Varför elever inte bör skriva tilsammans

Är det inte dags att tänka ett varv till på vad skrivande egentligen är? Vad jag är ute efter är att vi ska se förbi PISA-resultaten och fundera på varför skrivandet är så viktigt – vad som händer när man skriver.

Själva lärandet av ett nytt ämne kräver att man konstruerar nya tankar. Nya tankar som i sin tur behöver formuleras i ord, både för att bli ihågkomna och för att kunna bindas ihop med andra tankar. De meningar som då uppstår kan man visserligen uttrycka verbalt, men när man vill befästa det individuella lärandet är skriftspråket ovärderligt. Orsaken är att samtalet alltid sker i ett socialt sammanhang, där en mängd andra faktorer påverkar vad som sägs och hur det tolkas, vilka nya tankar och meningar som sedan skapas.

När man skriver tvingas man att formulera sin egen kunskap på ett sätt som vi inte får chansen till i ett samtal. Nu menar jag inte alls att samtalen är oviktiga; tvärtom. Samtal och diskussioner, när de fungerar som bäst, är ovärderliga när det gäller att komma vidare och utveckla en förståelse.

Vad jag vill komma till är hur vi använder de här teknikerna i grupparbeten i skolan. Vanligtvis delas eleverna in i grupper där de sedan ska samtala utan ledning och därefter skriva något – också detta tillsammans. Det här är har flera problem. Dels blir samtalen oftast inte speciellt utvecklande eftersom eleverna inte har de för-givet-tagna färdigheterna som krävs, dels fråntar man eleverna en chans att själva utveckla sina tankar i skrift.

De flesta lärare vet att eleverna kommer at dela upp arbetet och skriva var sin del. Detta är inte konstigt. Att skriva tillsammans på ett konstruktivt sätt kräver att alla redan har ett välutvecklat språk och är bra på att samarbeta. Med tanke på hur viktigt det är att få formulera sina egna tankar för att förstå ett ämne, så innebär därför ett grupparbete att eleverna bara lär sig en liten del av kunskapsstoffet.

Därför borde man i grupparbeten istället låta eleverna diskutera och genomföra uppgifter tillsammans, men sedan skriva rapporten på egen hand. Förutom att elevernas inlärning ökar markant så får varje elev också träna mer på hantverket att skriva. Dessutom kommer man runt flera av problemen med bedömning som grupparbeten alltid har. Visst kommer läraren att få mer text att hantera, men en elev lär sig oändligt mycket mer på att skriva en egen text och få formativ återkoppling på den, än på att sitta med på en föreläsning. Även unga elever kan dessutom tränas upp på att ge varandra formativ återkoppling, som gör att den version som läraren får kommer att vara mer lättläst och ta kortare tid. 

Läraren som kunskapskälla

Hur kommer det sig att en ”lärarledd” undervisning har blivit synonymt med föreläsningar? I det stora skolexperimentet där ambitionen har varit att den som lär ska vara mest aktiv har vi använt många olika tekniker, som grupparbeten, att eleverna själva planerar sitt arbete, projekt och debatter. Allt som av motståndarna karakteriseras som flum kan stoppas in här och brukar kontrasteras mot ämneskunskap och expertundervisning (lärarföreläsning).

Föräldrar till elever som går på skolor där man eleverna förväntas ta stort eget ansvar vill ofta öka inslaget av lärarföreläsningar. Man möter också argumentet att en skolform där eleven tar stort ansvar inte passar svagare elever och att de behöver sk lärarledd undervisning. Detta tycks återigen betyda att läraren berättar vad som är sant, ger eleverna läxa så att de kan repetera informationen och sedan förhör dem så att de ska bli motiverade att läsa sin läxa. Och det vet vi att det fungerar jättebra för svagare elever, eller hur? Eftersom det som är utmärkande för dem är att de tycker så mycket om läxor och att sitta och lyssna på läraren – eller?

