Längtan till Italien - eller mer om PISA

Medan mätningarna i PISA undersökingen kan ifrågasättas så kommer man inte ifrån att resultaten är nedslående; den svenska skolan har ju faktiskt strävat efter att uppnå just de kunskaper som mäts. Visst strävar man även efter andra kunskaper/förmågor, men vi vet inte hur bra vi är på att nå dessa i jämförelse med andra länder (eller över huvud taget).

Men är resultaten i första hand skolans ”fel”? Nog är det dags att lyfta upp problematiken från detaljerna kring vad som händer i klassrummet och se vad som händer i samhället i stort! Fört därefter kan vi fundera över hur skolan ska agera rent praktiskt.

Barn vill bli bra, eller hur? De vill, liksom vi andra, bli sedda och uppskattade. I dagens samhälle är det ett enormt fokus på hur man lyckas socialt och att bli uppskattad för den man är snarare än för vad man gör. De sociala medierna har öppnat för möjligheten att projicera sin personlighet på ett sätt som aldrig tidigare och många, stora som små, ägnar många timmar i veckan åt detta. Visst finns det olika sätt att få uppskattning via sociala medier, men för de allra flesta barn är det deras person som bedöms.

Låt oss då tänka oss in i en situation med ett barn som inte känner sig speciellt duktig i skolan. Tävlingsaspekten, som många barngrupper generar till synes av sig själva (men som understöds både i skolan, i media och i fritidsaktiviteter), gör att skolarbetet inte ökar barnets självkänsla. Vad gör barnet då? Det väljer att försöka skapa självkänsla på andra sätt, till exempel på sociala medier.

Inte konstigt om det är svårt att ”hålla ordning”: eleverna är inte motiverade att vara still och lära sig.

Det är många som kallar på ”ordning och reda” och föreslår att läraren ska styra allt under lektionerna. Men ärligt talat, hur många lärare är det som har den auktoriteten att de kan ”hålla ordning” på en grupp omotiverade elever?  Hur mycket har man tränats på det? Jag är dessutom inte övertygad om att omotiverade elever lär sig speciellt mycket bara för att läraren kan få dem att sitta tysta och lyssna på en lektion.

När man längtansfullt blickar mot länder med mer autoritära undervisningssystem (eller blickar tillbaks mot ett Sverige man tror att man minns) glömmer man att detta också är länder med andra kulturer, där man värdesätter framgång i skolan på ett annat sätt. Vad de elever som inte känner sig duktiga i skolan gör i en sådan kultur, vet jag inte, och kanske är det lättare i Sverige att känna sig bra även om man inte får höga betyg. I vilket fall så behöver skolan utformas efter den verklighet som råder istället för genom önsketänkande.

Därför föreläsa!

Om nu inte föreläsningar är ett effektivt sätt att överföra kunskap, varför tycker så många lärare – och en del elever – om dem då? Jag kan inte svara för dig, men vanliga argument för lärare är att: eleverna vill att jag förklarar, jag kan berätta mycket mer än det som står i boken eller att det är ett sätt att hinna med allt. Något de flesta inte säger, men kanske tycker, är att det känns bra att visa hur mycket man kan.

”Eleverna vill att jag förklarar” – jo många elever tycker att det är enklare att vara passiva än att ta sig an en fråga själv, med den osäkerhet man känner när man närmar sig något nytt. Att skapa nya neuron (som krävs för lärande) är fysiskt kostsamt och upplevs också som jobbigt, särskilt när man måste göra många på en gång, som i början av ett projekt. Här kan föreläsningar hjälpa till, inte genom att bygga neuron åt någon annan (vilket är det många tycks tro: att information kan ges som ett paket), utan genom att skapa den nyfikenhet som gör att man blir motiverad nog för att sätta igång, trots att det är fysiskt jobbigt. Något som händer före läsningen och gör den intressant. Uppdraget föreläsaren har är att hitta så många olika infallsvinklar som möjligt för att varje åhörare ska kunna hitta just det som intresserar. Syftet är alltså inte att eleverna ska lära sig allt som sägs, utan bara hitta något som gör dem nyfikna. Föreläsningen som en pedagogisk happening, upplevelse eller smörgåsbord av mentala ingångar till ett nytt ämne.

