt forskningen (sammanställt av t ex Hattie) har detta ingen direkt effekt på elevernas prestationer. Vilket inte är så konstigt – föräldrar har vanligtvis inte den pedagogiska kompetensen att hjälpa eleverna med skolan. Hur många elever har inte blivit irriterade på sina föräldrar när de försöker ”hjälpa till” med läxan, eftersom hjälpen bygger på det som föräldern lärde sig för länge sedan, under sin egen skoltid? När man lärde sig andra saker och använde andra tekniker (och då syftar jag inte bara på It; rent grundläggande tekniker i t ex matte och läsinlärning har också förändrats).

Jo, forskningen visar på en stark positiv relation mellan föräldraengagemang och elevens prestationer, men främst på grund av den positiva förväntan som föräldrarna har på eleverna. Och på vilket sätt kommer den att öka om man får tidigare betyg? För de svagare eleverna – och det är väl dem vi oroar oss mest för? (Även om jag kan tala mig varm för de särbegåvades rättigheter också). Är det inte istället så att risken blir högre att just de svagare eleverna får mindre positiva förväntningar hemifrån om föräldrarna får se betyg redan i fyran?

Och sist men inte minst: om det är ett positivt föräldraengagemang vi är ute efter, så varför gå genom betygen (som ger en ganska ofullständig bild av situationen) istället för att prata med föräldrarna direkt?

torsdag 25 oktober 2012

Höga betyg = mycket pengar

Nu protesterar lärarna i Stockholm eftersom lönen sätts efter elevernas prestationer – och det med all rätt! Visst undrar man hur lönesättarna tänker, när det samtidigt är så mycket diskussioner om betygsinflation?

Men även på vissa universitet gör de samma misstag: att lönen/tilldelningen beror på studenternas resultat (i det här fallet, hur många som blir godkända). Det finns uppenbarligen många som fortfarande inte inser vilken effekt den här typen av system får: dvs att betygsättande lärare drivs att ge högre betyg/ge fler godkänt. Detta sker inte av någon elakhet, utan blir en självdrivande kultur där de lärare som ställer högre krav straffas.

Skolverkets svar på detta är, som vi vet, att öka antalet kontroller – som om det var någon sorts garanti! Kontrollerna i sig kan bara komma åt en liten del av det som görs, utförs av olika personer (som givetvis gör subjektiva bedömningar) och har dessutom den förödande effekten att de tar över inlärningen och därmed styr pedagogiken. Visst är det konstigt att man går åt detta håll trots att Engelsmännen gjort samma sak och misslyckats? Ska vi tro att politikerna har någon sorts – ett-par-år-efter-relation till Storbritannien? (Då tänker jag på privatiseringen av järnvägen som också gick åt pepparn i England – likväl måste vi göra samma sak och få tåg som fungerar betydligt sämre än förr.)

Men för att komma tillbaks till lärarnas och elevernas prestationer. Visst kan man tycka att det är på eleverna man ska märka om en lärare gör ett bra jobb, men det säger inte så mycket om elevunderlaget är olika. Jag gick i skolan i Lund, och förvånades över att lärarna var så stolta över att skolorna hade de högsta snitten i landet. Men, snälla nån! Det är klart att den mest akademikertäta staden genererar den typen av resultat. Eleverna är motiverade, kan få hjälp hemifrån och har redan i sin hemmiljö tränats i teoretiskt tänkande. Vilken pedagogik som helst fungerar på den typen av elever (inte att få dem så långt de kan nå, men tillräckligt för att de ska kunna få relativt höga betyg).

Nej, det är väldigt komplicerat och sällan rättvisande att använda elevprestationer som underlag för lönesättning. Kanske kunde man istället sätta upp konkretiserade mål för skolans utveckling med en prislapp på: den som tar sig an uppdraget får en viss lönehöjning när uppdraget är utfört? Jag ser genast en del problem kring det här, (t ex tänk om det blir slagsmål om uppdragen och hur ska man veta om man satt rätt prislapp?), men till syvende og sist så måste man fråga sig vad som är poängen med individualiserad lönesättning. Och nog borde det vara att främja skolan utveckling - genom att motivera/belöna lärare som bidrar?

måndag 22 oktober 2012

Enkel pedagogisk utveckling

På ett utvecklingssamtal nyligen kom vi på idén att eleven kunde ställa denna fråga till läraren: vad tror du att jag har lärt mig idag? Tanken kom från en diskussion om hur läraren och eleven kunde kommunicera kring kunskapskraven i Lgr-11.

Genom att spinna vidare på tankesättet får man fram en enkel utvecklingsmetod (för en lärare eller ett lärarlag).