Det är dags att bryta upp den här antingen/eller bilden av vem som tar hand om lärandet. Lärarens uppgift är att stötta elevens lärande och elevens att efter bästa förmåga inhämta kunskap och utveckla sin förståelse. Och det är här det har gått fel. Det tar lång tid att skaffa sig förmågan att lära sig. Eleverna behöver stöd från läraren genom hela sin skolgång. Visst kan eleverna ta ansvar, men då måste de lära sig först, till en början med en konstant närvaro av läraren. Samma sak med grupparbete: man lär sig inte grupparbete bara genom att göra det. Man behöver både reflektera kring det och få handledning i denna reflektion. Elever kan hjälpa varandra med att utvecklas, men först sedan de lärt sig hur man ger återkoppling, och vad de ska ge återkoppling på. (Ett bra exempel på detta hittar du på Pedagog Stockholm).

Lärarledd undervisning behöver alltså inte betyda att läraren fungerar som den huvudsakliga kunskapskällan – som tur är, för hur snabbt förändras inte dagens sanningar och ämneskunskaper? Lärarledd undervisning kan istället innebära att läraren är med och stöttar alla delar av elevens utveckling som lärande individ. Man kan givetvis vidareutveckla sina pedagogiska tekniker när det gäller detta också, men till skillnad från ämneskunskaper så fungerar de grundläggande teknikerna (som handlar om att lyssna och fråga) lika bra nu som inom överskådlig framtid.

Samarbeta, men hur?

Varför inte börja året med goda föresatser kring samarbete? Ett vackert ord, samarbete, eller hur? Och hur ofta fungerar det bra? Hur ofta använder vi varandras kapacitet så att gruppen når så långt som det är möjligt? Är det kanske så att många möten inte blir så upplyftande och konstruktiva som det var tänkt?

Förmågan att samarbeta tillhör de för-givet-tagna färdigheter som förväntas dyka upp av sig själva. Elever placeras i grupper och bara genom att de gör saker i dessa grupper tänker man sig att de ska lära sig att samarbeta. Det är en rätt anmärkningsvärd utgångspunkt om man betraktar resultatet: hur många blir egentligen bra på att samarbeta? Hur många vet vad ett gott samarbete innebär när de slutar skolan och sedan ska ut i arbetslivet?

Här är ett par fenomen som jag ofta finner hos elever i grupparbeten: arbetet fördelas mycket olika, vissa elever gör inte det gruppen har kommit överens om, elever driver igenom sin egen vilja genom att dominera eller hota de andra, konflikter uppstår när eleverna tycker olika, vissa elever blir inte lyssnade på eller får chansen att delta aktivt… Listan kan göras mycket längre. (Tänk efter hur många av de här fenomenen du har stött på i vuxnas samarbeten.)

Resultatet i dessa bedömningsintensiva tider blir också att elever får en mycket orättvis bedömning. Inta bara det att man blir bedömd på det som andra (mer eller mindre engagerade) elever har presterat, utan i den mån samarbetsförmågan ska bedömas, handlar det snarare om att man belönar den som har varit mest dominant – inte den som har lyssnat, stöttat, gjort det hen har sagt eller sett till att gruppen har undvikit konflikter.

En önskedröm hade varit att man jobbade aktivt kring samarbete, diskuterade vad det var och hur man kan bli bättre på det. Att lärarna hade haft tid att sitta med varje grupp då och då och stötta samtalen. Men detta förutsätter inte bara tid utan också färdigheter som många lärare inte har fått träna upp.

Vad som är relativt enkelt att göra däremot, är att be eleverna att skriva ett (individuellt!) reflektionspapper efter samarbetet. Där kan de summera det viktigaste de lärde sig om ämnet, vilket både innebär en repetition och träning i att dra slutsatser och summera. Det blir också lätt för läraren att se vem som har lärt sig vad och därigenom ge en mer rättvis bedömning.

