Vart tog meningen vägen?

Jag läste häromveckan en text skriven av studenter som gått ett par år på högskolan. Medan jag förstod andemeningen så var det svårt att följa detaljerna eftersom språket var tillkrånglat och fullt av grammatiska fel. Till min häpnad fick gruppen positiv återkoppling för att arbetet var lättläst och hade ”bra svenska”. Under seminariet blev det uppenbart att både de som skrivit texten och de som läst den, hade en god allmän förståelse för kursens innehåll. Språket var alltså inte ett resultat av brist på förmåga att lära sig.

Detta fick mig att fundera på om funktionen hos skrivspråket håller på att förändras. Kan det vara så att lärare på högskolan, såväl som på gymnasium/grundskola, har en förlegad syn på skriftspråket och att det är därför vi klagar?

I morse läste jag Jenny Nordbergs kolumn, där hon beskrev hur hjärnan fungerar när vi läser av en skärm. Istället för att läsa en text från vänster till höger (som i det latinska alfabetet) hoppar blicken runt och gör punktnedslag på olika ställen och knappar på skärmen. Detta påverkar hur hjärnan tränas och ger också utslag i tydliga mönster vid hjärnscanning. Jag slogs av likheten mellan detta och hur studenterna tycktes läsa av en text. Det viktiga är att ha med vissa ord/fraser men exakt hur de är placerade i förhållande till varandra (stil och grammatik) spelar inte så stor roll.

Är detta då inte ett problem utan bara en naturlig utveckling? Tyvärr tror jag fortfarande att det är ett problem och att vi lärare gör rätt i att bekymra oss. Det framgick på seminariet att studenterna, trots sin goda allmänförståelse, inte hade någon djupare förståelse eller hade tänkt vidare på hur deras kunskap skulle fungera i vardagen. För att kunna ifrågasätta och utveckla ett påstående behöver man veta hur det är uppbyggt. För att kunna ta reda på detaljer och översätta teori till verklighet behöver man förstå mer exakt hur olika meningar hänger ihop.  Skrivspråket ger dessa möjligheter, men bara om ordföljd och meningsuppbyggnad spelar någon roll.

Risken är att vi får en uppdelning av befolkningen: en som behärskar skriftspråket och all den fördjupande kunskap som kommer med det verktyget, och en som ser språket som ett kollage av olika påståenden och som närmar sig resten av tillvaron på samma sätt.

Jag har ingen lösning på det här, men jag tror att vi behöver fundera över det. Vilka exempel kan du hitta på kommunikation genom ordkollage? Och vad händer med förmågor som att informera andra människor, att fatta genomförbara beslut och att bygga upp fungerande relationer?

Mer samtal om fysik!

Hur är det med fysiken? Nu menar jag inte att du ska lägga in ett par träningspass för att kompensera för julmaten, utan jag syftar på ämnet. Fysik är intressant på det sättet att det ofta framstår som svårt, samtidigt som ämnet faktiskt använder sig av en förhållandevis enkel matematik (jämfört med den matte eleverna läser parallellt).

Så hur kan det vara att fysik blir svårt och att många elever (därför) tycker att det är tråkigt? Jag tror att det beror på hur vi tar oss an det: vi behandlar det som en sorts förlängning av matematiken, där eleverna ska lära sig fakta utantill och sedan använda matematik styrd av formlerna. Vad händer om fysik istället är ett ämne som i första hand handlar om insikter och djupare förståelse? Som därför behöver läras in genom diskussioner, tankeväckande övningar och utifrån mer övergripande problem, ungefär som samhällskunskap?

Som i andra sammanhang är det de personer som trivs med den undervisning som finns som blir lärare i ämnet - och som sedan använder en liknande pedagogik. Fysik undervisas oftast med faktagenomgångar på tavlan och inlärning av formler, som sedan kombineras med att eleverna ska ”genomskåda uppgiften” och göra sina beräkningar utifrån de fakta frågan innehåller. Detta är inte pedagogiska tekniker som leder till insikt och att den fysiska förståelsen blir en del av elevens sätt att uppfatta världen.

