Komplexitet i förenklingens värld

I en värld där kommunikation ständigt framhålls som önskvärd och dessutom tar en mycket stor del av vår tid, kan det tyckas självklart att skolan ska anpassas till detta. Elever uppmuntras till att starta hemsidor, skriva på skolans blogg, twittra eller kanske bara gilla (skolans hemsida). Som vi vet så är det inte bara elever som ska syssla med detta; företag och organisationer, arbetslösa och säljare, föreningslivet och glada amatörer, alla ska vi vara aktiva och försöka nå ut med vårt budskap.

I denna flod av text där vi alla kämpar om att få uppmärksamhet finns det en trend att förkorta och förenkla – hur ska man annars nå fram? Inte så konstigt att elevernas läs- och skrivförmåga sjunker. Och med den de nödvändiga verktygen för att lära sig.

Om man tar någon modell för lärandets utveckling, som Blooms, SOLO eller för den delen betygskraven i skola 2011, ser man att lärandet går från enkla sanningar till mer komplexa tolkningar. I början definierar man begrepp, lär sig vad de betyder utantill. Man utgår då från en auktoritets kunskap som sammanfattats i ett kortare stycke text. Nästa steg för eleven är att ta reda på mer om ämnet, hitta grunderna till olika påståenden, prova att använda kunskapen och sedan dra någon sorts slutsats. På det viset fördjupas kunskapen både med mer fakta och av elevens egna upplevelser. Bearbetningen av kunskapen förväntas sedan leda till en syntes, att eleven gör en summering. Elevens sammanfattning kan då bestå av en kortare text.

Vi är alltså tillbaks där vi började, men den skillnaden att istället för expertens kortare text så har vi elevens kortare text. I skolan är det lätt att se skillnaden på de båda texterna och vi har dessutom kunnat följa hela processen där expertens enkla text vecklats ut och byggts på för att sedan kortas ned till elevens sammanfattning. Men i de korta meddelandena i sociala medier är denna process dold och det är inte alls lika lätt att se skillnaden. Och här ligger ett fundamentalt problem i dagens sociala samhälle. Vi lägger allt mer tid på sanningar ”i ett nötskal” och tränar allt mindre på att problematisera och lyfta fram komplexitet.

Vill vi att skolan ska lära ut hur man lär, måste vi gå den långa vägen. Eleverna kan inte gå direkt från enkel sanning till en ny enkel sanning. Exempel på pedagogiska fallgropar är att eleverna får twittra utan bakgrundsanalys, utantillprov, grupparbeten där elevernas individuella insatser inte dokumenteras och föreläsningar som eleverna inte själva får skriva om. Omvänt ökas komplexiteten och elevernas förståelse av lärarledda diskussioner med individuella reflektionsmoment, handledda projektuppgifter istället för prov, diskussioner kring källkritik/vad som ligger bakom förenklingar och analyser av twittrar.

Var med om att synliggöra lärandet genom att fråga dig själv: på vilket sätt får eleverna bygga på komplexiteten idag?

Jane Austen och mobilerna

Man kan lätt få intrycket att mycket av det som händer i olika sociala medier är ganska ytligt, oengagerat och handlar om deltagarnas bekräftelsebehov. Det verkar lite otäckt – som en tsunami av meningslöshet som väller över oss från alla håll. Men kanske är det bara formen som är ny, varken innehållet eller tiden vi lägger ned på den (numera mediala) socialiteten är kanske större än förut?

Jag läste nyligen ut Emma av Jane Austen, publicerad 1815 och en av den lilla skara böcker som ständigt nytrycks och läses av nya generationer. (Visst är det fräckt, att det finns böcker som är så pass allmängiltiga att de kan intressera läsare under tvåhundra år?) Jag hade inte kommit långt i boken innan jag började fundera över hur mycket tid personerna ägnade åt att prata om lokala och inte speciellt anmärkningsvärda händelser. Hur stor del av konversationen som byggde på just bekräftelse av den tilltalade. Till och med de som var elaka eller egoistiska fyllde i samtalet med bekräftande kommentarer.

Givetvis finns det stora skillnader jämfört med idag. Personerna i boken behöver inte jobba för sitt uppehälle och kan därför ägna mer tid till ’meningslöst’ prat. (Men min gissning är att även de som arbetade kunde ägna ganska mycket tid till prat – det var inte ett löpande band precis.) Man kan kanske också påstå att det tidiga artonhundratalet präglades av en kultur där det ansågs som god sed att ge komplimanger och visa tacksamhet för minsta lilla uppmärksamhet. Men jag kan inte påstå att samtalen generellt visade på ett djupare känt engagemang än ett gilla på facebook.