Vill man sedan passa på att träna samarbetsförmågan så kan man dessutom ställa frågor som: hur bidrog du till samarbetet? Här kan det vara bra att vara mycket specifik. På vilket sätt hjälpte du till att bestämma hur ni skulle jobba? Hur gjorde du för att hinna med din del av arbetet? Hur gjorde du för att visa att du lyssnade på de andra? Vill man sedan vara ännu mer formativ fyller man på med en fråga om framtiden: vad ska du göra nästa gång för att grupparbetet ska bli ännu bättre?

Och till sist en utmaning: hur skulle du konstruera en övning där eleverna fick träna på att lyssna på varandra?

Vem kan ge/ta konstruktiv kritik?

Något har blivit fel när det gäller förväntningarna vi har på eleverna. Låt mig ta ett exempel från verkligheten: Man ger godkänt åt en grupp sjuor eftersom de håller sig till ämnet, trots att texten saknar skiljetecken och innehåller stavfel och talspråk. Samtidigt förväntar man sig att eleverna ska klara av uppgifter som att ge varandra konstruktiv feedback (kan du?).

Det är vanligt att vi tar för givet att elever ska hantera olika situationer som kräver en välutvecklad social förmåga. Ett par exempel till: Vi verkar anse att till och med barn som just börjat skolan ska kunna vara delaktiga i ett utvecklingssamtal med två auktoriteter. Elever förväntas samarbeta i olika grupparbeten (ofta med personer de inte själva valt). De ska ta ansvar för projekt utan att veta vilka mål det är som ska uppnås eller hur mycket tid de har på sig.

Det är visserligen så att många vuxna tycks sakna insikt om hur svåra de här sakerna är. Vilket jag tycker är mystiskt, med tanke på arbetsplatskonflikter, fallerade projekt, alla som inte kan ta/ge konstruktiv kritik och dessa möten som tar för lång tid i anspråk i förhållande till resultatet. Men det är en sak att man inte inser att detta kan göras oändligt mycket bättre om man tränar på det, det är något helt annat att vara så aningslös att man beter sig som om förmågorna vore medfödda.

Det är givetvis bra om barnen tränas i att samarbeta eller att ge varandra feedback, men i så fall måste vi ge dem möjlighet att lära sig. De behöver få reflektera på en metanivå (varför gör vi det här, vad händer i gruppen, vad kan jag göra för att underlätta osv), prova olika tekniker, tränas i att göra en plan och sedan utvärdera den. Utan det här ”lära om socialt lärande” skapar uppgifterna bara problem. Dessutom  befäster de inkompetenser som redan finns hos eleverna (dvs de dominanta lär sig inte att lyssna och de som är tystare blir bekräftade i att de inte är viktiga).

Aha, det här är kanske förklaringen till varför vi vuxna fortsätter att misslyckas i sociala arbetsuppgifter utan att förstå varför?

Men samtidigt som vi tror att elever utan hjälp klarar av svåra sociala uppgifter, så ställer vi inte speciellt stora krav på andra förmågor som definitivt är inom räckhåll. Rätta mig om jag har fel, men nog kan varje svensklärare klara av att på åtta år få varje elev att kunna skriva en tio rader lång text med skiljetecken och korrekt skapade meningar!

Vid närmare eftertanke tror jag att det här handlar om en hel rad av implicita förväntningar. Skola-11 trycker på reflexiva förmågor och lära om att lära (jättebra, tycker jag), men samtidigt beskriver de centrala innehållen ämneskunskaper. Eleverna förväntas utveckla sin förmåga att lära om att lära på egen hand. Hmm, det här behöver fördjupas, jag återkommer i ämnet när jag studerat just den här aspekten av Lgr-11. Håll utkik efter rubriken "Rapunzel i elefenbenstornet".  ;-)

Ansvarsparadoxen

När mina barn har åkt på lägerskola i femman har de flera gånger fått hjälpa sina kompisar med sängbäddningen – eftersom det finns flera 11-åringar som inte vet hur man gör.

Och vad har det för relevans för skolan?

Jo, det är ett exempel på effekten av dagens uppfostran som paradoxalt nog går tvärt emot vad vi förväntar oss av barnen i skolsammanhang. I skolan pratas det om entreprenöriellt lärande och ta-sig-för-anda (vilket vissa kallar ta-för-sig-anda; roffa på bara). Också metoder som är mer specifikt inriktade på den enskilda individen utgår från att eleven ska ta ansvar och vara drivande.

Och visst kan detta ytligt sett likna det som händer inom familjen, där barnen har allt mer makt – deras behov styr familjens aktiviteter. Men detta följs inte av att de får större ansvar. I praktiken kringskär vi deras makt genom att inte låta dem träna på de färdigheter som skulle kunna göra dem mer självständiga. Till exempel skjutsar vi dem till aktiviteter, kompisar och skolor. Vi låter dem inte ta ansvar för hushållssysslorna (för barn ska ha roligt), utom möjligtvis att de städar sina egna rum. I hur stor utsträckning låter vi dem ta ansvar för att passa tider, lösa konflikter eller planera när de ska göra läxor?

Hur ska elever kunna ta ansvar i skolan när de inte har lärt sig hur man gör? När de fråntas möjligheten att träna sig i resten av livet? Många pedagogiska sammanhang bygger på en för-givet-tagen färdighet hos eleverna både när det gäller ansvar och – i förlängningen – samarbete. För om man tänker efter, hur ska man kunna samarbeta när man inte vet vad det innebär att ta ansvar?

Min slutsats blir återigen att vi i skolan måste träna våra elever på metanivån: de behöver lära sig vad både ansvar och samarbete innebär. Ska de kunna ta ansvar måste eleverna få väl uttryckta mål, och då menar jag inte citat från Lgr/Gy-11, utan något eleverna omedelbart kan förstå. Om man inte vet vad det är man ska göra eller uppnå, är det omöjligt att ta ansvar, oavsett om man är elev, lärare, rektor – eller människa ;).

Är grupparbetet ett samarbete?

Eleverna ska jobba i grupp. Arbetet delas upp (av den som är mest dominant) och eleverna pysslar med sina olika delar. Sedan läggs delarna ihop och eleverna skapar en muntlig presentation på två minuter var. Läraren kanske tycker att eleverna ska samarbeta mer, men har inte riktigt tid att gå in och förklara vad som menas med det. Och dessutom borde eleverna veta vad samarbete är vid det här laget. Eller hur?

Vad jag undrar är hur man i en värld som är fylld av politiker, dokusåpor, kollegor som inte gör lika mycket som man själv och diskussioner kring vem som ska slänga soporna, kan tro att samarbete är lätt. Att samarbete är något som man lär sig bara genom att utsättas för grupparbeten?

Medan förmågan att tävla – som ju också tränas på många skolor i de mest häpnadsväckande sammanhang – är något som man har relativt liten fördel av i resten av livet, så är förmågan att samarbeta något som verkligen kan göra vardagen enklare, både på jobbet och hemma.

(OK alla grottmänniskor, hävda att det är viktigt att tävla i olika sammanhang, men jag tror fortfarande att man kommer längre genom att samarbeta.)

Varför inte prova att ha ett samarbete om samarbete? Låta en grupp jobba fram en checklista utifrån frågor som: vad är ett samarbete? Hur vet man att det fungerar (vad ser, hör, gör man)? Vad kan man göra med det som inte fungerar? Hur ser vi till dra nytta av varje person i gruppen (på bästa sätt)?

Hur mycket bättre blir elevernas samarbete nästa gång, om de har sin egen checklista som bas för sitt samarbete? Inte vet jag hur just dina elever fungerar, men jag har svårt att tänka mig att det blir sämre.

Och vuxna brukar också bli bättre...