Elevernas fysik

I en bok för gymnasiefysik (ERGO) finns det tydliga ambitioner att skapa mer diskussioner kring ämnet. Varje kapitel har både diskussionsfrågor och andra övningar som skulle passa för elevaktiva lektioner. Men används de? Är det kanske så att läraren oftast använder den största delen av lektionen till att föreläsa och att det inte finns någon tid till dessa frågor i klassrummet? (Man kan se samma tendens inom fysik på universitetet, och ännu tydligare på tekniska högskolans scheman: föreläsning, föreläsning, föreläsning).

Varför inte prova the flipped classroom som används framgångsrikt just på fysik av Daniel Barker? Genomgången ligger på youtube och lektionstiden kan användas till diskussioner.

Givetvis krävs det att du som lärare utvecklar en del nya färdigheter. Och då menar jag inte i första hand inspelningsteknik även om den kan ta ett litet tag att bemästra. Vad som krävs för att diskussionerna i klassrummet ska fungera är att läraren verkligen ger plats till eleverna, utvecklar sin förmåga att lyssna och fråga. Man behöver också träna upp sin förståelse för hur grupper fungerar och hur man kan hjälpa eleverna när de interagerar med varandra. Och så behöver man se och kunna möta individen.

Detta är förmågor som vi oftast tar för givet men som kräver träning och reflektion. Det är också, tror jag, den största utmaningen med alla elevdrivna tekniker. Vad jag hoppas inför det nya året är att vi erkänner vikten av de här förmågorna – och att vi slutar att förkasta studentdrivna metoder bara för att vi inte ännu är tillräckligt bra på att stötta eleverna genom processen. 

Kan de inte skriva?

Studenter befinner sig på en 13-årings nivå när det gäller lärandets praktik menar Ebba Lisberg Jensen i Universitetsläraren. När studenterna ska skriva en text är språket så dåligt utvecklat att det är svårt för läraren att begripa vad studenter menar. Inte heller förstår studenterna frågor eller instruktioner från lärarna.

På universitetsnivå är språkförståelsen en förutsättning för lärande. Kan man inte uttrycka sina tankar i ord, kan man inte heller ta till sig och problematisera den kunskap som behandlas. Men det är inte bara på universitetsnivå detta är avgörande, med den nya skollagen är det redan i grundskolan nödvändigt att eleverna lära sig att behärska språket som ett redskap för sitt lärande.

I den vällovliga ambitionen att skapa en skola för lärande (snarare än korvstoppning) har kunskapskraven preciserats för att belysa elevens egna produkter. Det ska inte längre gå att få höga betyg bara genom att upprepa det man har läst/hört. Problemet, som jag ser det, är att lärarna sällan har redskapen för att stötta denna utveckling. Fokus i undervisningen ligger fortfarande på den som lär ut, vilket syns genom att läraren föreläser eller går runt och svarar på frågor. Ett fokus på eleven skulle istället synas genom att eleverna är aktiva större delen av lektionen och att läraren går runt och ställer individuella frågor.

Ett elevfokuserat lärande förutsätter att lärare har tränat på metoder som stöttar elevernas egna processer som till exempel formativ bedömning. Ge eleverna chansen att prova själva, sedan bedömas och därefter jobba vidare med samma text/framträdande. Inlärningen underlättas enormt av att förbättra det man redan har, än att få en bedömning på en färdig text som sedan ska appliceras på en ny text. Detta både av psykologiska skäl och för att det är lättare att lära sig en sak i taget, ta lagom stora steg. Jobbar man med samma text kan man dela upp färdigheterna i flera steg, stavning och grammatik för sig, disposition för sig osv.

Eftersom språk är så centralt för lärande borde man jobba med det i alla teoretiska ämnen. En lärare som inte vet hur man stöttar en elevs språkutveckling kan inte heller stötte elevens lärande. Man kan inte vidareutveckla sin förståelse om man inte kan sätta ord på de begrepp som finns. För att göra en analys behöver man kunna formulera premisserna på att de går att förstå. Annars går det inte att säga om analysen är korrekt eller ej.

Som det ser ut just nu går kunskapskraven rakt emot den pedagogiska tekniken. Ska de mötas måste de nu förgivettagna färdigheterna – som att skriva, samarbeta, diskutera – tränas i sig.  Utan dem utvecklar eleverna inga andra färdigheter.

Ämneskunskaper i en föränderlig värld

Vad behöver man ämneskunskaper till? Frågan är inte så självklar som det kan verka. Ämneskunskaper är till nytta eftersom man kan ställa upp lämpliga övningar, vet vilka begrepp som är bra att börja med, var svårigheterna brukar dyka upp och lätt kan se var eleven befinner sig i sin förståelse. Eftersom man vandrat en liknande väg själv kan man alltså känna igen det som möter eleven och bättre handleda processen. Och måste man inte veta vad det är man lär ut? Jo, det kan vara svårt att förklara begrepp man inte förstår. Inom mitt expertområde (evolution) till exempel, märker jag regelbundet att lärare har missförstått grunderna och konstruerar uppgifter som för vidare dessa missuppfattningar.

Och nu kommer vi in på problemet: man kan inte förvänta sig att en lärare ska ha samma förståelse efter en till två terminer på högskolan, som jag har efter många års forskning. Men det är värre än så: det handlar inte bara om djupet utan också om färskheten. Tio år efter att man tagit sin examen är mycket av det man lärt sig redan förlegat. När eleverna sedan ska använda kunskapen i yrkeslivet (ytterligare en tio år senare) har forskningen gjort ytterligare framsteg.

Som tur är kan läraren under de där tio åren ha utvecklat sin pedagogiska förmåga istället och blivit bra på att träna eleverna i the big five (kan vi börja referera till handens fingrar istället för den imperialistiska jakten på fem utrotningshotade afrikanska djur?): analys, begrepp, kommunikation, informationshantering och metakognition. När den pedagogiska skickligheten ökar, minskar trycket på att läraren i första hand ska fungera som kunskapskälla. Men nog blir det bättre om läraren kan vara någorlunda uppdaterad; och hur ska man då göra?

När man har tagit fram ett lämpligt pedagogiskt upplägg där eleven är aktiv kan elevens lärprocess bli en del av lärarens fortbildning. Hur skulle det vara om läraren/lärarlaget läste någon nyare artikel, diskuterade innehållet och skrev en version som var anpassad till elevernas nivå? Eleverna kan sedan använda denna (bland andra källor) för att lösa uppgiften, och i de diskussioner som läraren sedan har med eleverna kommer också läraren förståelse att öka.

Ännu bättre vore det om man hade en ämnesgemensam databas över landet där man samlade de här anpassade versionerna och gjorde dem tillgängliga för alla skolor. En lärares tolkning kanske inte har samma dignitet som om en forskare hade skrivit om samma sak, men i en gemensam databas kan man sedan bjuda in till diskussioner (från lärare, elever och kanske en och annan forskare). Vi får en interaktiv databas där man kan utveckla sin förståelse tillsammans.

Det tjusiga med det här är inte bara att lärarna kan hjälpas åt med sin fortbildning, utan att det också görs som en del av elevernas lärande, dvs inom ramen för den ordinarie lektionsförberedelsen. (När eleverna är aktiva flyttas lärarens förberedelse från att skapa en presentation av ”sanningen” till att konstruera bra uppgifter till eleverna, inklusive källmaterial).

Och kanske viktigast: alla tränas i ett livlångt lärande!