Efter en lektion får eleverna svara (skriftligt) på frågan vad de lärde sig idag. Samtidigt skriver läraren ned vad hen tror att de har lärt sig. Efteråt kan läraren fundera över resultatet och hur pedagogiken kan utvecklas. Och detta är inte så banalt som det kan tyckas, se här vilka frågor man kan få svar på:
  • Hur stor del av det jag ville förmedla kom fram? Vilken del?
  • Vilken metod var mest effektiv? (Man kan prova flera olika pedagogiska metoder vid samma tillfälle – men då gäller det att du har tydliggjort för eleverna att de också måste skriva ned när de lärde sig vad. Oftast är det nog lättare att ta en metod per gång.)
  • Vilka elever passade den här metoden bäst – finns det något gemensamt hos de här eleverna?
  • Vilka elever passade den här metoden sämst – finns det något gemensamt hos de här eleverna?
  • Hur ska jag göra för att alla eleverna ska få lära sig på sitt bästa sätt?

Det finns ett par fallgropar att undvika och du känner säkert till flera av dem, men kolla att du har tänkt på:
  • Var tydlig med att det inte är ett prov! Förklara att svaren ska hjälpa dig att bli bättre(roligare?) – samtidigt som det är ett sätt för eleverna är lära sig mer (genom att de formulerar vad de har lärt sig).
  • Kom ihåg att mänsklig kommunikation är som den är – majoriteten av det som sägs når inte fram. Att något inte gått fram betyder inte att du är en dålig lärare utan att du behöver hitta ett annat sätt med just de här eleverna.
  • Svaren säger något om just den här lektionen. Visst kan du som lärare jämföra olika lektioner och se vad som fungerar bäst för dig, men det går inte att direkt översätta till någon annan lärares situation, dvs tävla inte i lärarlaget. Man vinner på att diskutera utifrån generella trender (”det här fungerade bäst med de här eleverna”) snarare än att titta på procentandelen elever som har lärt sig en viss sak.
  • Samtidigt kan lärarlaget vara ett stöd för att hitta nya (och kanske gemensamma) sätt att jobba.

Och ja, visst kan det vara svårt att få tid till det här – men hur mycket mer skulle du inte kunna lära dig från detta istället för en föreläsning på en utvecklingsdag? Se till att rektorn ger er möjlighet att ta vara på er egen kunskap istället för att alltid hämta in den utifrån.

torsdag 11 oktober 2012

Undvik rättningspressen!

Sitter du någonsin på kvällen med en stor hög prov som ska rättas och undrar varför allt så ofta kommer på en gång? Ketchupeffekten drabbas vi av lite till mans, men just rättningshögssituationen går att undvika med ett par pedagogiska trix.

Om vi börjar med summativ och formativ bedömning. I skolverkets rapport om bedömning i åk 1-6 kan man läsa att många lärare inte riktigt kan beskriva skillnaden mellan dessa, så därför börjar jag med en definition.

Summativ bedömning är sådan som beskriver var eleven befinner sig just nu och som brukar användas som underlag till betygen (t ex prov). Formativ bedömning är mer som ett diagnostiskt test – den har som syfte att visa vart eleven ska gå vidare, eller vad som saknas, om man vill uttrycka det så. För att krångla till det så kan summativ bedömning dessutom göras formativ genom att läraren utifrån provresultatet berättar vad eleven behöver göra för att lära sig mer.

Den vanligaste formen av summativ bedömning är prov. Och nu kommer vi in på ett problem. Jag tror att vi alla strävar efter en betygsättning som är trygg och rättvis, eller hur? Men prov är inte bara problematiska för att det kan svårt att täcka in elevernas förmåga på ett bra sätt, utan också för att själva formen (att sitta i ett klassrum och svara på frågor) hindrar eleverna från att visa sina förmågor.

Torkel Klingberg (kognitionsforskare på Karolinska) menar att både arbetsminnet och problemlösningsförmågan är känsliga för stress. Det innebär att man i provsituationer inte testar elevens förmåga, utan förmågan under en viss typ av stress (som är en ovanlig typ i arbetslivet, där kunskapen ju så småningom förväntas komma till nytta). Detta gör bedömningen både otrygg och orättvis.

Hur ska man göra istället?

John Biggs, som studerat formativ bedömning sedan åttiotalet, förespråkar en elevportfolio där olika former av bedömningsunderlag samlas för att sedan summeras. (Länken är ett kapitel där han går igenom många olika former av bedömningsunderlag och vilka konsekvenser de får för elevernas inlärning.)

