När mina barn har åkt på lägerskola i femman har de flera gånger fått hjälpa sina kompisar med sängbäddningen – eftersom det finns flera 11-åringar som inte vet hur man gör.
Och vad har det för relevans för skolan?
Jo, det är ett exempel på effekten av dagens uppfostran som paradoxalt nog går tvärt emot vad vi förväntar oss av barnen i skolsammanhang. I skolan pratas det om entreprenöriellt lärande och ta-sig-för-anda (vilket vissa kallar ta-för-sig-anda; roffa på bara). Också metoder som är mer specifikt inriktade på den enskilda individen utgår från att eleven ska ta ansvar och vara drivande.
Och visst kan detta ytligt sett likna det som händer inom familjen, där barnen har allt mer makt – deras behov styr familjens aktiviteter. Men detta följs inte av att de får större ansvar. I praktiken kringskär vi deras makt genom att inte låta dem träna på de färdigheter som skulle kunna göra dem mer självständiga. Till exempel skjutsar vi dem till aktiviteter, kompisar och skolor. Vi låter dem inte ta ansvar för hushållssysslorna (för barn ska ha roligt), utom möjligtvis att de städar sina egna rum. I hur stor utsträckning låter vi dem ta ansvar för att passa tider, lösa konflikter eller planera när de ska göra läxor?
Hur ska elever kunna ta ansvar i skolan när de inte har lärt sig hur man gör? När de fråntas möjligheten att träna sig i resten av livet? Många pedagogiska sammanhang bygger på en för-givet-tagen färdighet hos eleverna både när det gäller ansvar och – i förlängningen – samarbete. För om man tänker efter, hur ska man kunna samarbeta när man inte vet vad det innebär att ta ansvar?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar