Elevernas fysik

I en bok för gymnasiefysik (ERGO) finns det tydliga ambitioner att skapa mer diskussioner kring ämnet. Varje kapitel har både diskussionsfrågor och andra övningar som skulle passa för elevaktiva lektioner. Men används de? Är det kanske så att läraren oftast använder den största delen av lektionen till att föreläsa och att det inte finns någon tid till dessa frågor i klassrummet? (Man kan se samma tendens inom fysik på universitetet, och ännu tydligare på tekniska högskolans scheman: föreläsning, föreläsning, föreläsning).

Varför inte prova the flipped classroom som används framgångsrikt just på fysik av Daniel Barker? Genomgången ligger på youtube och lektionstiden kan användas till diskussioner.

Givetvis krävs det att du som lärare utvecklar en del nya färdigheter. Och då menar jag inte i första hand inspelningsteknik även om den kan ta ett litet tag att bemästra. Vad som krävs för att diskussionerna i klassrummet ska fungera är att läraren verkligen ger plats till eleverna, utvecklar sin förmåga att lyssna och fråga. Man behöver också träna upp sin förståelse för hur grupper fungerar och hur man kan hjälpa eleverna när de interagerar med varandra. Och så behöver man se och kunna möta individen.

Detta är förmågor som vi oftast tar för givet men som kräver träning och reflektion. Det är också, tror jag, den största utmaningen med alla elevdrivna tekniker. Vad jag hoppas inför det nya året är att vi erkänner vikten av de här förmågorna – och att vi slutar att förkasta studentdrivna metoder bara för att vi inte ännu är tillräckligt bra på att stötta eleverna genom processen. 

Mer samtal om fysik!

Hur är det med fysiken? Nu menar jag inte att du ska lägga in ett par träningspass för att kompensera för julmaten, utan jag syftar på ämnet. Fysik är intressant på det sättet att det ofta framstår som svårt, samtidigt som ämnet faktiskt använder sig av en förhållandevis enkel matematik (jämfört med den matte eleverna läser parallellt).

Så hur kan det vara att fysik blir svårt och att många elever (därför) tycker att det är tråkigt? Jag tror att det beror på hur vi tar oss an det: vi behandlar det som en sorts förlängning av matematiken, där eleverna ska lära sig fakta utantill och sedan använda matematik styrd av formlerna. Vad händer om fysik istället är ett ämne som i första hand handlar om insikter och djupare förståelse? Som därför behöver läras in genom diskussioner, tankeväckande övningar och utifrån mer övergripande problem, ungefär som samhällskunskap?

Som i andra sammanhang är det de personer som trivs med den undervisning som finns som blir lärare i ämnet - och som sedan använder en liknande pedagogik. Fysik undervisas oftast med faktagenomgångar på tavlan och inlärning av formler, som sedan kombineras med att eleverna ska ”genomskåda uppgiften” och göra sina beräkningar utifrån de fakta frågan innehåller. Detta är inte pedagogiska tekniker som leder till insikt och att den fysiska förståelsen blir en del av elevens sätt att uppfatta världen.

Ett klassiskt exempel på detta är när man frågade nydisputerade doktorer på Harvard (i olika ämnen) vad det var som gav upphov till årstider.  Det vanligaste svaret var att jorden har en starkt ellipsformad bana runt solen, så att den var närmare solen vid de varmare årstiderna! Någonstans har bilden av ett solsystem uppritat från sidan (då jordens så gott som cirkulära bana runt solen avbildas som en ellips) letat sig in i dessa höggradigt inlärningskompetenta personers världsbild. Detta hade inte hänt om de under sin grundskoleutbildning fått möjlighet att fundera över hur årstiderna skapas, istället för att lära sig fakta/bilder utantill.

Om man tittar på fysiken i Lgr/Gy-2011 så ställs det närmast omöjliga krav på dagens elever. Till exempel så förväntas en niondeklassare kunna redogöra för hur vi ska lösa enegriproblematiken (hur många av oss vuxna kan det?). Jag tror att kraven är ett resultat av en ambition att verklighetsanknyta fysiken, men där pedagogiken inte hänger med. Den typen av djupförståelse som sådana uppgifter kräver hinner ingen med på de två fyrtiominuterspass som finns tillgängligt för varje centralt innehåll.

Kan fysiken bli kul? Jag tror det. Djupinlärning tar tid och känns motigt när man är ovan, men om uppgifterna engagerar och leder till en igenkännande förståelse så blir det lättare efterhand. Och när man har förstått en fysisk modell från grunden blir den matematiska problemlösningen (som är det vi brukar mäta) en lätt uppgift!

Är lösningen att förändra andras attityd?

