Att dra nytta av föräldrar

Föräldrarna lägger sig i skolan för mycket och framför allt på fel sätt. Skolan välkomnar ”engagemang”, vilket vanligtvis betyder att föräldrarna ska komma på föräldramöten, utvecklingssamtal, utställningar/uppvisningar samt komma ihåg saker barnen behöver hemifrån till olika projekt eller friluftsdagar. Däremot vill man inte bli ifrågasatt i sin pedagogiska gärning och framför allt inte i sin myndighetsutövning – betygsättingen. Och värst är de välutbildade föräldrarna.

Det här är ett komplext dilemma. Läraren sitter i en besvärlig position: lärarutbildningen har inte någon hög status och föräldrar från utbildningar med högre intagningspoäng och status har redan från början fördomar om lärarens kompetens. Dessutom kan pedagogik vara svårt att förklara eftersom alla har sin egen uppfattning och erfarenhet om hur lärande går till.

Föräldrarna har det också svårt: eleverna förväntas ta stort eget ansvar och det vanligaste svaret när man ifrågasätter ett pedagogiskt inlägg är att a) man bemöts med en förklaring till varför det måste vara på det här sättet – om kritiken lägger mentorns egen upplägg, eller b) att eleven får ta upp det med berörd lärare (som då, om eleven ens vågar, vanligtvis svarar genom att förklara varför det måste vara på det här viset).

Men om vi istället funderar på vad vi kan göra åt det. Hur skulle man kunna få en bättre dialog? Varför är över huvud taget föräldrarna involverade? Medan pedagogen ska ha djupförståelse för pedagogik, så är det ändå föräldrarna – och eleven – som vet mest om hur just den eleven fungerar. Utvecklingssamtalet kan därför vara ett tillfälle där man i första hand diskuterar hur man bäst går vidare för att just den eleven ska kunna lära sig på bästa sätt. Det betyder att inte lägger den mesta tiden på att gå igenom matriser och försöker se var eleven är nu, utan att man ser framåt: vad är det som behövs för att gå vidare? Denna del brukar ta de sista få minuterna av samtalet – men borde vara den största delen, eftersom det är här föräldrarnas expertis kan göra nytta.

Något som skulle vara till stor hjälp är om alla som ska på ett möte vet vad det är man ska göra och vad ens uppgift är på mötet. Vanligtvis är detta otydligt och föräldrarna tänker på vad det är som har bekymrat/stört dem med skolan, medan lärarna har en färdig mall som de vill följa (som oftast börjar med matriserna). Vad skulle hända om föräldrarna, innan mötet, istället fått reda på vad som förväntades av dem, vilken roll de har? Som vilken dagordning som helst kan man också visa i vilken ordning olika saker tas upp, och om det är något speciellt som föräldrarna vill säga som kommer att ta lång tid så kan de få chansen att – också innan mötet – påverka dagordningen.  Föräldrar, precis som andra mötesdeltagare, har större chans att bidra om de kan förbereda sig. Läraren kan t ex plocka fram förslag på olika sätt eleven skulle kunna jobba vidare som föräldrarna kan diskutera med sina barn innan mötet.

Tydliggör man på detta sätt både föräldrarnas roll och på vilket sätt de kan vara till nytta, minskar risken att mötet används till att gnälla om det som har varit. Vi människor kan nämligen inte tänka positivt och negativt precis samtidigt (olika delar av hjärnan är involverade) så om vi fokuserar på framtida möjligheter kan vi inte samtidigt leta syndabockar.

Låt elever och lärare byta plats!

Ansvaret i skolan har hamnat upp-och-ned! För optimal inlärning borde det vara så att den som lär är i fokus vid kunskapsinhämtningen medan det pedagogiska ansvaret ligger hos läraren. Hur kan detta vara annat än självklart? Hur kan någon annan än den som lär sig skapa de tankekonstruktioner, de fysiska processer, som lärande innebär? Kan du på något sätt placera tankarna hos någon annan?

Lika självklart borde det vara att det är läraren som har det pedagogiska ansvaret istället för en otränad elev.

Men hur det ut i verkligheten? Jo, skolan kryllar av moment som visar på att man uppfattar kunskap som någon sorts överförbar produkt som ska gå från läraren till eleven. Alla situationer där eleven förväntas memorera det läraren berättar eller visar, är exempel på detta. Situationer som föreläsningar eller svar på elevers frågor där lärare berättar hur det är istället för att ställa problematiserande frågor. Ja, vanligtvis är även lärarnas och rektorernas vidareutbildning uppbyggd på samma sätt: en rad föreläsningar. Hur ofta har du varit på en föreläsning där du själv redan kunnat det mesta som sägs? Eller där du ett par veckor senare inte kommer ihåg någonting? Jämfört med föreläsningar som helt förändrat hur du ser på lärande och hur du agerar i vardagen?

