torsdag 29 augusti 2013

Resultaten på Lundsberg

Vad kan vi lära oss av det som händer på Lundsberg? Mycket, tror jag, och en av de tydligaste är hur svårt det är att förändra och utifrån kontrollera en situation. Ann-Marie Begler, generaldirektör för Skolinspektionen, säger i DN:

”Skolan hade då redovisat flera åtgärder, men med facit i hand konstaterar hon att åtgärderna inte har haft den effekt som det var tänkt.

– Det är klart att man blir upprörd när det så snart kommer upp allvarliga händelser igen. Det visar ju på något sätt att det är en sak att ordna utbildningar, kurser och seminarier. Nästa steg är att synsättet och förhållningssättet ska förändras och egentligen är det ju inte papperna vi är intresserade av utan vad de får för effekt (min kursivering).”

Skolinspektionen har, jämfört med de som verkar på en skola, mycket liten tid att ta reda på hur det ligger till. Liksom i många andra ”översynssituationer” måste de i första hand förlita sig på olika dokument. I skolans värld (bland andra) är det ett genomgripande problem att vi fokuserar på dokumentationen kring vad vi gör (handlingsplaner, genomförda temadagar, seminarier osv) istället för våra resultat.

Hur ofta ställer vi oss frågan vilken nytta t ex en temadag om mobbing har haft? Har vi ens tänkt igenom vilka resultat vi vill ha? Vad, rent konkret, kommer att förändras i t ex elevernas beteende? När vi inte har svarat på dessa frågor kan vi inte heller säga om det vi gör fungerar.

(Vilket, tror jag, är den huvudsakliga orsaken till att skolorna fortfarande lägger massor av pengar på ”happenings” och föreläsningar. Hade vi varit medvetna om den marginella effekt de flesta av dessa har, så hade vi förhoppningsvis gjort något annat.)


Man kan tänka sig att om Lundsberg eller skolinspektionen jobbat genom att definiera och utvärdera utifrån resultat - istället för handlingar - så hade man märkt att inget hade hänt. Jag vet inte vilka förändringsresultat de på Lundsberg hade eftersträvat, men om skolinspektionen definierat resultaten hade förhoppningsvis inte elever behövt brännmärkas för att skolan skulle stängas. 

tisdag 27 augusti 2013

Läxhjälp eller lärarhjälp?

Debatten kring läxhjälpens vara eller inte vara fokuserar på fel fråga. Först borde vi prata om läxorna – varför finns de? Frågan hänger ihop med varför vi har en skola över huvud taget. Om vi nu utgår från att man lär sig bättre med stöd av en pedagog (vilket någonstans måste vara skolans grundtes), hur kan vi då lägga över ansvaret för lärandet på elevernas hemmiljöer?

Visst måste eleverna själva ta ansvar för sitt lärande, men läxor innebär ofta att eleverna får ta det ansvaret innan de kan klara det själva. Detta blir tydligt när det visar sig att elever med stöd hemifrån klarar läxläsandet bättre. Med andra ord tar inte eleverna själva ansvaret utan får hjälp av föräldrar eller inhyrda studenter, ofta genom hela sin skolgång.

Idén om läxor kommer från en tid som såg väldigt annorlunda ut än idag. Dagens människor har ett överflöd av aktiviteter som de förväntas intressera sig för och för en strategiskt omogen person (dvs innan 20års åldern när hjärnan har utvecklat sitt strategiska tänkande) blir det mycket svårt att prioritera långsiktiga mål. Dessutom har skolkunskaper relativt låg status i samhället – jämfört med att vara en ”personlighet” (av vilken orsak som helst) – och då ger läxläsningen ganska liten omedelbar utdelning för eleven.

En annan fråga om läxor är varför man under skoltiden ska ägna sig åt något som inte sedan krävs i livet. Det finns visserligen många som känner att jobbet följer med dem hem – men är inte detta ett problem snarare än något vi eftersträvar?

