Att dra nytta av föräldrar

Föräldrarna lägger sig i skolan för mycket och framför allt på fel sätt. Skolan välkomnar ”engagemang”, vilket vanligtvis betyder att föräldrarna ska komma på föräldramöten, utvecklingssamtal, utställningar/uppvisningar samt komma ihåg saker barnen behöver hemifrån till olika projekt eller friluftsdagar. Däremot vill man inte bli ifrågasatt i sin pedagogiska gärning och framför allt inte i sin myndighetsutövning – betygsättingen. Och värst är de välutbildade föräldrarna.

Det här är ett komplext dilemma. Läraren sitter i en besvärlig position: lärarutbildningen har inte någon hög status och föräldrar från utbildningar med högre intagningspoäng och status har redan från början fördomar om lärarens kompetens. Dessutom kan pedagogik vara svårt att förklara eftersom alla har sin egen uppfattning och erfarenhet om hur lärande går till.

Föräldrarna har det också svårt: eleverna förväntas ta stort eget ansvar och det vanligaste svaret när man ifrågasätter ett pedagogiskt inlägg är att a) man bemöts med en förklaring till varför det måste vara på det här sättet – om kritiken lägger mentorns egen upplägg, eller b) att eleven får ta upp det med berörd lärare (som då, om eleven ens vågar, vanligtvis svarar genom att förklara varför det måste vara på det här viset).

Men om vi istället funderar på vad vi kan göra åt det. Hur skulle man kunna få en bättre dialog? Varför är över huvud taget föräldrarna involverade? Medan pedagogen ska ha djupförståelse för pedagogik, så är det ändå föräldrarna – och eleven – som vet mest om hur just den eleven fungerar. Utvecklingssamtalet kan därför vara ett tillfälle där man i första hand diskuterar hur man bäst går vidare för att just den eleven ska kunna lära sig på bästa sätt. Det betyder att inte lägger den mesta tiden på att gå igenom matriser och försöker se var eleven är nu, utan att man ser framåt: vad är det som behövs för att gå vidare? Denna del brukar ta de sista få minuterna av samtalet – men borde vara den största delen, eftersom det är här föräldrarnas expertis kan göra nytta.

Något som skulle vara till stor hjälp är om alla som ska på ett möte vet vad det är man ska göra och vad ens uppgift är på mötet. Vanligtvis är detta otydligt och föräldrarna tänker på vad det är som har bekymrat/stört dem med skolan, medan lärarna har en färdig mall som de vill följa (som oftast börjar med matriserna). Vad skulle hända om föräldrarna, innan mötet, istället fått reda på vad som förväntades av dem, vilken roll de har? Som vilken dagordning som helst kan man också visa i vilken ordning olika saker tas upp, och om det är något speciellt som föräldrarna vill säga som kommer att ta lång tid så kan de få chansen att – också innan mötet – påverka dagordningen.  Föräldrar, precis som andra mötesdeltagare, har större chans att bidra om de kan förbereda sig. Läraren kan t ex plocka fram förslag på olika sätt eleven skulle kunna jobba vidare som föräldrarna kan diskutera med sina barn innan mötet.

Tydliggör man på detta sätt både föräldrarnas roll och på vilket sätt de kan vara till nytta, minskar risken att mötet används till att gnälla om det som har varit. Vi människor kan nämligen inte tänka positivt och negativt precis samtidigt (olika delar av hjärnan är involverade) så om vi fokuserar på framtida möjligheter kan vi inte samtidigt leta syndabockar.

När målet försvinner under all byråkrati

De nationella proven drar in över vårsverige.  Ett gigantiskt projekt som involverar tusentals människor och hundratusentals timmar (någon som vill räkna på ekonomin?). Som leder till stress för både elever och lärare. Och vad ger det? Har vi fått rättssäkra betyg och minskat betygsinflationen?

Det finns teorier som pekar på att de stora rikena – som romarriket eller inkariket – gick under av tyngden av sin administration. När man söker kontroll över stora komplexa system genom administration och byråkrati så införs många led mellan dem som bestämmer (har makten) och de som ska utföra arbetet. Detta leder till direktiv som inte fungerar i vardagen och i förlängningen till uppror och brist på kontroll. Förbundet/riket upplöses.

Något vi borde ta lärdom av?