Idag är det i praktiken fortfarande så att den mesta inlärning förväntas gå till genom att eleverna/kursdeltagarna ska memorera ”fakta”.

Som jag sagt innan så finns det situationer när föreläsande (eller berättelser om hur det är) kan vara en givande del av en lärsituation, men bara om eleverna själva har fått vara med och skapa kontexten både innan och efter. Men en bra pedagog är inte en estradör utan en person som kan skapa optimala betingelser för lärande (vad det nu innebär för den enskilde individen). Det är naturligtvis (och uppenbarligen) svårt, vilket jag tror är den viktigaste orsaken till att alla goda intentioner resulterade i en flumskola. Men vägen framåt går inte bakåt (tillbaks till memorerandet).

Faktakunskaper kanske fungerade på 1800-talet, men med dagens informationshastighet är de ganska meningslösa: det eleverna lär sig idag kommer inte att vara sant om tio år. Visst, en grundförståelse för olika sammanhang gör det lättare att ta till sig ny information på området, men man har mer nytta av att veta hur man hittar, sammanställer och analyserar information. Och det lär sig eleverna mycket litet om idag. De får en uppgift, som att skriva ett arbete eller göra en annan presentation och resultatet bedöms sedan av läraren. Lärarna lär alltså inte ut redskap för själva processen utan ger bara feedback på resultatet.

Samtidigt som lärarnas fackkunskaper hamnar i centrum för lärandet, finns det en motsvarande förvrängning när det gäller de pedagogiska förutsättningarna (som startade redan innan det här med entreprenöriellt lärande började tolkas fritt). Det märks t ex genom att läraren vid utvecklingssamtalen säger till eleven: vad ska du göra för att x ska bli bättre? Elever ges rådet att prata med de lärare som ansvarar för ämnen som känns motiga. (Hallå! När folk är så kritikkänsliga att de inte ens kan ta emot konstruktiv kritik från en kollega, hur ska då en beroende elev klara av att ge kritik?). Elever föreslås ägna mer tid till läxor eller göra fler upprepningar av övningar (som de redan innan tyckte var tråkiga eftersom de inte förstod eller kände sig motiverade). Förslagen är ytliga, utan att man kontrollerar vad just den eleven behöver eller trivs med och framför allt lägger de hela ansvaret på eleven. Man säger: du gör fel som inte lär dig på mina villkor. Och man kan kanske tycka att i resten av livat får man minsann anpassa sig till omständigheterna, så det är lika bra att förstå det direkt. Men då har man lämnat hela läroplanen och ambitionerna bakom sig. Dessutom fungerar resten av livet också bättre (även arbetsplatser) om folk får producera resultat på det sätt de är bäst på.

Vad ska vi göra istället? Eleven ska vara i fokus för lärandet - inte läraren. Läraren ska ha ansvaret för processen - inte eleven.

Eleverna behöver de vara aktivt involverade så ofta som möjligt, så att de själva får möjlighet att driva sitt lärande. Hur är detta möjligt? Genom att lärarna använder sig av varierande pedagogiska moment, hjälper eleverna att hantera redskap för att förstå metanivån (lära om att lära) och ställer frågor som: Vad vill du? Vad kan du ha för nytta av det här? På vilket sätt kan jag hjälpa dig att uppnå det du vill? Vilken typ av uppgifter skulle du tycka var intressanta? Vilka pedagogiska moment har fungerat bäst för dig? Vad skulle du vilja att vi gör mer av i skolan?

Lyssna!

Låt oss ta steget från utvecklingssamtalet till alla samtal. Tidigare har jag reflekterat kring vart samtalen ska leda och hur man skulle kunna få dem att ge ett mer konkret resultat. Idag lyfter jag istället lyssnandet. Hur kan du, som vän, förälder, rektor eller lärare, bli bättre på att kommunicera genom att lyssna?

Att lyssna är en av dessa för-givet-tagna färdigheter vi alla tror att vi redan har, men som ligger långt från det vi skulle kunna uppnå. Att lyssna är något som kräver konstant träning och reflektion, om vi vill bli riktigt bra och genom vårt lyssnande göra världen bättre. Och som Julian Treasure påpekar, något som vi borde börja träna på redan i skolan.