Okej, nu springer vi runt ock försöker förstå vad som gick snett och hur vi ska ändra på det. Alla tycka ha fått vatten på sin kvarn och pajkastningen är i full gång. På något sätt tycks PISA-resultatet kunna fungera som ursäkt för vilken inriktning som helst. Den stora favoriten är nog skylla på attityder; hos föräldrar, lärare, skolverket, politiker – you name it – bara det är någon grupp som ligger utanför ens egen.

Vad hade hänt om vi tittat inåt istället? Om vi hade tänkt: vad kan jag/vi göra för att öka lärandet? För det finns guldkorn att hämta ur alla inriktningar om man vågar lyfta upp sina fastlåsta föreställningar och skaka runt dem lite. Det är kanske för mycket begärt – men skulle vara intressant – att man ska försöka hitta de värdefulla bidragen i ”det andra lägret”. Men vilka idéer skulle du få om du utgick från det du brukar göra, men lägger till något nytt? Eller modifierar det och ser vad som händer?

Vill du prova detta, om det så handlar om att förändra attityder (hos vem?) eller om mer praktiskt lärande, så är det bra att börja med att konkretisera vad du vill uppnå. Hur kommer du att märka att du lyckats? Kommer eleverna prata på ett annat sätt? Se annorlunda ut? Kommer föräldrarna att göra nya saker? Dina kollegor gå med änglalika leenden en luciadag?

Sedan kan du prova din modifierade teknik och märka om den leder till det du ville. Och om den inte gör det – prova något annat.

Jag tror vi alla kan behöva känna att vi faktiskt kan göra skillnad, så här när pajerna har vint i luften och alla bara gnäller. En relativt enkel sak som man hinner prova innan jullovet är att jobba på relationer; konkreta tips om detta hittar du här.

Hoppas alla trötta lucior ser några ljusglimtar idag…

Gräv där du står!

Jag möts av en tidningsframsida där Björklund menar att ökad disciplin är lösningen på skolans problem. Varför det presenteras som en nyhet att han tycker så vet jag inte, men det belyser det jag tog upp häromdagen: tanken att man kan isolera skolans kultur från resten av samhället.

Jag läser vidare en krönika där man föreslår att vi ska lära oss av hur Tyskland har förbättrat sina studieresultat, bl a genom mer kontroll på alla nivåer. Låt oss titta lite närmare på Tyskland. Detta är ett land där 22% som har en examen som ger behörighet till universitet och fackhögskolor (bland 20-30 åringar är andelen högre: 36%). Det är också ett land där man har ett lärlingssystem för jobb som kräver mindre teoretisk utbildning, men där lönerna är så låga att Tyskland behöver importera arbetskraft (t ex från Sverige i ett mindre lyckat försök; typ hälften hoppade av) för att fylla upp praktikplatserna. Personer med längre utbildning har däremot högre löner än här. Lärare till exempel, har ungefär dubbelt så hög lön som i Sverige. Kulturen är betydligt mer hierarkisk. Jag har pratat med flera svenska chefer som säger att medarbetarna inte vågar komma med idéer när chefen är närvarande. Inte heller klarar medarbetarna av att utföra ett självständigt arbete om de inte har väldigt tydliga direktiv – man är helt enkelt, av god anledning, rädd att göra fel.

Nu kan man tycka vad man vill om det Tyska systemet, men faktum kvarstår att åtgärder som ger resultat där skulle troligtvis inte alls ge samma resultat här i Sverige. I Tyskland har lärarna redan en stor auktoritet, folk är vana att bli styrda uppifrån och det lönar sig att utbilda sig eftersom man får betydligt högre status och lön. Vår lösning måste givetvis passa in på hur Sverige ser ut idag; där utbildning inte ger speciellt hög status eller lön; där lärarna inte ses som självklara auktoriteter av eleverna, men där lärarna samtidigt av tradition är väldigt självständiga i hur de utformar sina lektioner. ”Ökad disciplin” är inte något som enkelt kan sugas upp i det svenska systemet.

Jag tror att i ett land där autonomiteten är så viktig som den är hos oss, måste vägen gå via individens motivation. Detta är inte enklare än många andra lösningar; vi har mycket att lära om hur man stöttar elever att hitta sin motivation. Men den är förankrad. Finns det lärare som inte föredrar att undervisa motiverade elever? Som inte blir glada när en elev som tidigare har varit ointresserad plötsligt börjar engagera sig? Eller elever som inte respekterar lärare som väcker deras motivation?

Längtan till Italien - eller mer om PISA

Medan mätningarna i PISA undersökingen kan ifrågasättas så kommer man inte ifrån att resultaten är nedslående; den svenska skolan har ju faktiskt strävat efter att uppnå just de kunskaper som mäts. Visst strävar man även efter andra kunskaper/förmågor, men vi vet inte hur bra vi är på att nå dessa i jämförelse med andra länder (eller över huvud taget).

