Lek och lär

Kan det vara så att lekdagarna är ett andrum för lärarna mellan att sätta betyg och utvecklingsaktiviteterna efter avslutningen? I så fall är det kanske läge för lärarna att - var och en för sig - reflektera över terminen de här dagarna. Vad tycker jag har fungerat i min klass? Vad skulle jag vilja var bättre när hösten kommer?

Under lekdagarna är det ett bra tillfälle att fundera på hur eleverna beter sig gentemot varandra och mot läraren, och har man med sig en fråga på morgonen så kommer man att se så mycket mer. Och nog kan man på det sättet få nya idéer om hur man skulle kunna förbättra relationerna?

När man sedan samlas med kollegorna efter avslutningen kan man ha med en bra grund för nya förslag. Och om man sedan berättar om sina tankar och kommer med ett par frågor till de andra om det man vill utveckla, så kan man få sommarlovseffekten (passivt lärande under sommaren som jag beskrev förra veckan) hos lärarna också. Till hösten kan sedan tankarna ha hunnit smälta och nya idéer ha förankrats.

Så kan lekdagarna få en positiv effekt på samarbetet, precis som var meningen. 

Alla behöver veta varför

Skolverket har gjort den alltför klassiska missen att lansera en ny plan/vision utan att den är förankrad hos dem som ska genomföra den. Gårdagens artikel om bedömning i SvD handlar om de problem som uppstår när vi inte vet vad eller hur vi ska göra något som chefen bestämt. I det här fallet handlar det (återigen) om skolverket (i rollen som chef) och lärarna (i rollen som arbetarna).

Och visst kan man undra varför hjälpfunktionerna inte fanns på plats innan man bytte system, eller varför man inte körde ett par ”testår” först. Men jag tror att problemet är djupare än så: det handlar inte bara om vad eller hur, utan om varför. Skola-11 har en ambitionsnivå som kräver en pedagogisk praktik som ligger helt utanför den genomsnittliga lärarens. (För att inte tala om den genomsnittlige invånarens – kolla förståelsenivån på kommentarerna till artikeln).

Hur kan jag ha mage att påstå något sådant? Jo, därför att det räcker med att läsa inledningen till läroplanen för att hitta mål som ”ge stöd och stimulans till alla elever så att de utvecklas så långt som möjligt” och ”utgå från den enskilda elevens behov, förutsättningar, erfarenheter och tänkande” (mina kursiveringar). För att en lärare ska kunna lyckas med det här, måste hen i praktiken inte bara prata med varje individ (ofta) utan också veta hur man frågar (för att få reda på motivation, förutsättningar, osv). Och det gör mycket få lärare idag.

De förmågor som behövs för att kunna stötta individbaserat lärande tycks vara för-givet-tagna, trots att detta handlar om något som tar lång tid att träna upp. (Om du tror att du redan kan allt om detta eller att du inte behöver träna, har du inte ens nått upp till den mest basala nivån). Och har man inte de här förmågorna så spelar det inte någon roll hur mycket fina ord som skolverket än kommer med. Eller hur långa/detaljerade beskrivningar de trollar fram.

Eftersom lärare föredrar att hålla föreläsningar och använda lärarstyrda gruppuppgifter får man anta att de anser att detta är bättre än individbaserade metoder – de har alltså inte förstått varför man måste sätta individen (den som lär sig) i centrum. Och hur kan man då bli motiverad att prova något nytt och osäkert?

Alla dessa vackra ord

  Utan fungerande bredbandsuppkoppling i fyra dagar, har jag försmäktat vid denna dator...And now I am back!

Vi var och lyssnade på Christian Lundal som pratade om policy för formativ bedömning på Magnarps skola. Enligs Skola-2011 är skolan numera skyldig att ta fram en policy för hur man ska utveckla och genomföra bedömningar, formativa såväl som summativa. Han visade oss ett par exempel, ett papper med 15 punkter från en kommun och ett flersidigt dokument från en skola.

Här börjar den första varningslampan att blinka – inte för att det är fel att skapa dokument i sig, utan för risken att dokumenten blir målet, istället för diskussionen. Dokumentens omfattning är också bekymmersam. Om man tar fram femton punkter, hur ska man sedan genomföra dem, omsätta dem i vardagen? Vem är ansvarig för uppföljningen av genomförandet och hur ska utvärderingen göras? Om en skola tar fram en flersidig text, vilken funktion har den? Är den till för att definiera vad alla lärare tycker eller är det meningen att föräldrar ska kunna ta med texten och sedan kräva att undervisningen följer idéerna?

Risken är att vi får ännu en skrift (jfr läroplanen) som är en sammanställning av någons tänkande, men som, återigen, inte i sig resulterar i handling. Och ju mer komplex skriften är desto mer handlingsförlamade tycks vi bli (med all rätt – tolkningsutrymmet, och därmed osäkerheten, ökar för varje ord).