Lyssna på hans föredrag (7 min 46 sek) och fundera sedan på hur just du kan hjälpa till med den utmaning han presenterar i slutet: att göra kommande generationer bättre på att lyssna.

Och hinner du inte göra det, vad kan du göra för att bli bättre själv?

Vad gör vi med samtalstiden?

Ser du fram emot utvecklingssamtalen? Vet du, mer exakt, vad de förväntas leda till? Man kan utan vidare påstå att två korta möten per år är en mycket marginell tid om man vill åstadkomma en förändring. I synnerhet om deltagarna inte vet vilken förändring man ska göra. Det finns någon sorts implicit idé om att eleven står i centrum, men hur ofta är det så? Vem är det egentligen som pratar mest och har tolkningsföreträde?

Vi kan belysa ett utvecklingssamtal från de inre motivatorerna (den/det som motiverar någon) autonomi (autonomy), mästerskap (mastery) och sammanhang (purpose).

På vilket sätt har eleven möjlighet att påverka innehållet (autonomi)? På vilket sätt stöttas eleven på att bli bättre och bättre på utvecklingssamtal (mästerskap)? På vilket sätt blir det tydligt för eleven att samtalen leder till en förbättring (sammanhang)? Hur ofta sitter inte eleven där, övervakad av två auktoriteter, medan han/hon förväntas svara på frågor om saker som hon/han inte har tänkt på. Frågor som auktoriteterna i alla andra sammanhang brukar anse sig experter på och ge direktiv om. Tänker man efter, blir det uppenbart att den psykisk-sociala konstruktionen av ett utvecklingssamtal är riktigt dålig om man vill att elevens egna tankar ska vara styrande. Inte så konstigt att de flesta elever tycker att utvecklingssamtal är jobbiga eller överflödiga.

Lärarna då? De har en större möjlighet att styra samtalen. De kan också bli bättre på dem – under förutsättning att det finns något mått på vad ett bra samtal är. Tyvärr tror jag att det är mycket sällan vi har definierat vad det är samtalen ska leda fram till i det större perspektivet, sammanhanget. Är det inte ofta så att samtalen är något man måste gå igenom, med risk för att råka ut för arga föräldrar eller vara tvungen att konfrontera dem med olika problem?

Och så föräldrarna, som ibland kan försöka styra samtalet. Det är nog få som känner att utvecklingssamtal är något de kan bli bättre på (och hur ska de veta om de blir bättre – varje ny lärare har sitt eget sätt att hantera samtalen). Jag vet inte heller hur vanligt det är att föräldrarna känner att samtalet har lett till någon konkret förbättring. Nej, oftast uppfattar föräldrarna samtalen som en information om hur deras barn presterar eller kanske en kritik av hur deras barn beter sig.

Vad skulle hända om kollegiet samlades och gemensamt kom fram till vad utvecklingssamtalen ska ge, vilket learning outcome man förväntar sig, och för vem? Om man utifrån den definitionen konstruerade samtalen så att de gav just det resultat man är ute efter, dvs inte som en mall – alla konstellationer är olika och metoden behöver anpassas till deltagarna. Vad skulle hända om man också tydliggjorde allas roller, såg till att det var roller som var möjliga att ha i just det sociala sammanhanget och att alla förstod vad som förväntades av dem?

Alla dessa timmar som läggs på utvecklingssamtal skulle kunna ge något värdefullt.

Critical friend

Vi sitter på ett utvecklingssamtal och det kommer fram kritik mot en av dina kollegor. Vad gör du då? Om du gör som majoriteten av de lärare jag har stött på så föreslår du att eleven ska prata med läraren ifråga. Jag kan inte låta bli att ställa mig frågan: varför? Är det verkligen eleven som har det pedagogiska ansvaret att föra fram kritik av undervisningen? Kan det vara så att eleven inte har tänkt på det alternativet och det är därför eleven tar upp kritiken med dig? Med dig, elevens mentor, som ska stå extra nära eleven.

Nu är jag lite elak. Jag kan mycket väl förstå att det är obehagligt att kritisera en kollega eller att man tycker att det är mycket bättre att eleven diskuterar det direkt med kollegan som kan förklara varför undervisningen är som den är. Men rådet att eleven själv ska prata med kollegan får ett antal konsekvenser: Du visar för eleven att du inte stöttar henne/honom. Du överlämnar en uppgift till någon som är mycket mer pedagogiskt och socialt inkompetent, som dessutom är i underläge i förhållande till den som kritiseras. Och, kanske framför allt, ni pedagoger – och skolan – går miste om en möjlighet att förbättras och utvecklas. (Eftersom eleven sällan lyder ditt råd).