Men är resultaten i första hand skolans ”fel”? Nog är det dags att lyfta upp problematiken från detaljerna kring vad som händer i klassrummet och se vad som händer i samhället i stort! Fört därefter kan vi fundera över hur skolan ska agera rent praktiskt.

Barn vill bli bra, eller hur? De vill, liksom vi andra, bli sedda och uppskattade. I dagens samhälle är det ett enormt fokus på hur man lyckas socialt och att bli uppskattad för den man är snarare än för vad man gör. De sociala medierna har öppnat för möjligheten att projicera sin personlighet på ett sätt som aldrig tidigare och många, stora som små, ägnar många timmar i veckan åt detta. Visst finns det olika sätt att få uppskattning via sociala medier, men för de allra flesta barn är det deras person som bedöms.

Låt oss då tänka oss in i en situation med ett barn som inte känner sig speciellt duktig i skolan. Tävlingsaspekten, som många barngrupper generar till synes av sig själva (men som understöds både i skolan, i media och i fritidsaktiviteter), gör att skolarbetet inte ökar barnets självkänsla. Vad gör barnet då? Det väljer att försöka skapa självkänsla på andra sätt, till exempel på sociala medier.

Inte konstigt om det är svårt att ”hålla ordning”: eleverna är inte motiverade att vara still och lära sig.

Det är många som kallar på ”ordning och reda” och föreslår att läraren ska styra allt under lektionerna. Men ärligt talat, hur många lärare är det som har den auktoriteten att de kan ”hålla ordning” på en grupp omotiverade elever?  Hur mycket har man tränats på det? Jag är dessutom inte övertygad om att omotiverade elever lär sig speciellt mycket bara för att läraren kan få dem att sitta tysta och lyssna på en lektion.

När man längtansfullt blickar mot länder med mer autoritära undervisningssystem (eller blickar tillbaks mot ett Sverige man tror att man minns) glömmer man att detta också är länder med andra kulturer, där man värdesätter framgång i skolan på ett annat sätt. Vad de elever som inte känner sig duktiga i skolan gör i en sådan kultur, vet jag inte, och kanske är det lättare i Sverige att känna sig bra även om man inte får höga betyg. I vilket fall så behöver skolan utformas efter den verklighet som råder istället för genom önsketänkande.

Det lutande tornet i PISA

Nu väntar man spänt på resultatet från PISA undersökningen. Vad kommer sägas om den svenska skolan? Och andra länders skolor?

I kölvattnet kommer man att ta upp vad det är som mäts och vi kommer att höra att viktiga värden – som förståelse för demokrati och solidaritet – inte tas med. Och visst bör det som mäts diskuteras! Speciellt med tanke på att man från politiskt håll, både i Sverige och utomlands, försöker utforma skolan för att kunna leverera höga resultat i undersökningen.

Varför inte ta tillfället i akt och verkligen tänka på vad det är våra barn behöver i framtiden? Och gärna i flera led: vad är det som behöver läras för att kunna hantera livet som vuxen? Och Hur märker man att man lärt sig det?

Så länge vi inte har definierat vad de mer abstrakta kunskaperna (som demokrati, solidaritet och lusten att lära) skapar för konkreta resultat så kommer alltid test av PISA-typen vara styrande. Är svenska ungdomar mer demokratiska? Kan de tänka mer kreativt än de hårt pressande, och på PISA-testen högt rankade, koreanska ungdomarna? Vi vet inte, vi bara tror – eller kanske hoppas.

Men även abstrakta lärdomar skapar konkreta resultat, det vill säga t ex handlingar, texter eller muntliga presentationer. Först när vi har satt ord på dessa konkreta resultat, tagit fram exempel, kan vi märka om vi lyckas med vårt lärande och kan vi hävda att svenska elever lär sig det de behöver för vuxenlivet i samhället.

Och när vi är inne på vad som behövs vill jag tjata om matte igen: PISA undersökningen är ett tecken på den enorma mängd tid som läggs av miljarder av människor att lära sig beräkningar. Beräkningar som de flesta som behöver dem i dagliga arbetet löser med teknisk hjälp. Tala om att mäta en kunskap som inte är relevant! Matematisk problemlösning, däremot, att förstå vilken matte man behöver för att lösa ett visst problem och vad den då säger om den fråga man ställt, det är relevant. Och inte bara för matematiska/tekniska problem utan kan också träna upp förståelsen för annat logiskt tänkande. Men det tränar väldens barn mycket lite på.

Till sist vill jag också säga att visst kan (bör) man ifrågasätta vad som mäts, och visst finns det många viktigare värden, men läsförståelse är faktiskt grundläggande för allt lärande, om man över huvud taget vill ta del av det som andra människor har upptäckt.