När målet försvinner under all byråkrati

De nationella proven drar in över vårsverige.  Ett gigantiskt projekt som involverar tusentals människor och hundratusentals timmar (någon som vill räkna på ekonomin?). Som leder till stress för både elever och lärare. Och vad ger det? Har vi fått rättssäkra betyg och minskat betygsinflationen?

Det finns teorier som pekar på att de stora rikena – som romarriket eller inkariket – gick under av tyngden av sin administration. När man söker kontroll över stora komplexa system genom administration och byråkrati så införs många led mellan dem som bestämmer (har makten) och de som ska utföra arbetet. Detta leder till direktiv som inte fungerar i vardagen och i förlängningen till uppror och brist på kontroll. Förbundet/riket upplöses.

Något vi borde ta lärdom av?

Nationella prov tar inte bara tid från lärandet, de styr också hur undervisningen läggs upp. Summativ bedömning leder till att både elever och lärare anpassar lärandet till provet och därför blir det oerhört viktigt att proven verkligen speglar det som ska läras in. I vår nuvarande skolvärld är det beskrivet i betygskrav och centrala innehåll. Men att proven verkligen gör det har ifrågasatts avflera lärare. Om man istället skulle digitalisera proven för att underlätta rättandet och minska på tiden proven tar, ökar genast risken att man lär fel saker. Fylleriprov har visat sig leda till ytkunskaper och korttidsinlärning.

Visst behöver vi någon sorts likriktare, men det är uppenbart att de nationella proven idag inte fungerar. Mitt förslag är att man jobbar på ett helt annat sätt: skolverket tar fram projekt med konkretiserade inlärningsresultat (som motsvarar lika konkretiserade betygskriterier – också detta något som skolverket tar fram). Projekten går över lång tid, och är inlemmade i den vanliga undervisningen. Exakt hur lärarna vill jobba med projektet kan de bäst bestämma själva, men man kan ställa krav på formativa bedömningstillfällen under arbetets gång. De färdiga rapportera får en summativ bedömning av lärarna, men stickprov tas på alla skolor som bedöms av skolverket eller skolinspektionen eller en helt ny instans. Genom att alla jobbar med samma projekt kan man skapa digitala nationella samarbetsplattformar för lärarna där de kan stämma av sin bedömning – och ge varandra pedagogiska tips på vägen.

Fördelarna med det här sättet är att det leder tillökat lärande, minskar stress för alla, sparar tid, och på sikt blir mer rättssäkert. Rättssäkerheten kommer sig av möjligheten att bygga upp en kunskapsbank där lärarna tack vare den långa tiden kan samordna sin bedömning. Man kan till och med ha samma ämne flera år i rad eftersom längre rapporter alltid speglar vad den som skriver verkligen kan förmedla av sina kunskaper. Man måste visserligen kontrollera för fusk genom att jämföra originaliteten i texten, men för detta finns det redan utmärkta program (som Urkund).