Samtidigt som lärare vanligtvis frånsäger sig ansvar för kollegors pedagogik så är de ofta är bra på att lyssna på elevens kommentarer om den egna pedagogiken. Eleven får konstruktiva förslag på hur man kan jobba för att ett ämne ska bli mer intressant eller lättförståeligt. Och här dyker det upp något som skulle kunna vara lösningen på kritikdilemmat: varför inte fånga upp kritiken och bli en critical friend till din kollega? På samma sätt som du kommer med lösningar på hur dina egna lektioner skulle kunna bli bättre för eleven, kan du ta reda på hur eleven kan bli hjälpt på kollegans lektion. Omvandla kritiken till ett konstruktivt förbättringsförslag.

Utvecklingssamtalen är ett gyllene tillfälle att få tips på hur ni kan bli bättre. Ett lärarlag som kommer överens om att använda möjligheten skulle kunna stötta varandra genom att presentera det som kommer fram på ett bra sätt.

Låt oss säga att en elev klagar på en kollega som pratar hela lektionen. Då kan du fråga: vad är det som fungerar bäst på kollegans lektion? Eller: vad skulle du vilja ha mer av? Hur skulle kollegan (eller du) känna om ni fick kommentaren ’Kalle vill att de ska jobba mer med kluriga frågor’ istället för ’Kalle tycker att du pratar alldeles för länge’? Dessutom kan de förslag som du och eleven plockar fram vara sådant som inte kollegan skulle ha tänkt på. Man blir lätt hemmablind, inte sant?

Det är lärarna som ska ha det pedagogiska ansvaret, inte eleverna. Ta det, och använd din pedagogiska förmåga att konstruera om dålig kritik till en positiv utvecklingsmöjlighet!

Föreläsning och motivation

Det här med inre och yttre motivation fick mig att fundera en vända till. Därför att det är så sant. Prova på något lämpligt barn nära dig. Hur mycket måste du tjata när den inre motivationen inte är med? Och så är det naturligtvis också i skolan.

På vilket sätt kan en föreläsning bidra till den inre motivationen? Tja, vi vet att inte föreläsningar är speciellt bra för kunskapsöverföring (se tidigare inlägg och referenser däri). Men man kan använda dem som ett smörgåsbord av kunskap: en berättelse om hur många intressanta saker det finns att lära sig om inom det här området. Håller man den bara tillräckligt kort (så att man eleverna får tid att lära sig också) kan föreläsningen bjuda på motivationsnycklar. Sedan, när var och en har hittat sin lilla bit att börja ifrån, kan eleverna få uppgifter som de kan lösa själva och som aktiverar deras inre motivation.

Om man däremot använder större delen av lektionen till att prata, även om man ställer frågor under tiden, kommer det att vara den yttre motivationen som förväntas hålla igång lärandet. Tala om att jobba i motlut. Eleverna har ingen makt över innehållet (autonomy se Daniel Pink), får knappast definiera vad som ska vara nyttan av det som läraren pratar om (purpose) eller känna att de behärskar och utvecklar sin kunskap (mastery). Inte konstigt att man måste tjata (genom att säga om, ha läxförhör och prov, allt på samma innehåll).

Utmaningen ligger i att hitta pedagogiska verktyg som hjälper var och en att hitta sin egen inre motivation. Och inte ge upp när eleven svarar ’vet inte’ när man frågar vad de vill (med något ämne eller livet i stort). Många unga har inte färdiga tankar eller strategier för skolarbete, utan behöver hjälp med att formulera dem. Men då gäller det att komma ihåg att det är elevens inre motivation man vill åt – man behöver ge dem många förslag och lyssna, följa deras resonemang kring förslagen. Ge dem tid att tänka efter och välja.

Den inre motivationen kommer man åt genom att fråga och ett sätt att kolla hur bra man stöttar sina elever är att börja räkna sina frågor. Ta en vanlig dag när du går runt och hjälper dina elever. Jämför hur ofta du ställer frågor med hur ofta du berättar hur det ligger till. Vad kommer att hända när du ökar andelen frågor?

Motivera de omotiverade!

