Mobilerna tar över?

Kan det verkligen vara så att vi är så lättmanipulerade att det räcker med ett gilla på facebook för att vi ska känna oss mätta på bekräftelse från andra människor? Och därför bli mindre benägna att engagera oss i sociala projekt? Det påstår i alla fall forskaren Rosellina Ferraro som studerat hur tillgången till smarta mobiler påverkar hur hjälpsamma vi blir. Studenter som hade fri tillgång till mobilerna (och bekräftelsen) var t ex mindre benägna att hjälpa till i ett soppkök, än gruppen som endast fick kolla upp sitt facebook-konto då och då (via en stationär dator).

Vad innebär det här för mobilernas vara eller icke vara på lektionerna? Tja, det skulle kunna betyda att elever som får bekräftelse via mobilerna inte har samma behov av bekräftelse från de andra i klassrummet. Det blir då mindre viktigt att vara schysst mot sina klasskompisar eller göra något för att få beröm från läraren. Det blir ännu svårare att motivera eleverna att engagera sig i lektionen.

Då måste vi försöka hitta motivationen hos eleven själv. Och hur gör man det? Jag tror att det är dags att vi börjar prata enskilt med varje elev. Inte varje dag, men helst varje vecka, eller i alla fall oftare än två gånger per år (när utvecklingssamtalen sker under föräldrarnas uppsikt). Motivationen behöver nämligen hämtas i den unika världsbild varje person har (och detta gäller inte bara elever).

Många unga vet inte riktigt var de vill och varför de vill något, så initialt kräver den här typen av samtal mycket skicklighet och frågande tålamod från läraren. Eleverna har helt enkelt inte formulerat hur de ser på tillvaron, har inte ord att förklara sambanden mellan handlingar och inre övertygelse. Som tur är så kan man jobba med den typen av formuleringar i större grupper, t ex i samband med annat värdegrundsarbete. På så sätt skapar man ett bibliotek av uttryck och tankar.

När elever väl lärt sig att sätta ord på vad de vill uppnå, och får vana att sätta ihop kunskapsmål med detta, så går det ganska snabbt att hitta varje elevs egen motivation. Man kan tycka att det tar mycket tid om man ska förankra arbetet hos varje individ. Och det är helt sant – till en början. Men sedan vinner man tid. En elev som vet varför hon/han ska göra något jobbar mycket mer engagerat och säkert – och stör inte de andra eleverna.

Har man sedan konkretiserade delresultat (learning outcomes) så att eleven själv kan se sina framsteg, så tror jag att vi har något som mycket väl kan konkurrera med enkla bekräftelser som bara ligger ett par klickar bort. Ytters handlar det ju om att tillfredsställa oss själva, att jag ska tycka att jag är bra, och det kan aldrig ett gilla göra på samma sätt.

Och tänk om alla lärare också fick tid att formulera sin egen motivation för varje moment i vardagen, hur skulle det vara att jobba då?