Däremot är själva processen med att fram underlaget till dokumenten en förutsättning för en rättvis och formativ bedömning. Vi måste vara överens om vad vi menar med (formativ)bedömning och detta kan också göras i styrelser eller ledningsgrupper. Bara vi kommer ihåg att varje person som är involverad behöver få chansen att gå samma väg, upptäcka samma orsakssamband och relatera till samma värderingar. Alla (elever, lärare, annat skolfolk och även föräldrar) behöver få tid att resonera, prova, diskutera. Dokumenten är alltså inte slutet, utan bara ett konkret utfall av början. Självklart, kan tyckas, men hur brukar det bli?

Förändringsvilja

Har du tänkt på hur du ska involvera dina medarbetare/elever inför den kommande veckan?

Lärande innebär förändring precis som varje förändring innebär ett lärande. Om du ska sätta igång eller håller på med en utvecklingsprocess (jobbar ni med Lgr/Gy-11 till exempel?) eller om du möter eleverna, vinner du på att överkomma det initiala motstånd de flesta av oss har mot förändring.

Och hur kan man göra det?

En kort sammanfattning hittar du här.

En annan är: börja mötet/lektionen med att a) förklara vad ni ska ha uppnått när tiden ni är klara och b) vad det är bra för (du kan t o m ge deltagarna två minuter med en bikupa för att hitta på det själva). Avsluta mötet/lektionen med att summera och syfta tillbaks till a) och b) så att alla känner att de verkligen gjorde det ni sa att ni skulle göra.

Banalt? Har du provat?

Motivera de omotiverade!

Nu till ett område där jag verkligen vill ha feed-back. Rubrikens utrop är grundläggande men lösningarna på problemen är inte självklara. Så reagera, protestera, håll med och fyll på!
Se också under fliken "Det bestående enkla"

- Jag har så omotiverade elever i min klass, suckar läraren inför rektor och kollegor.
- Vår skola har så omotiverade elever och det beror på bostadsområdet de kommer ifrån, klagar rektor inför chefer och rektorskollegor. Det kan säkert vara helt sanna påståenden, men om skolan vill ha motiverade elever måste skolan fundera kring hur det går till att få elever motiverade.
Motivation är eftersträvansvärt och i grunden väldigt enkelt. Handlingar utan motivation är sällsynta. Samtidigt är bristen på motivation ett ofta diskuterat och tillsynes svårlöst problem.


Nu säger någon som varit med ett tag att  "...på min tid minsann, då gjorde vi det fröken bad oss". Ja det gjorde vi, men det fanns ett slags motivation. Jag lärde mig psalmversen för att slippa skämmas inför kompisar och vuxna, eller för ännu längre sedan, för att slippa få stryk, ett slags hotivation. Den typen av motivation gav mig inte bestående kunskaper. Jag kan inte psalmverserna idag, jag har inte haft motivation att låta dem bli kvar i minnet. Däremot kan jag läsa...
Bland gatubarn i Chennai är motivation för skolgång lätt att skapa, alla som kommer får en skål ris efteråt.  Riset motiverar dem att närvara. Förhoppningsvis lyckas de lärare som jobbar där motivera dem att lära också.
Hur motiveras den elev som fått sin risskål eller den som inte vet vad hunger är? Den som inte tänker skämmas för att han/hon inte lär sig en helt meningslös ramsa?


För att jag ska nå mål som andra kommit på är det viktigt att jag begriper vad jag ska prestera för att vara framme och värdet med att vara framme. Får jag dessutom vara delaktig i hur vägen dit ska formas så ökar min motivation för jobbet, till och med om det är lite enformigt. För ett attraktivt och begripligt mål kan jag verkligen lägga manken till. Sexåringens envisa och egentligen rätt enformiga kamp för att lära sig knyta skorna bottnar ju i en motivation.
Förändringar, till exempel att sträva mot nya resultat i skolan, som inte är motiverade hos den som ska genomföra själva jobbet riskerar att bli förändringar som stannar vid vackra ord eller inpluggade men snabbt bortglömda svar på ett prov. Skolarbete som leder till bestående förändringar kräver motivation.
Låt inte skolan bli ett offer som drabbas av omotiverade elever som föräldrar, bostadsområden och samhälle skickar dit.
Vi kan hjälpas åt att utveckla arbetssätt som motiverar de omotiverade!

