Lek och lär

Kan det vara så att lekdagarna är ett andrum för lärarna mellan att sätta betyg och utvecklingsaktiviteterna efter avslutningen? I så fall är det kanske läge för lärarna att - var och en för sig - reflektera över terminen de här dagarna. Vad tycker jag har fungerat i min klass? Vad skulle jag vilja var bättre när hösten kommer?

Under lekdagarna är det ett bra tillfälle att fundera på hur eleverna beter sig gentemot varandra och mot läraren, och har man med sig en fråga på morgonen så kommer man att se så mycket mer. Och nog kan man på det sättet få nya idéer om hur man skulle kunna förbättra relationerna?

När man sedan samlas med kollegorna efter avslutningen kan man ha med en bra grund för nya förslag. Och om man sedan berättar om sina tankar och kommer med ett par frågor till de andra om det man vill utveckla, så kan man få sommarlovseffekten (passivt lärande under sommaren som jag beskrev förra veckan) hos lärarna också. Till hösten kan sedan tankarna ha hunnit smälta och nya idéer ha förankrats.

Så kan lekdagarna få en positiv effekt på samarbetet, precis som var meningen. 

Tänkvärda samarbeten

Hur bra är dina kollegor/chef på att samarbeta? Hur kreativa och uppbyggliga är era möten? Det är ironiskt att en förmåga som är så central för hur vi jobbar, tas för given och i stort sett aldrig tränas upp på ett aktivt sätt. Hur många av oss har gått en kurs – med konkreta inlärningsresultat – där vi tränat upp vår samarbetsförmåga?

Det förekommer en uppsjö av aktiviteter i skolan som är tänkta att öka samarbetet, allt från temadagar med eleverna till personalvårdande fester eller utflykter. Trots detta är det sällan man sätter upp något mål för vad det är som ska hända med samarbetet, eller ens diskuterar det.

Och vad händer? Jobbar eleverna bättre tillsammans, blir lärarnas möten mer kreativa och stöttande?

Vill vi ändra på det här – och tänk vad man skulle kunna uppnå om fler var bra på att samarbeta, om man slapp konflikter och långrandiga möten – så behövs två saker: dels definierade mål, dels aktiv reflektion.

Det definierade och konkretiserade målet (inlärningsresultatet) behövs för att vi ska veta om det vi gör fungerar. Men det är också nödvändigt för att vi ska kunna ta fram ett lämpligt sätt att jobba med det. Säger man att man ska öka samarbetsförmågan utan vidare förklaring så kan det betyda lite vad som helst. Idrottsrörelsen påstås till exempel träna upp samarbetsförmågan, men är det verkligen så att de elever som idrottar, generellt sätt är bättre på att samarbeta i skolan än de elever som inte håller på med någon gruppidrott?

Exempel på konkretiseringar kan vara att ”alla har kommit till tals”, ”alla vet vad de ska göra” eller mer svårdefinierade men relevanta ”vi använder trevligare tonläge till varandra”. Ju mer utförligt beskrivet resultatet är, desto lättare blir det att märka om man lyckas. Man kan till exempel fundera över vad som menas med ”till tals”. Hur kommer man till tals? Hur blir man lyssnad på? Hur märker man att var och en har bidragit till den slutgiltiga produkten?

Reflektionen – både innan (då alla ska få chansen att fundera kring övningen både på egen hand och i diskussion med andra) och efter – är en central del av lärandet. Utan den är det stor risk att övningen bara glider ovanpå deltagarna, precis som andra aktiviteter där man inte får vända och vrida på det man upplevt.

Nästa gång ni ska ha en aktivitet där samarbetsförmågan ska tränas, prova att ha inlärningsresultat och reflektioner. Och skulle inte övningen ge det förväntade resultatet så prova något annat sätt att träna samarbete - ta inte för givet att lärande sker bara för att man gör saker tillsammans! 

Är du smart?

Skolfolk är i smarthetsbranchen. När man studerar Skola-2011 hittar man ett gemensamt högre mål för alla åldrar och alla ämnen: eleverna ska lära sig att reflektera och utveckla sitt tänkande. Använda huvudet helt enkelt.

Även ämnen som tidigare har sett som mindre teoretiska, som gymnastik och de estetiska ämnena, har nu fokus på att eleverna ska reflektera kring vad de gör och visa hur de tänker.

Detta kan tyckas vara en sorglig insikt när man funderar kring elever som inte visar någon utpräglad teoretisk talang. Men jag är benägen att protestera: jag är övertygad om att alla kan utveckla sitt tänkande. Detta bygger jag dels på egen erfarenhet av att jobba med teoretiskt otränade elever, dels på samtal och böcker om särskolan.

Jag vill också påstå att alla vill bli smartare – men det krävs en envis och kreativ pedagog för att väcka lusten hos dem som inte tidigare har insett kopplingen mellan att den abstrakta förmågan att tänka och ett konkret resultat som man trivs med. Enklare uttryckt: om du tänker efter före, kan du välja det du verkligen vill.

Redan tidigt i skollagen står det att eleverna ska utveckla en livslång lust att lära. Den lusten bygger, som allt annat, på motivation. Motivationen i sig drivs av viljan att få någonting, eller hur? Det kan vara abstrakta saker som känslan av tillfredsställelse eller något konkret som en fungerande bil. Oavsett vad det är vi vill uppnå, så ökar möjligheten att få det om vi kan analysera valmöjligheter och olika sätt att jobba. Lära oss genom att ta del av information och reflektera kring den. Det finns alltså en mycket direkt koppling mellan lärandet och att få det man vill ha, motivationen.