Ett klassiskt exempel på detta är när man frågade nydisputerade doktorer på Harvard (i olika ämnen) vad det var som gav upphov till årstider.  Det vanligaste svaret var att jorden har en starkt ellipsformad bana runt solen, så att den var närmare solen vid de varmare årstiderna! Någonstans har bilden av ett solsystem uppritat från sidan (då jordens så gott som cirkulära bana runt solen avbildas som en ellips) letat sig in i dessa höggradigt inlärningskompetenta personers världsbild. Detta hade inte hänt om de under sin grundskoleutbildning fått möjlighet att fundera över hur årstiderna skapas, istället för att lära sig fakta/bilder utantill.

Om man tittar på fysiken i Lgr/Gy-2011 så ställs det närmast omöjliga krav på dagens elever. Till exempel så förväntas en niondeklassare kunna redogöra för hur vi ska lösa enegriproblematiken (hur många av oss vuxna kan det?). Jag tror att kraven är ett resultat av en ambition att verklighetsanknyta fysiken, men där pedagogiken inte hänger med. Den typen av djupförståelse som sådana uppgifter kräver hinner ingen med på de två fyrtiominuterspass som finns tillgängligt för varje centralt innehåll.

Kan fysiken bli kul? Jag tror det. Djupinlärning tar tid och känns motigt när man är ovan, men om uppgifterna engagerar och leder till en igenkännande förståelse så blir det lättare efterhand. Och när man har förstått en fysisk modell från grunden blir den matematiska problemlösningen (som är det vi brukar mäta) en lätt uppgift!

Fler lärare sämre soppa?

Spelar lärartätheten någon roll för elevernas resultat? Rikare kommuner har lägre lärartäthet (SvD). Där citeras också en politiker:

Patrik Nimmerstam (C), ordförande för barn- och utbildningsnämnden i Danderyd, framhåller att eleverna i Danderyds grundskolor har de bästa betygen i hela landet, trots att kommunen har sämst lärartäthet.

Nimmerstam refererar också till internationell forskning om lärartätheten. Detta får mig att fundera över forskningens relation till samhället i övrigt, hur forskning förmedlas och tydliggörs. När man vill basera sin skolpolitik på forskning behöver man också förstå resultatens relevans och begränsningar. Om man till exempel läser om lärartäthetens effekt behöver man t ex fundera över:

·         Hur har man mätt resultaten (är det t ex resultat av djupinlärning eller ytinlärning, vilka ämnen har mätts)?

·         Hur har man kompenserat för skillnader i social bakgrund? (Om rika områden har färre lärare men elever som får mycket stöd privat blir täthetseffekten dold.)

·         Hur har man mätt lärartäthet (dvs, handlar det om hur mycket tid eleverna har med sina elever eller om hur många anställda lärare det finns på skolan)?

·         Hur samverkar effekten av lärartäthet med vilken pedagogik som används? (Om man t ex föreläser behövs färre lärare än om man har elevdrivet lärande.)

Enligt dagens betygskriterier ska eleverna framför allt lära sig att reflektera och att själva utveckla sitt lärande, alltså är det djupinlärning som ska vara huvudfokus. Djupinlärning, i sin tur, kräver att eleverna själva är aktiva i lärprocessen. Det finns då två huvudvägar: antingen jobbar man traditionellt, lärarfokuserat, med föreläsningar och läxor (=tid när eleven ska integrera kunskapen genom att läsa själv, eller lösa problem på egen hand) eller jobbar man elevfokuserat där eleverna löser uppgifter med lärarnas stöd.

Elevdrivna metoder kräver högre lärartäthet, men har fördelen att de snabbare leder till djupinlärning. När eleverna är i fokus finns också möjligheten att anpassa lärandet efter individen, något som är svårt i lärarfokuserat lärande (helt enkelt eftersom en föreläsning bara kan läggas på en nivå).

Kanske är det så att rikare kommuner med sin lägre lärartäthet ”klarar sig bra ändå”, men som Anders Almgren på Lärarnas riksförbund påpekar; vad händer med de elever som antingen har lättare eller svårare än genomsnittet?