Nationella prov tar inte bara tid från lärandet, de styr också hur undervisningen läggs upp. Summativ bedömning leder till att både elever och lärare anpassar lärandet till provet och därför blir det oerhört viktigt att proven verkligen speglar det som ska läras in. I vår nuvarande skolvärld är det beskrivet i betygskrav och centrala innehåll. Men att proven verkligen gör det har ifrågasatts avflera lärare. Om man istället skulle digitalisera proven för att underlätta rättandet och minska på tiden proven tar, ökar genast risken att man lär fel saker. Fylleriprov har visat sig leda till ytkunskaper och korttidsinlärning.

Visst behöver vi någon sorts likriktare, men det är uppenbart att de nationella proven idag inte fungerar. Mitt förslag är att man jobbar på ett helt annat sätt: skolverket tar fram projekt med konkretiserade inlärningsresultat (som motsvarar lika konkretiserade betygskriterier – också detta något som skolverket tar fram). Projekten går över lång tid, och är inlemmade i den vanliga undervisningen. Exakt hur lärarna vill jobba med projektet kan de bäst bestämma själva, men man kan ställa krav på formativa bedömningstillfällen under arbetets gång. De färdiga rapportera får en summativ bedömning av lärarna, men stickprov tas på alla skolor som bedöms av skolverket eller skolinspektionen eller en helt ny instans. Genom att alla jobbar med samma projekt kan man skapa digitala nationella samarbetsplattformar för lärarna där de kan stämma av sin bedömning – och ge varandra pedagogiska tips på vägen.

Fördelarna med det här sättet är att det leder tillökat lärande, minskar stress för alla, sparar tid, och på sikt blir mer rättssäkert. Rättssäkerheten kommer sig av möjligheten att bygga upp en kunskapsbank där lärarna tack vare den långa tiden kan samordna sin bedömning. Man kan till och med ha samma ämne flera år i rad eftersom längre rapporter alltid speglar vad den som skriver verkligen kan förmedla av sina kunskaper. Man måste visserligen kontrollera för fusk genom att jämföra originaliteten i texten, men för detta finns det redan utmärkta program (som Urkund). 

Vart tog meningen vägen?

Jag läste häromveckan en text skriven av studenter som gått ett par år på högskolan. Medan jag förstod andemeningen så var det svårt att följa detaljerna eftersom språket var tillkrånglat och fullt av grammatiska fel. Till min häpnad fick gruppen positiv återkoppling för att arbetet var lättläst och hade ”bra svenska”. Under seminariet blev det uppenbart att både de som skrivit texten och de som läst den, hade en god allmän förståelse för kursens innehåll. Språket var alltså inte ett resultat av brist på förmåga att lära sig.

Detta fick mig att fundera på om funktionen hos skrivspråket håller på att förändras. Kan det vara så att lärare på högskolan, såväl som på gymnasium/grundskola, har en förlegad syn på skriftspråket och att det är därför vi klagar?

I morse läste jag Jenny Nordbergs kolumn, där hon beskrev hur hjärnan fungerar när vi läser av en skärm. Istället för att läsa en text från vänster till höger (som i det latinska alfabetet) hoppar blicken runt och gör punktnedslag på olika ställen och knappar på skärmen. Detta påverkar hur hjärnan tränas och ger också utslag i tydliga mönster vid hjärnscanning. Jag slogs av likheten mellan detta och hur studenterna tycktes läsa av en text. Det viktiga är att ha med vissa ord/fraser men exakt hur de är placerade i förhållande till varandra (stil och grammatik) spelar inte så stor roll.

Är detta då inte ett problem utan bara en naturlig utveckling? Tyvärr tror jag fortfarande att det är ett problem och att vi lärare gör rätt i att bekymra oss. Det framgick på seminariet att studenterna, trots sin goda allmänförståelse, inte hade någon djupare förståelse eller hade tänkt vidare på hur deras kunskap skulle fungera i vardagen. För att kunna ifrågasätta och utveckla ett påstående behöver man veta hur det är uppbyggt. För att kunna ta reda på detaljer och översätta teori till verklighet behöver man förstå mer exakt hur olika meningar hänger ihop.  Skrivspråket ger dessa möjligheter, men bara om ordföljd och meningsuppbyggnad spelar någon roll.

Risken är att vi får en uppdelning av befolkningen: en som behärskar skriftspråket och all den fördjupande kunskap som kommer med det verktyget, och en som ser språket som ett kollage av olika påståenden och som närmar sig resten av tillvaron på samma sätt.

Jag har ingen lösning på det här, men jag tror att vi behöver fundera över det. Vilka exempel kan du hitta på kommunikation genom ordkollage? Och vad händer med förmågor som att informera andra människor, att fatta genomförbara beslut och att bygga upp fungerande relationer?

