Hur ska vi hantera föräldrainflytande? Det är en fråga som tas upp i två artiklar i söndagens HD (Helsingborgs Dagblad). Den ena bygger på en intervju med en konstruktiv och engagerad förälder, Lisa Carr, som lyfter fram att man som förälder behöver vara påläst och lägga sig på en mer generell nivå (för att undvika fixeringen vid sina egna barn). Hon poängterar att föräldrar bör komma med förslag istället för att gnälla och att inte glömma bort att ge positiv kritik.
I den andra artikeln intervjuas en lärare, Magnus Blixt, som reser runt och föreläser om föräldrainflytande och säger att ”Budskapet till föräldrar är: Lärarna måste få bestämma.” Samtidigt menar han att lärarna måste jobba på att få föräldrarnas mandat och att skolan behöver verka proaktivt för att skapa en bra relation till föräldrarna. Det framgår tydligt att han anser att föräldrarnas engagemang ska följa lärarens pedagogiska tanke (om barnen har läxor, hjälp dem med dessa) och inte ifrågasätta läraren inför barnen. Föräldrarna ska bli bundsförvanter till lärarna istället för att ställa orimliga krav.
Någonstans på vägen hamnar Magnus Blixt snett. Man kan inte få någons mandat om man inte lyssnar på personens behov och visar att man gör något åt det. Jag har full förståelse för att många lärare upplever att föräldrarna klagar och ställer orimliga krav (föräldrar med Lisa Carrs förståelse och inställning kan vara i minoritet). Samtidigt är skolan i sin föräldrainteraktion ofta ensidig. Ett exempel är hur Magnus Blixt resonerar, där lärarna vet hur man ska göra och föräldrarna bör acceptera det. Men det finns många andra exempel på hur skolan tycks se interaktionen som ensidig:
Föräldramöten handlar oftast om ”vad vi gör i skolan”, information från skolan till föräldrarna. Utvecklingssamtal fokuserar på att läraren (och eleven) berättar var eleven gör och förväntas göra, återigen information från skolan till föräldern. Veckbrev är likadana, information från skolan till föräldrarna.
En lustig sak i sammanhanget är att skolorna verkar ta föräldrarnas engagemang för givet: man förväntas ta del av all den här informationen (och dessutom gå in och studera den nya massiva dokumentationen som är följden av implementeringen av skola-11). Men varför skulle jag som förälder göra allt det här jobbet om jag sedan inte har något forum för att påverka det som händer?
Det påstås ofta att skolan värdesätter föräldrarnas engagemang, men i så fall måste man visa att så är fallet. Det betyder inte att man måste följa alla förslag eller åtgärda alla klagomål, men man måste visa att man lyssnar med öppet sinne, och att man ibland faktiskt ändrar sitt sätt att agera.
Mitt konstruktiva förslag är att skolan behöver hitta en struktur för att lyssna på föräldrarna och visa att man har hört. Exempelvis kan man, som Lisa Carr föreslår, ha föräldramöten där man har diskussionsgrupper.
Låt grupperna (med olika ämnen) ta fram förslag till förbättringar. Samla ihop dem och välj sedan ut de som är lätta att genomföra (detta bör göras efter mötet av lärarna/ledningen, proffsen – ja Magnus, det är klart att det är lärarna som vet vad som kan fungera). Förklara hur ni kommer att jobba med dem och varför de som inte fungerar valts bort och lägg ut detta både digitalt och i någon sort affishform där föräldrar kan tänkas gå förbi. Låt eleverna vara delaktiga i processen: berätta hur förslaget tagits fram och jobba med dem i klasserna så att eleverna engageras och sedan berättar hemma. Och se till att hela processen blir genomskinlig, att alla som är intresserade kan följa vad som händer. Det betyder också att alla ska ha möjlighet att få reda på vad som ska hända (alltså strukturen: möten, urval av lärarna/ledning, uppföljning) innan det händer.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar