Vart tog meningen vägen?

Jag läste häromveckan en text skriven av studenter som gått ett par år på högskolan. Medan jag förstod andemeningen så var det svårt att följa detaljerna eftersom språket var tillkrånglat och fullt av grammatiska fel. Till min häpnad fick gruppen positiv återkoppling för att arbetet var lättläst och hade ”bra svenska”. Under seminariet blev det uppenbart att både de som skrivit texten och de som läst den, hade en god allmän förståelse för kursens innehåll. Språket var alltså inte ett resultat av brist på förmåga att lära sig.

Detta fick mig att fundera på om funktionen hos skrivspråket håller på att förändras. Kan det vara så att lärare på högskolan, såväl som på gymnasium/grundskola, har en förlegad syn på skriftspråket och att det är därför vi klagar?

I morse läste jag Jenny Nordbergs kolumn, där hon beskrev hur hjärnan fungerar när vi läser av en skärm. Istället för att läsa en text från vänster till höger (som i det latinska alfabetet) hoppar blicken runt och gör punktnedslag på olika ställen och knappar på skärmen. Detta påverkar hur hjärnan tränas och ger också utslag i tydliga mönster vid hjärnscanning. Jag slogs av likheten mellan detta och hur studenterna tycktes läsa av en text. Det viktiga är att ha med vissa ord/fraser men exakt hur de är placerade i förhållande till varandra (stil och grammatik) spelar inte så stor roll.

Är detta då inte ett problem utan bara en naturlig utveckling? Tyvärr tror jag fortfarande att det är ett problem och att vi lärare gör rätt i att bekymra oss. Det framgick på seminariet att studenterna, trots sin goda allmänförståelse, inte hade någon djupare förståelse eller hade tänkt vidare på hur deras kunskap skulle fungera i vardagen. För att kunna ifrågasätta och utveckla ett påstående behöver man veta hur det är uppbyggt. För att kunna ta reda på detaljer och översätta teori till verklighet behöver man förstå mer exakt hur olika meningar hänger ihop.  Skrivspråket ger dessa möjligheter, men bara om ordföljd och meningsuppbyggnad spelar någon roll.

Risken är att vi får en uppdelning av befolkningen: en som behärskar skriftspråket och all den fördjupande kunskap som kommer med det verktyget, och en som ser språket som ett kollage av olika påståenden och som närmar sig resten av tillvaron på samma sätt.

Jag har ingen lösning på det här, men jag tror att vi behöver fundera över det. Vilka exempel kan du hitta på kommunikation genom ordkollage? Och vad händer med förmågor som att informera andra människor, att fatta genomförbara beslut och att bygga upp fungerande relationer?