Nu till ett område där jag verkligen vill ha feed-back. Rubrikens utrop är grundläggande men lösningarna på problemen är inte självklara. Så reagera, protestera, håll med och fyll på!
Se också under fliken "Det bestående enkla"

- Jag har så omotiverade elever i min klass, suckar läraren inför rektor och kollegor.
- Vår skola har så omotiverade elever och det beror på bostadsområdet de kommer ifrån, klagar rektor inför chefer och rektorskollegor. Det kan säkert vara helt sanna påståenden, men om skolan vill ha motiverade elever måste skolan fundera kring hur det går till att få elever motiverade.
Motivation är eftersträvansvärt och i grunden väldigt enkelt. Handlingar utan motivation är sällsynta. Samtidigt är bristen på motivation ett ofta diskuterat och tillsynes svårlöst problem.


Nu säger någon som varit med ett tag att  "...på min tid minsann, då gjorde vi det fröken bad oss". Ja det gjorde vi, men det fanns ett slags motivation. Jag lärde mig psalmversen för att slippa skämmas inför kompisar och vuxna, eller för ännu längre sedan, för att slippa få stryk, ett slags hotivation. Den typen av motivation gav mig inte bestående kunskaper. Jag kan inte psalmverserna idag, jag har inte haft motivation att låta dem bli kvar i minnet. Däremot kan jag läsa...
Bland gatubarn i Chennai är motivation för skolgång lätt att skapa, alla som kommer får en skål ris efteråt.  Riset motiverar dem att närvara. Förhoppningsvis lyckas de lärare som jobbar där motivera dem att lära också.
Hur motiveras den elev som fått sin risskål eller den som inte vet vad hunger är? Den som inte tänker skämmas för att han/hon inte lär sig en helt meningslös ramsa?


För att jag ska nå mål som andra kommit på är det viktigt att jag begriper vad jag ska prestera för att vara framme och värdet med att vara framme. Får jag dessutom vara delaktig i hur vägen dit ska formas så ökar min motivation för jobbet, till och med om det är lite enformigt. För ett attraktivt och begripligt mål kan jag verkligen lägga manken till. Sexåringens envisa och egentligen rätt enformiga kamp för att lära sig knyta skorna bottnar ju i en motivation.
Förändringar, till exempel att sträva mot nya resultat i skolan, som inte är motiverade hos den som ska genomföra själva jobbet riskerar att bli förändringar som stannar vid vackra ord eller inpluggade men snabbt bortglömda svar på ett prov. Skolarbete som leder till bestående förändringar kräver motivation.
Låt inte skolan bli ett offer som drabbas av omotiverade elever som föräldrar, bostadsområden och samhälle skickar dit.
Vi kan hjälpas åt att utveckla arbetssätt som motiverar de omotiverade!

Varför är jag på utvecklingssamtalen?

Har varit på ännu ett utvecklingssamtal med en dotter och en lärare. Som vanligt börjar vi genom att gå igenom matriserna. Bara det tar nästan hela den avsatta tiden. Jag brukar känna en viss frustration när jag ska försöka förstå matriserna, men det är inte det jag funderar över just nu: istället undrar jag varför vi ängar så mycket tid till detta över huvud taget? Varför känns det som huvudpoängen med samtalet är att läraren ska få någon sorts godkännande från mig när det gäller vad de jobbar med i skolan? Ja, ja, det kan väl finnas undantag, men jag har fyra barn och har varit på ett till synes oändligt antal utvecklingssamtal – även innan matrisernas tid.

Det bestående intrycket är ändå att samtalet handlar väldigt lite om på vilket sätt mitt barn ska få möjlighet att utvecklas och väldigt mycket om hur bra skolan har jobbat hittills. Många lärare gör ett fantastiskt jobb, och kan vara värda bekräftelse från både mig och mitt barn – men är detta rätt tid och plats?

Vilken funktion har jag som förälder? Vad gör jag där? Är det tänkt som ett samtal med eleven där jag sitter med eftersom hon är omyndig? Eller är avsikten en kommunikation mellan hem och skola? Och varför, i så fall, har jag så litet inflytande över innehållet?

Jag kan mycket väl tänka mig att det finns föräldrar som verkligen vill grotta ned sig i matriserna. Men vad jag framför allt vill påpeka är att om samtalen är tänkta som ett led i en kommunikation med hemmen (i enlighet med skollagen), så vore det mycket bättre om även föräldrarna kunde få vara med och bestämma vad man ska hinna prata om.

Hur skulle det vara om läraren helt enkelt började med att fråga:

Vad vill ni prata om idag och vad ska vi börja med?

Och hinner man inte med matriserna så är det kanske inte hela världen…