En lättare form att börja med är det skrivna, individuella, projektet som stärcker sig över en längre tid. Fördelarna jämfört med prov är flera. Det är lätt att ge formativ bedömning på vägen, bedömningsunderlaget (texten) kan produceras under former där eleven känner sig mindre stressad (dvs var och när eleven lär sig bäst) och själva underlaget blir en integrerad och väsentlig del av själva lärprocessen. Man kan låta eleven använda all kunskap som hen stöter på – texter, diskussioner, föreläsningar mm.

Problemet med fusk kan man undvika om skolan är uppkopplad till t ex Urkund (en databas som gör att man kan se om eleven skrivit av någon annans text). Detta är viktigt inte bara för att vi ska få en rättvis bedömning (av slutresultatet) utan för att avskrivning oftast inte innebär något lärande.

Och läraren med provhögen då? Elever jobbar med projekt i olika hastigheter och behöver återkoppling (formativ bedömning av texten/arbetet) vid olika tillfällen. Det gör att läraren kan sprida ut sin bedömning över tiden. Till slut, när projektet är klart och den summativa bedömningen ska göras, vet läraren redan ungefär var eleven ligger (från tidigare återkopplingar) och kan leta efter specifika, snabbrättade förändringar som eleven har gjort sedan de pratades vid sist.

Varför då använda en form (prov) som är betungande för läraren och eleverna och dessutom innebär en mer orättvis bedömning och ett sämre lärande?

torsdag 4 oktober 2012

Att skaffa sig föräldrarnas mandat

Hur ska vi hantera föräldrainflytande? Det är en fråga som tas upp i två artiklar i söndagens HD (Helsingborgs Dagblad). Den ena bygger på en intervju med en konstruktiv och engagerad förälder, Lisa Carr, som lyfter fram att man som förälder behöver vara påläst och lägga sig på en mer generell nivå (för att undvika fixeringen vid sina egna barn). Hon poängterar att föräldrar bör komma med förslag istället för att gnälla och att inte glömma bort att ge positiv kritik.

I den andra artikeln intervjuas en lärare, Magnus Blixt, som reser runt och föreläser om föräldrainflytande och säger att ”Budskapet till föräldrar är: Lärarna måste få bestämma.” Samtidigt menar han att lärarna måste jobba på att få föräldrarnas mandat och att skolan behöver verka proaktivt för att skapa en bra relation till föräldrarna. Det framgår tydligt att han anser att föräldrarnas engagemang ska följa lärarens pedagogiska tanke (om barnen har läxor, hjälp dem med dessa) och inte ifrågasätta läraren inför barnen. Föräldrarna ska bli bundsförvanter till lärarna istället för att ställa orimliga krav.

Någonstans på vägen hamnar Magnus Blixt snett. Man kan inte få någons mandat om man inte lyssnar på personens behov och visar att man gör något åt det. Jag har full förståelse för att många lärare upplever att föräldrarna klagar och ställer orimliga krav (föräldrar med Lisa Carrs förståelse och inställning kan vara i minoritet). Samtidigt är skolan i sin föräldrainteraktion ofta ensidig. Ett exempel är hur Magnus Blixt resonerar, där lärarna vet hur man ska göra och föräldrarna bör acceptera det. Men det finns många andra exempel på hur skolan tycks se interaktionen som ensidig:

Föräldramöten handlar oftast om ”vad vi gör i skolan”, information från skolan till föräldrarna. Utvecklingssamtal fokuserar på att läraren (och eleven) berättar var eleven gör och förväntas göra, återigen information från skolan till föräldern. Veckbrev är likadana, information från skolan till föräldrarna.

En lustig sak i sammanhanget är att skolorna verkar ta föräldrarnas engagemang för givet: man förväntas ta del av all den här informationen (och dessutom gå in och studera den nya massiva dokumentationen som är följden av implementeringen av skola-11). Men varför skulle jag som förälder göra allt det här jobbet om jag sedan inte har något forum för att påverka det som händer?  

Det påstås ofta att skolan värdesätter föräldrarnas engagemang, men i så fall måste man visa att så är fallet. Det betyder inte att man måste följa alla förslag eller åtgärda alla klagomål, men man måste visa att man lyssnar med öppet sinne, och att man ibland faktiskt ändrar sitt sätt att agera.

Mitt konstruktiva förslag är att skolan behöver hitta en struktur för att lyssna på föräldrarna och visa att man har hört. Exempelvis kan man, som Lisa Carr föreslår, ha föräldramöten där man har diskussionsgrupper.