Om eleverna får möjlighet att jobba med den här kopplingen – genom att relatera lärandet till det de själva vill uppnå, då har vi tagit ett stort steg mot motiverade elever och den livslånga lusten att lära.

Sedan kan detta vara olika lätt i olika ämnen, men vad skulle hända om vi började i den änden? Ser till att eleverna får möjlighet att ta reda på vad just jag har för nytta av det här (när jag ska få det jag vill ha).

Jag tror att vi skulle, i slutänden, få smartare elever, en smartare befolkning och till slut – en riktigt smart skolpolitik ;-)

Jane Austen och mobilerna

Man kan lätt få intrycket att mycket av det som händer i olika sociala medier är ganska ytligt, oengagerat och handlar om deltagarnas bekräftelsebehov. Det verkar lite otäckt – som en tsunami av meningslöshet som väller över oss från alla håll. Men kanske är det bara formen som är ny, varken innehållet eller tiden vi lägger ned på den (numera mediala) socialiteten är kanske större än förut?

Jag läste nyligen ut Emma av Jane Austen, publicerad 1815 och en av den lilla skara böcker som ständigt nytrycks och läses av nya generationer. (Visst är det fräckt, att det finns böcker som är så pass allmängiltiga att de kan intressera läsare under tvåhundra år?) Jag hade inte kommit långt i boken innan jag började fundera över hur mycket tid personerna ägnade åt att prata om lokala och inte speciellt anmärkningsvärda händelser. Hur stor del av konversationen som byggde på just bekräftelse av den tilltalade. Till och med de som var elaka eller egoistiska fyllde i samtalet med bekräftande kommentarer.

Givetvis finns det stora skillnader jämfört med idag. Personerna i boken behöver inte jobba för sitt uppehälle och kan därför ägna mer tid till ’meningslöst’ prat. (Men min gissning är att även de som arbetade kunde ägna ganska mycket tid till prat – det var inte ett löpande band precis.) Man kan kanske också påstå att det tidiga artonhundratalet präglades av en kultur där det ansågs som god sed att ge komplimanger och visa tacksamhet för minsta lilla uppmärksamhet. Men jag kan inte påstå att samtalen generellt visade på ett djupare känt engagemang än ett gilla på facebook.

Detta skulle också kunna vara orsaken att Austen så ofta framhäver när hennes personer uttrycker äkta känslor/engagemang, något som bara de karaktärer hon gillar får göra. Hon använder det också när hon vill att vi ska börja tycka om en karaktär som tidigare har framställts på ett negativt sätt. Hos Austen förmedlas denna äkthet genom andra saker än ord, framför allt röstlägen, blickar och kroppsspråk. Vad skulle då vara motsvarigheten när vi vill förmedla äkthet i sociala medier idag?

Jag kommer att tänka på emotikoner, de ibland aktiva gubbar som man kan lägga till i sitt inlägg. Tyvärr blir det snabbt en inflation i deras värde, eftersom de används så flitigt och då också i oäkta sammanhang. Kanske är detta ett uttryck just för vårt behov av att förmedla det som är dolt i sociala medier: röst, blick, kroppsspråk och handlingar.

Oavsett hur det är med likheter och skillnader mellan dagens socialitet och den på 1800-talet så är sociala medier en verklighet i vår vardag. Och, som jag har påpekat tidigare, skapar just det dolda en hel del problem i kommunikationen. Därför behöver vi – i skolan och på andra arbetsplatser – fundera över konsekvenserna och hur vi ska hantera dem. Men allra först behöver vi bli reflektera över begränsningarna med sociala medier – alla fördelar pratas det vitt och brett om (även om vi är många som ändå inte utnyttjar dem till fullo).

Den oändliga historien

Så här på internationella kvinnodagen skulle jag vilja föreslå ett projekt ämnat att väcka elevernas reflektion kring jämställdhet. Låt eleverna se en bred film – som Mästerkatten i stövlar, Avatar eller kanske Upp. Därefter kan de jobba kring frågor som de här:

³     Vilka roller fanns med i filmen?

³     Vilken funktion hade varje roll (i relation till huvudpersonen)?

³     Vad hände med huvudpersonen (storyn)?

Eleverna kan sedan få skriva ned handlingen i filmen  – men byta kön på varje roll. Därifrån har man en bra utgångspunkt för vidare reflektioner.

En annan quiz man kan göra är att se hur många filmer eleverna kan hitta där storyn är: ”Ung man med någon sorts attitydproblem utsätts för en prövning. Under prövningens gång lär han sig några positiva värden (som att hjälpa/respektera andra (män)). Därigenom blir han man och kan som segrare ta sig vidare i livet, oftast med en tuff tjej som bihang.”

De kan också få leta efter filmer där minst två kvinnor med centrala roller har en diskussion med varandra som inte handlar om den manlige hjälten, utan deras egna intressen.

Till sist kan de få fundera på den här frågan – som kanske du har svar på? - :

Vad säger den här övervikten av manliga historier i populärkulturen om vad vi tycker är intressant och viktigt?