Dessutom undrar jag om internationella resultat är applicerbara på den nya skolan där administrationsbördan har vuxit lärarna över huvudet, men det är kanske en helt annan fråga…

Lust att lära

I skolan premieras elever som vill följa normer och drivs av en oro för att göra fel. Detta enligt Pia Rosander som har studerat vilka personlighetsdrag som är starkast relaterade till höga betyg. Speciellt hos flickorna såg man också att det inte var någon fördel att drivas av sin nyfikenhet och viljan att lära för vetandets egen skull.

För omväxlings skull kan vi inte skylla på formuleringen av det nya betygssystemet. Dels gjordes undersökningarna under det gamla systemet, men ännu viktigare är att det som skulle ge höga betyg (både i Lpo-94 och Lgr-11) är just uttryck för djupkunskap, inte att lära utantill.

Vi kan alltså konstatera att skolan i verkligheten inte har premierat – och gissningsvis därför inte heller varit bra på att stötta – utvecklingen av förmågor som nyfikenhet, kritisk granskning och nytänkande (kallat öppenhet i artikeln).

Jag tror att detta har hängt med länge. Inte ens på 70-talet när rebellerna var inne, uppmuntrades ifrågasättande elever. Istället fick man höga betyg – då också – på att lära sig utantill och göra som läraren sa. Kanske är det också så att de som attraheras av läraryrket ofta tillhör den konformativa gruppen? Det finns säkert en och annan eldsjäl som vill ändra på saker, men i gemen skulle jag tro att man vill bli lärare för att man trivdes i skolan. Och hur många elever med sämre betyg gör det? Det hade varit intressant om Rosander och hennes kollegor hade undersökt den aspekten också.

Nu är jag övertygad om att det handlar om förmågor – och inte personighetsdrag huggna i sten. (Det finns en omfattande neurologisk forskning kring personlighetsdrag som visar detta, se till exempel ”The Emotional life of your Brain”, R.J. Davidson & S. Begley). Det betyder att vi alla kan bli bättre på att använda, och känna igen, öppenhet och nytänkande.

Hur? Man kan börja med en självreflektion: hur tänker jag själv? På vilket sätt visar jag att jag kan problematisera och tänka annorlunda? Hur gör jag för att vidareutveckla min förståelse av världen? Hur gör jag för att känna igen när mina elever gör det? Hur gör jag för att skapa uppgifter som stimulerar de här förmågorna?

Om vi låtsas att vi redan kan detta och vet hur man gör, så kommer skolan att fortsätta som den är, eller hur? Och hur går det då med ambitionerna att ge eleverna lust till ett livslångt lärande? För man kan väl knappast påstå att drivas av oro skulle vara samma sak som lust…

NP styr hur du lär

Det pratas mycket om att vi ska se till att våra bedömningar är formativa, men i vilken utsträckning tänker vi på hur själva bedömningssättet formerar? Eller, för att vara tydligare: hur valet av bedömningsform styr hur elever lär sig.

Skolverket jobbar vidare med nationella prov i SO och tänker använda flervalsfårgor (eller MC: multipel choice test) – prov som bygger på att man kryssar i ett antal rutor som svar på ett påstående. Skolverket erkänner visserligen att det är svårt att skapa bra sådana prov, men jag måste ändå fråga: tanker de inte på hur prov/bedömningar styr lärandet?

Är det möjligt att man på skolverket är ignorant om den forskning som finns på området? Ett par kommentarer om multipel-choice-tester som tas upp i Biggs (1999):

Den här typen av test leder till att elever använder ytinlärning – det är till och med så att elever som använder sig av djupinlärning missgynnas!

Studenter kan ofta identifiera ett par av de felaktiga alternativen utan att kunna något om ämnet, eftersom vissa alternativ är uttryckta på ett sätt (en språklig stil) som avslöjar att de är fel. Därefter kan man med slumpens hjälp få 50 % rätt, trots att man är ”pig-ignorant” (som Biggs uttrycket det).

Det finns naturligtvis goda ambitioner bakom nationella prov, men de får inte tillåtas gå rakt emot skollagen. Både den och läroplanerna lägger stor tyngd vid djupinlärning. Då kan man inte ha prov som tvingar både lärare och elever att fokusera på ytinlärning och spelstrategier!