Vart tog meningen vägen?

Jag läste häromveckan en text skriven av studenter som gått ett par år på högskolan. Medan jag förstod andemeningen så var det svårt att följa detaljerna eftersom språket var tillkrånglat och fullt av grammatiska fel. Till min häpnad fick gruppen positiv återkoppling för att arbetet var lättläst och hade ”bra svenska”. Under seminariet blev det uppenbart att både de som skrivit texten och de som läst den, hade en god allmän förståelse för kursens innehåll. Språket var alltså inte ett resultat av brist på förmåga att lära sig.

Detta fick mig att fundera på om funktionen hos skrivspråket håller på att förändras. Kan det vara så att lärare på högskolan, såväl som på gymnasium/grundskola, har en förlegad syn på skriftspråket och att det är därför vi klagar?

I morse läste jag Jenny Nordbergs kolumn, där hon beskrev hur hjärnan fungerar när vi läser av en skärm. Istället för att läsa en text från vänster till höger (som i det latinska alfabetet) hoppar blicken runt och gör punktnedslag på olika ställen och knappar på skärmen. Detta påverkar hur hjärnan tränas och ger också utslag i tydliga mönster vid hjärnscanning. Jag slogs av likheten mellan detta och hur studenterna tycktes läsa av en text. Det viktiga är att ha med vissa ord/fraser men exakt hur de är placerade i förhållande till varandra (stil och grammatik) spelar inte så stor roll.

Är detta då inte ett problem utan bara en naturlig utveckling? Tyvärr tror jag fortfarande att det är ett problem och att vi lärare gör rätt i att bekymra oss. Det framgick på seminariet att studenterna, trots sin goda allmänförståelse, inte hade någon djupare förståelse eller hade tänkt vidare på hur deras kunskap skulle fungera i vardagen. För att kunna ifrågasätta och utveckla ett påstående behöver man veta hur det är uppbyggt. För att kunna ta reda på detaljer och översätta teori till verklighet behöver man förstå mer exakt hur olika meningar hänger ihop.  Skrivspråket ger dessa möjligheter, men bara om ordföljd och meningsuppbyggnad spelar någon roll.

Risken är att vi får en uppdelning av befolkningen: en som behärskar skriftspråket och all den fördjupande kunskap som kommer med det verktyget, och en som ser språket som ett kollage av olika påståenden och som närmar sig resten av tillvaron på samma sätt.

Jag har ingen lösning på det här, men jag tror att vi behöver fundera över det. Vilka exempel kan du hitta på kommunikation genom ordkollage? Och vad händer med förmågor som att informera andra människor, att fatta genomförbara beslut och att bygga upp fungerande relationer?

Varför elever inte bör skriva tilsammans

Är det inte dags att tänka ett varv till på vad skrivande egentligen är? Vad jag är ute efter är att vi ska se förbi PISA-resultaten och fundera på varför skrivandet är så viktigt – vad som händer när man skriver.

Själva lärandet av ett nytt ämne kräver att man konstruerar nya tankar. Nya tankar som i sin tur behöver formuleras i ord, både för att bli ihågkomna och för att kunna bindas ihop med andra tankar. De meningar som då uppstår kan man visserligen uttrycka verbalt, men när man vill befästa det individuella lärandet är skriftspråket ovärderligt. Orsaken är att samtalet alltid sker i ett socialt sammanhang, där en mängd andra faktorer påverkar vad som sägs och hur det tolkas, vilka nya tankar och meningar som sedan skapas.

När man skriver tvingas man att formulera sin egen kunskap på ett sätt som vi inte får chansen till i ett samtal. Nu menar jag inte alls att samtalen är oviktiga; tvärtom. Samtal och diskussioner, när de fungerar som bäst, är ovärderliga när det gäller att komma vidare och utveckla en förståelse.

