Det här med inre och yttre motivation fick mig att fundera en vända till. Därför att det är så sant. Prova på något lämpligt barn nära dig. Hur mycket måste du tjata när den inre motivationen inte är med? Och så är det naturligtvis också i skolan.
På vilket sätt kan en föreläsning bidra till den inre motivationen? Tja, vi vet att inte föreläsningar är speciellt bra för kunskapsöverföring (se tidigare inlägg och referenser däri). Men man kan använda dem som ett smörgåsbord av kunskap: en berättelse om hur många intressanta saker det finns att lära sig om inom det här området. Håller man den bara tillräckligt kort (så att man eleverna får tid att lära sig också) kan föreläsningen bjuda på motivationsnycklar. Sedan, när var och en har hittat sin lilla bit att börja ifrån, kan eleverna få uppgifter som de kan lösa själva och som aktiverar deras inre motivation.
Om man däremot använder större delen av lektionen till att prata, även om man ställer frågor under tiden, kommer det att vara den yttre motivationen som förväntas hålla igång lärandet. Tala om att jobba i motlut. Eleverna har ingen makt över innehållet (autonomy se Daniel Pink), får knappast definiera vad som ska vara nyttan av det som läraren pratar om (purpose) eller känna att de behärskar och utvecklar sin kunskap (mastery). Inte konstigt att man måste tjata (genom att säga om, ha läxförhör och prov, allt på samma innehåll).
Utmaningen ligger i att hitta pedagogiska verktyg som hjälper var och en att hitta sin egen inre motivation. Och inte ge upp när eleven svarar ’vet inte’ när man frågar vad de vill (med något ämne eller livet i stort). Många unga har inte färdiga tankar eller strategier för skolarbete, utan behöver hjälp med att formulera dem. Men då gäller det att komma ihåg att det är elevens inre motivation man vill åt – man behöver ge dem många förslag och lyssna, följa deras resonemang kring förslagen. Ge dem tid att tänka efter och välja.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar