Varför kollegialt lärade fungerar så bra

Rektorerna har i uppdrag att leda den pedagogiska utvecklingen, men vad innebär det i praktiken? Oftast att stötta lärarna i deras lärande. I det här syftet läggs mycket pengar på inhyrda föreläsare, men är detta verkligen det mest effektiva? Ser man på vad lärarna själva anser är det mest givande verkar det istället handla om möjligheter till kollegialt lärande (här är ett reportage från skolverket).

Fakta om hjärnan

När vi känner igen saker får vi en ökning av dopamin, en neurotransmittor involverad i belöning. Vi trivs alltså med, och motiveras av, att jobba med saker som vi känner igen.  När man ska lära nytt behöver man då aktivera tankar som man känner igen och kombinera detta med det nya materialet. Dessutom behöver det nya materialet vara personligt relevant (läs mer om hur minnet fungerar här). Lärandet blir därför mycket högre när vi kan aktivera dessa tre saker samtidigt – sådant vi känner igen; sådant som är personligt relevant och sådant som är nytt.

En effektiv metod att utveckla lärandet

Vad händer om man har en föreläsning på ett nytt ämne och detta inte kombineras med något mer? Vanligtvis tar folk till sig det som stämmer med det de redan vet, medan annan information passerar obemärkt. För att den nya informationen – den del som lyssnarna inte redan kan associera till – ska leda till lärande, behöver man stimulera kopplingen mellan gammalt och nytt, skapa nya nervbanor. Kollegialt lärande, med möten och diskussioner där alla får ta del, aktiverar det man redan kan (känner igen) och det man tycker är personligt viktigt - här finns alltså en bra grogrund för att inkorporera ny kunskap. Ännu bättre blir det om man tar fram specifika fall där den nya kunskapen kan användas (se mer om konkretisering här).

Vill man verkligen åstadkomma en förändring – och varför ska annars lärare använda arbetstid till detta? – ökar chansen om varje deltagare får beskriva egna situationer där kunskapen kan användas, pröva dem i klassrummet och sedan diskutera igenom vad som hände med kollegor.

Att använda the expectancy machine

Konkretisering är ett redskap som gör det möjligt att gå från drömmar till verklighet och något vi gör naturligt. Vad det innebär är översättningen av en idé till en handling som är uppenbar för en själv – och i utvecklingssammanhang också för andra. För att ta ett mycket enkelt exempel: Om jag drömmer om att börja träna, så är beskrivningen av vad jag ska göra (jogga?) konkretiseringen.

Fakta om hjärnan

Det finns de som menar att hjärnans främsta funktion är att vara en ”expectancy machine” dvs att skapa bilder av potentiella utfall från olika handlingar. Dagdrömma, med andra ord. Sedan väljer vi bland dessa olika framtidsscenarier. När valet är gjort kommer beslutscentrum i hjärnan koordinera tankar och beteenden för att uppnå målet. De allra flesta sådana processer och beslut sker omedvetet. Och de stoppas därför ofta upp av annat som kommer emellan.

Ett sätt att öka sannolikheten att vi faktiskt gör det vi har planerat (enskilda eller i grupp) är att medvetandegöra konkretiseringen. Ju mer detaljerad konkretiseringen är, desto större chans är det att vi kommer att bete oss som vi tänkt. Rent praktiskt innebär det att man i utvecklingsarbete tjänar på att konkretisera sina mål. Vad, mer exakt, kommer målat att leda till för handlingar? Hur kommer lärarna eller annan personal bete sig? Och sist, men kanske viktigast, vad innebär detta för var och en? Se därför till att alla deltagare får möjlighet att formulera vad målet innebär att just de ska göra. Kombinera det med att de får fundera över varför just de tycker att detta är viktigt och intressant, så aktiveras också belöningscentrum och motivationen!

Inkompetenta lärare?

Nu ska lärarna på kurs igen. Bengt Westerberg föreslår ett lärarlyft mot främlingsfientlighet på 15 hp – 10 veckors heltidsstudier – för tre lärare från varje skola. Varför denna fixering vid högskolestudier för att lösa alla problem? Visst är en högskoleutbildning bra, men inte till allt!