Rektor - jobbet jag ville ha

http://www.chef.se/dynamisk/index.php/index/artikel/rektor-jobbet-ingen-vill-ha/?utm_source=twitterfeed&utm_medium=twitter
Jag inleder med en länk till en artikel jag just läst. "Rektor - jobbet ingen vill ha" ur tidningen Chef den 2 mars 2012.
Hur blev det då så här? Vi kan säkert samtala om, skriva om, diskutera om och till och med bråka om historien och nuläget rätt länge. Och vi behöver kanske göra det också, men...
...minst lika intressant borde vara att komma överens om hur det borde vara. Vad ska en duktig, eller varför inte en "good enough", rektor prestera? Vilka resultat förväntar vi oss? Hur ser prioriteringarna ut?
Att toalettstolarna hela tiden fungerar? Att en rektor, som antagligen och förhoppningsvis är kass på att leda mögelsaneringar, ändå leder mögelsaneringar? Att varje elev utvecklas optimalt utifrån sina egna förutsättningar? Att varenda unge når upp till kunskapskraven? Ja, det kan bli en intressant och viktig diskussion.
Idé:
Om det inte redan är gjort kan man börja med att  formulera det önskade resultatet av rektors jobb. Denna formulering får inte stanna i ett tjusigt dokument, den måste förankras hos alla berörda på alla nivåer. Det formulerade resultatet kan inte vara en massa ord "upp i det blå", det ska vara så konkret att rektor och uppdragsgivare i efterhand enkelt kan konstatera vad som gick bra och vad som kan bli bättre, och hur den förbättringen kan gå till.
Med ett välförankrat önskat framtida resultat i medvetandet blir det enklare att välja de handlingar som behövs för att nå detta resultat. Handlingar av rektor själv och handlingar av rektors uppdragsgivare.
Hur ser stödet runt rektor ut? Vilket, internt och externt, stöd får en rektor personligen för sin utveckling? Vad innehåller utbildningsinsatser? På vilka grunder rekryteras en rektor? Hur prioriterar rektor själv sin tid? Hur prioriterar andra rektors tid? Hur delegerar rektor? Hur delegerar rektors chef? Frågorna är många, men med fokus på det resultat alla är överens om att vi är på väg mot blir det lättare att svara på frågorna. När varje åtgärd relateras till det förväntatde resultatet ökar möjligheten att nå fram avsevärt.
Många av de rektorer jag träffar stämmer inte in i artikelrubrikens klagosång men de skulle kunna säga; "Rektor - jobbet jag ville ha". De ville det verkligen, men något har hänt och de måste få en tydligare kommunikation kring detta. De vill egentligen inte jobba mindre eller få det bekvämare, de är riktiga arbetsmyror hela högen. De vill nog bara göra rätt sak och själva veta att de gjort det när de gjort det!

Varning för avprickningsskolan!

Vi föreslår i flera inlägg enkla och tydliga handlingar i skolan. När någon gör det säger min erfarenhet mig att risken att bli anklagad för att förorda en förenklad skola, med arbetsuppgifter som prickas av på en lista, är överhängande. Ibland är sådan kritik riktig. Vi förordar inte en skola med moment som eleven eller läraren prickar av. Ett så tydligt koncept som användandet av learning outcomes i kombination med SOLO-taxonomin (se flik) kan vid en första anblick tolkas som för enkelt. 

De dialoger vi hunnit ha med lärare och rektorer har lärt oss att vårt koncept bland annat garanterar den formativa bedömningen på ett mycket konkret sätt och att varje elev hela tiden har nya förankrade resultat att sträva mot.

Ingen avprickningsrisk!

Är grupparbetet ett samarbete?

Eleverna ska jobba i grupp. Arbetet delas upp (av den som är mest dominant) och eleverna pysslar med sina olika delar. Sedan läggs delarna ihop och eleverna skapar en muntlig presentation på två minuter var. Läraren kanske tycker att eleverna ska samarbeta mer, men har inte riktigt tid att gå in och förklara vad som menas med det. Och dessutom borde eleverna veta vad samarbete är vid det här laget. Eller hur?

Vad jag undrar är hur man i en värld som är fylld av politiker, dokusåpor, kollegor som inte gör lika mycket som man själv och diskussioner kring vem som ska slänga soporna, kan tro att samarbete är lätt. Att samarbete är något som man lär sig bara genom att utsättas för grupparbeten?

Medan förmågan att tävla – som ju också tränas på många skolor i de mest häpnadsväckande sammanhang – är något som man har relativt liten fördel av i resten av livet, så är förmågan att samarbeta något som verkligen kan göra vardagen enklare, både på jobbet och hemma.

(OK alla grottmänniskor, hävda att det är viktigt att tävla i olika sammanhang, men jag tror fortfarande att man kommer längre genom att samarbeta.)

Varför inte prova att ha ett samarbete om samarbete? Låta en grupp jobba fram en checklista utifrån frågor som: vad är ett samarbete? Hur vet man att det fungerar (vad ser, hör, gör man)? Vad kan man göra med det som inte fungerar? Hur ser vi till dra nytta av varje person i gruppen (på bästa sätt)?

Hur mycket bättre blir elevernas samarbete nästa gång, om de har sin egen checklista som bas för sitt samarbete? Inte vet jag hur just dina elever fungerar, men jag har svårt att tänka mig att det blir sämre.

Och vuxna brukar också bli bättre...