Detta skulle också kunna vara orsaken att Austen så ofta framhäver när hennes personer uttrycker äkta känslor/engagemang, något som bara de karaktärer hon gillar får göra. Hon använder det också när hon vill att vi ska börja tycka om en karaktär som tidigare har framställts på ett negativt sätt. Hos Austen förmedlas denna äkthet genom andra saker än ord, framför allt röstlägen, blickar och kroppsspråk. Vad skulle då vara motsvarigheten när vi vill förmedla äkthet i sociala medier idag?

Jag kommer att tänka på emotikoner, de ibland aktiva gubbar som man kan lägga till i sitt inlägg. Tyvärr blir det snabbt en inflation i deras värde, eftersom de används så flitigt och då också i oäkta sammanhang. Kanske är detta ett uttryck just för vårt behov av att förmedla det som är dolt i sociala medier: röst, blick, kroppsspråk och handlingar.

Oavsett hur det är med likheter och skillnader mellan dagens socialitet och den på 1800-talet så är sociala medier en verklighet i vår vardag. Och, som jag har påpekat tidigare, skapar just det dolda en hel del problem i kommunikationen. Därför behöver vi – i skolan och på andra arbetsplatser – fundera över konsekvenserna och hur vi ska hantera dem. Men allra först behöver vi bli reflektera över begränsningarna med sociala medier – alla fördelar pratas det vitt och brett om (även om vi är många som ändå inte utnyttjar dem till fullo).

Dubbelfel

Har du också träffat förskolepersonal som berättar att de ser hur treåringar styr sina föräldrar? Eller hört föräldrar – inte utan stolthet i rösten – säga att ”det här är en bestämd liten dam”? Pojkar som bestämmer får andra epitet, inte alltid lika positiva.

Och vad händer då, när dessa prinsar och prinsessor kommer till skolan? Tja, alla kan inte vara bäst eller alltid få som han/hon vill, så barnen får försöka skapa sina egna gränser. Och det jobbar de med. Intensivt. Flera lärare jag pratat med menar att det är stökigare på skolorna idag, fler konflikter. Om man studerar innehållet i konflikterna upptäcker man snabbt att de oftast handlar just om gränser och social moral. Ven som har rätt att göra vad – och mot vem.

Även vi vuxna sysslar med att diskutera sociala gränser och regler (hur många samtal med kollegor/vänner handlar inte om detta?) och det gjorde vi också som barn. Skillnaden är att idag har barnen med sig färre tydliga gränser hemifrån och får därför mer att försöka lösa på egen hand. När barnen sedan blir lite större och lägger händerna på (a)sociala medier får vi ett dubbelfel.

Jag skriver (a)sociala medier eftersom vi tycks glömma bort hur otroligt begränsande de är jämfört med samtal face-to-face. Ett par snabbt nedskrivna ord kan tolkas på en mängd olika sätt. Något så enkelt som en J kan vara för mycket, för litet, något ironiskt eller tramsigt. När man ser och hör den man pratar med däremot, är det lätt att förstå hur ett leende är menat. 

När eleverna ska försöka lösa sina omvälvande moraliska och sociala problem via (a)sociala medier uppstår en kakafoni av misstolkningar och konflikter. Inte så konstigt att eleverna inte vill lämna ifrån sig sina mobiler – de måste ständigt försöka reda ut, bygga på eller förklara det senaste inlägget och dess konsekvenser.

På grund av dubbelfelet blir värdegrundsarbetet i skolan ännu viktigare för att vi ska få arbetsro. Det är ingen idé att klaga på varken föräldrar eller (a)sociala medier, det ökar inte lärandet. Nej, istället behöver vi se värdegrundsarbetet som en nödvändig förutsättning, som en viktig (och helst integrerad) del av det vi gör i skolan. Då behöver man komma ihåg två saker: värdegrundsarbete är en färskvara och det är en process som tar tid. Man kan inte ha en ’värdegrundsdag’ och sedan hoppas att man är klar. Värdegrunden behöver vara förankrad hos varje person på skolan, dvs alla ska få tid till att reflektera över den i olika sammanhang, och helst vara med och påverka hur den ska uttryckas (i t ex regler för hur man beter sig i klassrummet). Värdegrundsarbetet är en av de saker som kan se ut som det skulle ta tid – som vi alla lider brist av – men som i förlängningen ger tid i form av förbättrade resultat och arbetsro.

Exempel på detta hittar du här:

http://www.pitea-tidningen.se/nyheter/ARTIKEL.ASPX?ArticleId=4672457

http://www.pitea.se/sv/du-och-din-kommun/Pitea-i-utveckling/Barn-och-utbildning/Forvaltningsovergripande/Vardefullt/