För det första så fungerar inte kunskapsambassadörer. Hur många gånger har vi inte provat detta till ingen nytta? Om man skickar tre lärare från en skola (de mest intresserade får man förmoda) så kan man inte sedan räkna med att de ska kunna överföra vad de lärt sig till resten av skolan. Visst är tio veckor lång tid för en fortbildning, men trots det kommer dessa lärare inte i närheten av den förståelse som deras lärare på högskolekursen har som har flera års aktivt tänkande bakom sig (forskning). Dessutom har de fortbildade lärarna en helt annan pedagogisk situation ute på skolorna när de ska nå andra lärare som redan har för mycket att göra.

För det andra – och detta är kanske det viktigaste – så ignorerar idén om högskolestudierna den kunskap som lärarna redan har. Högskolestudier är konstruerade för att lära upp personer med kort eller ingen arbetserfarenhet (ja, det finns andra studenter, men det är ovanligt att kurserna är upplagda för att passa dem) under en flerårig period. Man lär sig de teoretiska grunderna i de ämnen man studerar, men också mer generella förmågor som hur man ställer frågor och genomför olika undersökningar. Det är alltså en ganska långdragen process, som i bästa fall leder till examinerade personer som är mer reflexiva och har en större förståelse för hur man problematiserar sitt ämne. Detta ska lärarna redan kunna.

Vad som då behövs är snarare tid och möjlighet att kunna använda den kunskap och erfarenhet man redan har, för att reflektera och ta fram strategier för hur man ska agera. Det är inte fel att läsa forskningsrapporter att ha som grund för diskussion och för att få nya infallsvinklar, men fokus borde vara att lärarna kan diskutera med varandra och hitta sätt att jobba som fungerar i deras specifika verklighet. Då har man möjlighet att förankra processen i hela skolan (alla är med och på samma gång) istället för att några lärare ska komma tillbaks från en kurs och vara experter och bestämma hur man ska jobba.

Sluta att se lärarna som inkompetenta personer som måste tillföras ny kunskap – ge dem istället möjlighet att fördjupa och använda det de redan kan!

Vår vän tiden

Är det något vi inom skolvärlden vet av egen erfarenhet så är det att lärande tar tid. Man brukar räkna med att det ett år från inlärningstillfället tills att kunskapen är en integrerad del av hur vi uppfattar och tolkar världen. Det lustiga är att vi glömmer bort det, trots att vi får dagliga bevis.

En annan del som vi glömmer bort är att integrationen bara händer om vi på något sätt bearbetar det vi har fått reda på. Med andra ord: en happening leder inte till några insikter om vi inte grunnar på och provar det vi har varit med om i olika sammanhang. Och hur ofta gör vi det? Hur ofta har du varit på en föreläsning som inte lett till en enda konkret handling i vardagen hos dig själv eller någon av dina kollegor?

När vi har elever märker vi naturligtvis att man både måste vända och vrida på det som ska läras och att det tar tid. Vad skulle hände om vi använde den insikten också när det gäller vårt eget och vår organisations lärande? Hur skulle det se ut då?

Jo, för det första så skulle vi sluta ösa ut pengar på tomtebloss, tindrande inspirationsföreläsningar som inte leder till resultat. Visst, vill rektorer göra medarbetarna glada på ett konventionellt sätt så ta in (upplyftande) föreläsare, men kalla det inte organisationsutveckling. Ta inte heller in konsulter på en utvecklingsdag och tro sedan att detta ska förändra organisationen.

Istället behöver vi inse att lärande/organisationsutveckling är en utdragen process, som behöver ske vid upprepade tillfällen spridda över minst ett år. Deltagarna behöver själva få reflektera/prova/reflektera kring det som ska förändras (istället för att någon berättar vad som ska göras). Vi behöver vara beredda på att det kommer att kännas kontigt och motigt ibland (som alla nya saker) och ha konkret formulerade utfall som synliggör att vi tar oss framåt. Kommer vi håg detta när vi ska börja ett utvecklingsarbete har vi mycket större chans att vi faktiskt lär oss och att organsiationen utvecklas.

Och apropå det: om skolverket hade använt sina pedagogiska insikter när de sjösatte skola-11, så hade man aldrig lanserat en ny lag innan de som ska använda den fått tillräckligt med tid för att förstå hur den fungerar. Varför är det så svårt att gräva där man står?