Låt grupperna (med olika ämnen) ta fram förslag till förbättringar. Samla ihop dem och välj sedan ut de som är lätta att genomföra (detta bör göras efter mötet av lärarna/ledningen, proffsen – ja Magnus, det är klart att det är lärarna som vet vad som kan fungera). Förklara hur ni kommer att jobba med dem och varför de som inte fungerar valts bort och lägg ut detta både digitalt och i någon sort affishform där föräldrar kan tänkas gå förbi. Låt eleverna vara delaktiga i processen: berätta hur förslaget tagits fram och jobba med dem i klasserna så att eleverna engageras och sedan berättar hemma. Och se till att hela processen blir genomskinlig, att alla som är intresserade kan följa vad som händer. Det betyder också att alla ska ha möjlighet att få reda på vad som ska hända (alltså strukturen: möten, urval av lärarna/ledning, uppföljning) innan det händer.

Och när skolan visar att de lyssnar på föräldrarna och är kompetenta att genomföra goda förslag, får lärarna visa sin kompetens, ökar sin status och gör sig dessutom förtjänta av att få föräldrarnas mandat.

tisdag 2 oktober 2012

NP styr hur du lär

Det pratas mycket om att vi ska se till att våra bedömningar är formativa, men i vilken utsträckning tänker vi på hur själva bedömningssättet formerar? Eller, för att vara tydligare: hur valet av bedömningsform styr hur elever lär sig.
Skolverket jobbar vidare med nationella prov i SO och tänker använda flervalsfårgor (eller MC: multipel choice test) – prov som bygger på att man kryssar i ett antal rutor som svar på ett påstående. Skolverket erkänner visserligen att det är svårt att skapa bra sådana prov, men jag måste ändå fråga: tanker de inte på hur prov/bedömningar styr lärandet?
Är det möjligt att man på skolverket är ignorant om den forskning som finns på området? Ett par kommentarer om multipel-choice-tester som tas upp i Biggs (1999):
Den här typen av test leder till att elever använder ytinlärning – det är till och med så att elever som använder sig av djupinlärning missgynnas!
Studenter kan ofta identifiera ett par av de felaktiga alternativen utan att kunna något om ämnet, eftersom vissa alternativ är uttryckta på ett sätt (en språklig stil) som avslöjar att de är fel. Därefter kan man med slumpens hjälp få 50 % rätt, trots att man är ”pig-ignorant” (som Biggs uttrycket det).
Det finns naturligtvis goda ambitioner bakom nationella prov, men de får inte tillåtas gå rakt emot skollagen. Både den och läroplanerna lägger stor tyngd vid djupinlärning. Då kan man inte ha prov som tvingar både lärare och elever att fokusera på ytinlärning och spelstrategier!

måndag 1 oktober 2012

Pojkar med spring i benen

Idag tänker jag ägna mig åt grova generaliseringar. Det kan ibland vara nyttigt, om man vet att det är det man håller på med.
Veckan som gick kom det en  jämställdhetsrapport. Som vanligt har vi en bit kvar, i de flesta exemplen i rapporten är flickorna förlorare. På några få punkter är pojkarna förlorare, en av dem är skolan. Sämre resultat och sämre trivsel, dessa två faktorer hänger givetvis samman. Om pojkarnas resultat är sämre för att de trivs sämre eller om de trivs sämre för att resultaten är sämre är ju i och för sig intressant, men det tänker jag inte ägna tid åt här.
Min generalisering är ett tankeexperiment jag vill att du gör. Om det nu är så att vi har en flickskola, anpassad till det man i Danmark kallar  "flinkepigerne", är det inte så svårt att förstå varför pojkar med spring i benen får "skolskav".
Nu vet jag att det inte går att göra det så enkelt, men om det vore så, och du för en stund tänker helt fritt på hur du skulle organisera en skoldag om den istället skulle anpassas till pojkar med spring i benen. Hur skulle den se ut? Hur skulle lärarnde och trivsel bli optimalt?

(Tänketid...)
Tänkt klart?
I jämställdhetsrapportens flickskola hamnar pojkarna med spring i benen utanför mallen och i din tankemodells pojkskola hamnar "flinkepigerne" kanske utanför. Vilken grupp är lättast att hantera utanför den valda mallen, pojkarna med spring i benen i "flinkepigerne"-mallen eller "flinkepigerne" i pojkmallen? Min erfarenhet är att det är väldigt resurskrävande och exkluderingsdrivande att ha pojkar med spring i benen utanför mallen.

Om det är sant att vi har en skola anpassad till flitiga s.k. medelklassflickor blir jämställdhetsrapportens resultat inte så förvånande. Om det är sant att vi har en sådan skola, vem skapar då "missanpassade" elever? Om det inte är sant att vi har en flickanpassad skola är pojkar tydligen dummare än flickor.
Styrdokumenten är tydliga när det gäller anpassning till individens behov, eller... ? Jag hoppas innerligt att de senaste skolreformerna inte är "flinkepige"-reformer som gör att det i nästa jämställdhetsrapport än en gång beskrivs att pojkar är förlorare i skolan.