Varför kollegialt lärade fungerar så bra

Rektorerna har i uppdrag att leda den pedagogiska utvecklingen, men vad innebär det i praktiken? Oftast att stötta lärarna i deras lärande. I det här syftet läggs mycket pengar på inhyrda föreläsare, men är detta verkligen det mest effektiva? Ser man på vad lärarna själva anser är det mest givande verkar det istället handla om möjligheter till kollegialt lärande (här är ett reportage från skolverket).

Fakta om hjärnan

När vi känner igen saker får vi en ökning av dopamin, en neurotransmittor involverad i belöning. Vi trivs alltså med, och motiveras av, att jobba med saker som vi känner igen.  När man ska lära nytt behöver man då aktivera tankar som man känner igen och kombinera detta med det nya materialet. Dessutom behöver det nya materialet vara personligt relevant (läs mer om hur minnet fungerar här). Lärandet blir därför mycket högre när vi kan aktivera dessa tre saker samtidigt – sådant vi känner igen; sådant som är personligt relevant och sådant som är nytt.

En effektiv metod att utveckla lärandet

Vad händer om man har en föreläsning på ett nytt ämne och detta inte kombineras med något mer? Vanligtvis tar folk till sig det som stämmer med det de redan vet, medan annan information passerar obemärkt. För att den nya informationen – den del som lyssnarna inte redan kan associera till – ska leda till lärande, behöver man stimulera kopplingen mellan gammalt och nytt, skapa nya nervbanor. Kollegialt lärande, med möten och diskussioner där alla får ta del, aktiverar det man redan kan (känner igen) och det man tycker är personligt viktigt - här finns alltså en bra grogrund för att inkorporera ny kunskap. Ännu bättre blir det om man tar fram specifika fall där den nya kunskapen kan användas (se mer om konkretisering här).

Vill man verkligen åstadkomma en förändring – och varför ska annars lärare använda arbetstid till detta? – ökar chansen om varje deltagare får beskriva egna situationer där kunskapen kan användas, pröva dem i klassrummet och sedan diskutera igenom vad som hände med kollegor.

Att använda the expectancy machine

Konkretisering är ett redskap som gör det möjligt att gå från drömmar till verklighet och något vi gör naturligt. Vad det innebär är översättningen av en idé till en handling som är uppenbar för en själv – och i utvecklingssammanhang också för andra. För att ta ett mycket enkelt exempel: Om jag drömmer om att börja träna, så är beskrivningen av vad jag ska göra (jogga?) konkretiseringen.

Fakta om hjärnan

Det finns de som menar att hjärnans främsta funktion är att vara en ”expectancy machine” dvs att skapa bilder av potentiella utfall från olika handlingar. Dagdrömma, med andra ord. Sedan väljer vi bland dessa olika framtidsscenarier. När valet är gjort kommer beslutscentrum i hjärnan koordinera tankar och beteenden för att uppnå målet. De allra flesta sådana processer och beslut sker omedvetet. Och de stoppas därför ofta upp av annat som kommer emellan.

Ett sätt att öka sannolikheten att vi faktiskt gör det vi har planerat (enskilda eller i grupp) är att medvetandegöra konkretiseringen. Ju mer detaljerad konkretiseringen är, desto större chans är det att vi kommer att bete oss som vi tänkt. Rent praktiskt innebär det att man i utvecklingsarbete tjänar på att konkretisera sina mål. Vad, mer exakt, kommer målat att leda till för handlingar? Hur kommer lärarna eller annan personal bete sig? Och sist, men kanske viktigast, vad innebär detta för var och en? Se därför till att alla deltagare får möjlighet att formulera vad målet innebär att just de ska göra. Kombinera det med att de får fundera över varför just de tycker att detta är viktigt och intressant, så aktiveras också belöningscentrum och motivationen!

Undervisa tonåringar som tänker snabbt eller långsamt

Nobelpristagaren och psykologen Kahneman har myntat begreppen snabbt och långsamt tänkande. När vi lär oss behöver vi aktivera det långsamma tänkandet, vilket kan vara en utmaning när man har att göra med tonåringar. När man är upprörd, trött eller fylld av känslor använder man det snabba tänkandet och hur ofta befinner sig inte tonåringar i det stadiet?

Fakta om hjärnan

Vilket tänkande vi använder styrs av en mätfunktion i hjärnan, där information om störningar samlas (detta händer i den del av hjärnan som kallas Anterior cingulate cortex, ACC). Till störningar räknas allt som inte är i balans: tankar (”jag vill vara snäll, men inte ge tiggaren pengar idag”; ”varför står det att 2+2=5?”), fysisk balans (trött? hungrig?) och känslomässig balans (tycker hon om mig? sa jag något pinsamt?). Dessa upplevda störningar läggs samman och när de når över ett visst tröskelvärde, går vi in i det snabba tänkandet. Detta tänkande bygger på schabloner; förenklade uppfattningar om välden (typexempel hittar du i tweets från Trump). Det snabba tänkandet är bra när det händer mycket på en gång, men det är förenklat och kan därför inte ta hänsyn till mer komplexa detaljer, till det unika i en specifik situation. Och för att kunna lära nytt behöver vi ta hänsyn till komplexitet och förstå hur det nya relaterar till det vi redan vet. Då behövs det långsamma tänkandet. Som, uppenbart nog, kräver tid.

(Vilket tänkande tror du aktiveras när man är nervös på ett prov?)

Pedagogiska metoder som tar hänsyn till hur hjärnan fungerar

Som lärare är det svårt att påverka elevernas hälsa (som är ett sätt att dra ner den sammanlagda mängden störningar som mäts i ACC), men vad vi kan göra är att ge dem tid att tänka.  Varje pedagogiskt moment behöver därför innehålla reflexionstid, där varje elev får sammanfatta vad hen precis har lärt sig. Använder man sig av läxor ska de också fokusera på reflexionstid, dvs utgå från frågor. Gärna frågor som gör att eleven får hitta någon koppling mellan det man tagit upp på lektionen och något i elevens egen verklighet (då skapar man nycklar för lärandet, se inlägget om hur man ökar minnet). Här finns då inget rätt eller fel svar, vilket minskar nervositeten och ökar chansen att eleven använder långsamt tänkande.

Anpassa lektionerna till långsamt tänkande

I vissa sammanhang vill vi att kunskapen ska ge upphov till schabloner: multiplikationstabellen eller tiokompisar är ett typexempel. Men i de flesta ämnen vill vi istället att eleverna ska kunna ha ett reflexivt förhållande till fakta (som dessutom förändras över tid), ska kunna källgranska och ifrågasätta. Och då måste eleverna använda sitt långsamma tänkande. Om vi använder metoder som är stressande (allt från tester till att vara tvungen att svara på frågor*) minskar vi lärandet. När vi föreläser har vi ingen koll alls på vad eleverna använder för tänkande, och har vi att göra med tonåringar kan jag lova att de den största delen av tiden tänker på något helt annat. Håll därför föreläsningarna korta och ge mycket plats åt långsamt tänkande!

*Vid närmare eftertanke: hur effektivt är det att ställa frågor till klassen och låta en person svara? Visst, alla elever börjar automatiskt fundera på om de kan svaret, men det är bara en som får formulera sig. Så mycket effektivare det blir om man ställer en fråga, låter alla skriva ned ett svar, ger dem lite diskussionstid med grannen och sedan låter några som vill, dela med sig till alla (det sista är viktigt eftersom eleverna då känner att det finns någon kvalitetskontroll på processen: läraren kan bekräfta man eleverna tänkt”rätt”)!