Sätt Björklund i skolbänken!

Reformtakten i skolan är hög. Det vill säga att regeringen ålägger skolverket att genomföra reformer i en hög takt, skriver Maria Sundén Jemlini  i SvD. Bara så här långt i år blir det 95 regeringsuppdrag – vilket ska jämföras med andra myndigheter som arbetsförmedlingen (16) och rikspolisstyrelsen (ca 20). Riskrevisionsverket har kritiserat belastningen och menar att regeringens detaljstyrning hotar att ta resurserna från det långsiktiga arbetet som skolverket har ansvar för.

Det är givetvis ett stort problem i sig att skolverket inte hinner med att stötta den långsiktiga skolutvecklingen, men det är värre än så: med en så hög reformtakt förlorar också själva reformerna sin mening. Reformeringstakten innebär att reformerna  måste sjösättas utan att man hinner ta fram verktyg som gör dem anpassade till den vardagliga verkligheten. Inte heller får de som ska genomföra förändringarna i praktiken möjlighet att sätta sig in i vad som ska ske: de ska hinna med att både undervisa och hantera alla de tidigare reformerna (som skola 2011). Det här handlar inte bara om att skolorna är ”reformtrötta”, som om det var skolorna som inte riktigt orkade med regeringens spänstiga reformiver. Detta handlar om en skrämmande naivitet när det gäller hur förändringar kan genomföras.

Det framförs ofta från regeringshåll att skolutvecklingen ska vara forskningsbaserad. Borde inte samma sak gälla hur man genomför utvecklingsarbetet? Forskningsstudier av utvecklingsarbete visar att förankring hos personal och i det vardagliga arbetet är nödvändigt för att en förändring ska kunna genomföras. När inte ens nivån under utbildningsdepartementet (skolverket) hinner med, hur ska då nästa nivå ha en chans?

Sätt utbildningsdepartementet – och kanske framför allt Björklund – på skolbänken! Lär dem hur förändringsarbete går till, innan de sänker hela skolan i en flod av omöjliga uppdrag. 

Mentorn som skolutvecklare

Vilken uppgift har en mentor? Detta kan tyckas självklart, men det finns ett återkommande fenomen som får mig att ställa frågan: när en elev berättar att hen har pedagogiskt relaterade problem till någon av de andra lärarna så får eleven (gammal som ung) rådet att prata med den läraren.

Om eleven förväntas ta upp alla problem direkt med berörd lärare, vilken roll har då mentorn? Är det inte mentors uppgift att fungera som en länk, en underlättare, för just det pedagogiska samarbetet? Annars behöver ju varje lärare ha samtal med i stort sett alla elever. Det vore i och för sig önskvärt – en god relation är en av de grundläggande förutsättande för lärande, eller hur? Men det är inte många lärare som hinner detta och en lärare som en elev inte känner, är ofta en auktoritet som det är svårt att prata med.

Kan det vara så att orsaken till att eleverna skickas att prata med den andra läraren beror inte i första hand på att man inte kan vara expert på någon annans ämne, utan på att man tycker att det är jobbigt att kritisera en kollega? Inom lärarkåren finns det en kultur av att läraren har rätt – i alla lägen. Överdriver jag? När en elev ifrågasätter ett pedagogiskt moment eller ett omdöme vad får hen höra då? Hur ofta får eleven svaret: ”Jo, det måste vara så här därför att…?” Hur ofta får eleven svar som: ”Hur tänker du då?” eller ”På vilket sätt skulle du vilja lära dig istället?”

Om vi går vidare från eleven; hur ofta ifrågasätter du en kollegas pedagogik, och om du gör det, vilken respons får du då? Visst har lärare en otroligt pressad situation idag, men då är det ännu viktigare att man kan stötta varandra. När man stöttar varandra handlar det inte bara om att sucka över arbetstyngden, utan om att hitta nya, och bättre fungerande, vägar tillsammans. Har man den inställningen kan kommentarer från en elev eller en kollega istället bli något som lyfter ens pedagogiska förmåga. Kan man acceptera att vi alla är olika och att pedagogiken därför behöver vara oändligt formbar för att möta denna olikhet, så behöver man inte ta en kommentar som negativ kritik, utan som en möjlighet. Framför man problemet som något som man kan lösa tillsammans – och allra helst med eleverna – så får man en vidareutbildning på plats. Specifikt anpassad till vad just den här läraren behöver utveckla i relation till just den här pedagogiska situationen. Kan det bli bättre?

Mentorn kan på det sättet bli den viktigaste motorn för skolans utveckling!