Vad jag vill komma till är hur vi använder de här teknikerna i grupparbeten i skolan. Vanligtvis delas eleverna in i grupper där de sedan ska samtala utan ledning och därefter skriva något – också detta tillsammans. Det här är har flera problem. Dels blir samtalen oftast inte speciellt utvecklande eftersom eleverna inte har de för-givet-tagna färdigheterna som krävs, dels fråntar man eleverna en chans att själva utveckla sina tankar i skrift.

De flesta lärare vet att eleverna kommer at dela upp arbetet och skriva var sin del. Detta är inte konstigt. Att skriva tillsammans på ett konstruktivt sätt kräver att alla redan har ett välutvecklat språk och är bra på att samarbeta. Med tanke på hur viktigt det är att få formulera sina egna tankar för att förstå ett ämne, så innebär därför ett grupparbete att eleverna bara lär sig en liten del av kunskapsstoffet.

Därför borde man i grupparbeten istället låta eleverna diskutera och genomföra uppgifter tillsammans, men sedan skriva rapporten på egen hand. Förutom att elevernas inlärning ökar markant så får varje elev också träna mer på hantverket att skriva. Dessutom kommer man runt flera av problemen med bedömning som grupparbeten alltid har. Visst kommer läraren att få mer text att hantera, men en elev lär sig oändligt mycket mer på att skriva en egen text och få formativ återkoppling på den, än på att sitta med på en föreläsning. Även unga elever kan dessutom tränas upp på att ge varandra formativ återkoppling, som gör att den version som läraren får kommer att vara mer lättläst och ta kortare tid. 

Ska eleverna lära sig att tänka?

Det kommer upprepade rapporter om hur svårt dagens universitetsstuderande har för att läsa. Även i grundskolan minskar läsförståelsen, något som Maud Nilzén tar upp i Skolvärlden (där hon också ger förslag på hur man kan träna upp intresset och förmågan).

Det är kanske uppenbart att det är ett problem på universitetsnivå om studenterna inte kan ta sig igenom akademiska texter – texterna är trots allt grunden för universitetsutbildningarna och forskningskommunikationen. Men det är ett avgörande problem redan på grundskole- och gymnasienivå.

Läsförståelsen handlar inte bara om att kunna ta till sig texter, det är också en nödvändig del av den egna skriftliga språkutvecklingen. Först när elever har tillgång till ett någorlunda välutvecklat skriftspråk kan de använda skrivandet för att fördjupa sina kunskaper. Skriftspråket, med sin avskalade karaktär, tydliggör tankegångar på ett sätt som inte talet gör.

Givetvis kan man lära sig mycket i samtal och dialoger, men för att skapa en tydlig och lättillgänglig struktur av sina tankar – för sig själv och andra – är skrivandet mycket effektivare. En skriven text, en konkretisering av tankar, går lätt att studera på metanivå. Man får alltså en distans till sina egna tankar och kan betrakta innehållet ur olika perspektiv. Går det att förstå? Vilka bilder får man? Hur händer en mening ihop med nästa? Är alla delar av ett välgrundat argument med?

Om man vill konkretisera betygskriterierna i Lgr/Gy-11 är skrivandet en förutsättning (se även jämförelsen med muntlig presentation). Det är dessutom ganska lätt att göra (exempel finns här).

Skola 2011 visar en tydlig ambition att stötta elever att utveckla sitt tänkande och sin reflexiva förmåga. Ska det lyckas är elevernas förmåga att skriva en förutsättning, inte bara i svenska, utan i alla ämnen. Därför behöver alla lärare träna upp sin förmåga att stötta elevernas förmåga att skriva och se detta som en väsentlig del av det vardagliga arbetet. Eleverna behöver få konstruktiv återkoppling på allt de skriver – samt möjlighet att skriva om texten. Detta är en förutsättning för att eleverna ska bli motiverade att jobba med sitt språk och för att det som till sist bedöms ska ligga nära elevens verkliga kunskapsnivå.