Man kan påstå att läxor är bra eftersom de ger möjligheten till egenreflektion. Eleverna får jobba i sin egen takt och i lugn och ro. Men detta är ett idealtillstånd som har mycket med realiteten att göra, till och med hos de familjer där eleverna får stöd. Dessutom är det omöjligt att genomför en individanpassad pedagogik utan tid för eget arbete, och lägger skolan den tiden i form av läxor så har skolan avsagt sig ansvaret för individanpassningen.

Man kan tycka att läxornas vara eller inte vara mest handlar om de elever som inte får stöd hemma. Men poängen med att ha en skola med utbildade lärare är att vi anser att eleverna lär sig bäst med stöd av en pedagog – och det gäller oavsett elevens egen nivå. Kan inte eleverna lära sig det som behövs i skolan är det kanske istället dags att ifrågasätta varför vi ska ha en skola.


Personligen tycker jag att vi ska ha det, och räcker inte lärarna till så får vi stötta lärarna med vad de själva tycker att de behöver för att kunna hjälpa alla elever att nå så långt de kan.

onsdag 21 augusti 2013

Fler lärare sämre soppa?

Spelar lärartätheten någon roll för elevernas resultat? Rikare kommuner har lägre lärartäthet (SvD). Där citeras också en politiker:

Patrik Nimmerstam (C), ordförande för barn- och utbildningsnämnden i Danderyd, framhåller att eleverna i Danderyds grundskolor har de bästa betygen i hela landet, trots att kommunen har sämst lärartäthet.

Nimmerstam refererar också till internationell forskning om lärartätheten. Detta får mig att fundera över forskningens relation till samhället i övrigt, hur forskning förmedlas och tydliggörs. När man vill basera sin skolpolitik på forskning behöver man också förstå resultatens relevans och begränsningar. Om man till exempel läser om lärartäthetens effekt behöver man t ex fundera över:
·         Hur har man mätt resultaten (är det t ex resultat av djupinlärning eller ytinlärning, vilka ämnen har mätts)?
·         Hur har man kompenserat för skillnader i social bakgrund? (Om rika områden har färre lärare men elever som får mycket stöd privat blir täthetseffekten dold.)
·         Hur har man mätt lärartäthet (dvs, handlar det om hur mycket tid eleverna har med sina elever eller om hur många anställda lärare det finns på skolan)?
·         Hur samverkar effekten av lärartäthet med vilken pedagogik som används? (Om man t ex föreläser behövs färre lärare än om man har elevdrivet lärande.)

Enligt dagens betygskriterier ska eleverna framför allt lära sig att reflektera och att själva utveckla sitt lärande, alltså är det djupinlärning som ska vara huvudfokus. Djupinlärning, i sin tur, kräver att eleverna själva är aktiva i lärprocessen. Det finns då två huvudvägar: antingen jobbar man traditionellt, lärarfokuserat, med föreläsningar och läxor (=tid när eleven ska integrera kunskapen genom att läsa själv, eller lösa problem på egen hand) eller jobbar man elevfokuserat där eleverna löser uppgifter med lärarnas stöd.

Elevdrivna metoder kräver högre lärartäthet, men har fördelen att de snabbare leder till djupinlärning. När eleverna är i fokus finns också möjligheten att anpassa lärandet efter individen, något som är svårt i lärarfokuserat lärande (helt enkelt eftersom en föreläsning bara kan läggas på en nivå).

Kanske är det så att rikare kommuner med sin lägre lärartäthet ”klarar sig bra ändå”, men som Anders Almgren på Lärarnas riksförbund påpekar; vad händer med de elever som antingen har lättare eller svårare än genomsnittet?


Dessutom undrar jag om internationella resultat är applicerbara på den nya skolan där administrationsbördan har vuxit lärarna över huvudet, men det är kanske en helt annan fråga…