  

En föreläsning kan också vändas om och bli en efterläsning. Eleverna har fått läsa en text och får sedan möjlighet att ställa frågor till läraren, som förklarar och tydliggör det som inte har förståtts. Elever som upplever sig ha förstått texten kan då istället t ex få skriva en resumé på egen hand. Detta är kanske gammal skåpmat för de flesta lärare, men hur många gör så?

En efterläsning kan också vara en sorts sammanfattning av ett elevinteraktivt moment, där man sätter in resultatet i ett större sammanhang eller tar upp frågor som eleverna har. Här blir föreläsningen också ett sätt att bekräfta eleverna och att deras kunskap är ”rätt”. Och ett sätt för läraren att visa vad han/hon kan. Ja, det är faktiskt inte alls så fånigt som det kanske verkar. Att visa vad man kan, gör inte bara att man kan känna sig stolt, utan skapar också en trygghet hos eleverna som är viktig för deras lärande.

Och så det där med att hinna med. Har du provat att låta eleverna själva ta reda på samma mängd stoff som du kan få in på en fyrtio minuters föreläsning? Om det tar tid! Det tar flera veckor för elever (eller äldre studenter) att producera t ex en text som innehåller allt det man hinner med på fyrtio minuter.

Men vänta litet, det här är ett vanligt felslut, där man tänker sig att det man ger ut=det som tas in. Vill du jämföra, så prova så här istället: håll dina fyrtio minuter i en klass och ge dem ett frågeformulär i slutet. Ha en interaktiv övning (där läraren pratar bara en liten del av tiden) på samma innehåll i en annan klass och låt dem fylla i formuläret. Du kanske inte får det slutgiltiga svaret på hur bra föreläsningar/övningar är, men du lär dig definitiv något. Och du kommer aldrig mer att ens underförstått, föreställa dig att det du säger är det som eleverna sedan kan.

Jane Austen och mobilerna

Man kan lätt få intrycket att mycket av det som händer i olika sociala medier är ganska ytligt, oengagerat och handlar om deltagarnas bekräftelsebehov. Det verkar lite otäckt – som en tsunami av meningslöshet som väller över oss från alla håll. Men kanske är det bara formen som är ny, varken innehållet eller tiden vi lägger ned på den (numera mediala) socialiteten är kanske större än förut?

Jag läste nyligen ut Emma av Jane Austen, publicerad 1815 och en av den lilla skara böcker som ständigt nytrycks och läses av nya generationer. (Visst är det fräckt, att det finns böcker som är så pass allmängiltiga att de kan intressera läsare under tvåhundra år?) Jag hade inte kommit långt i boken innan jag började fundera över hur mycket tid personerna ägnade åt att prata om lokala och inte speciellt anmärkningsvärda händelser. Hur stor del av konversationen som byggde på just bekräftelse av den tilltalade. Till och med de som var elaka eller egoistiska fyllde i samtalet med bekräftande kommentarer.

Givetvis finns det stora skillnader jämfört med idag. Personerna i boken behöver inte jobba för sitt uppehälle och kan därför ägna mer tid till ’meningslöst’ prat. (Men min gissning är att även de som arbetade kunde ägna ganska mycket tid till prat – det var inte ett löpande band precis.) Man kan kanske också påstå att det tidiga artonhundratalet präglades av en kultur där det ansågs som god sed att ge komplimanger och visa tacksamhet för minsta lilla uppmärksamhet. Men jag kan inte påstå att samtalen generellt visade på ett djupare känt engagemang än ett gilla på facebook.

Detta skulle också kunna vara orsaken att Austen så ofta framhäver när hennes personer uttrycker äkta känslor/engagemang, något som bara de karaktärer hon gillar får göra. Hon använder det också när hon vill att vi ska börja tycka om en karaktär som tidigare har framställts på ett negativt sätt. Hos Austen förmedlas denna äkthet genom andra saker än ord, framför allt röstlägen, blickar och kroppsspråk. Vad skulle då vara motsvarigheten när vi vill förmedla äkthet i sociala medier idag?

Jag kommer att tänka på emotikoner, de ibland aktiva gubbar som man kan lägga till i sitt inlägg. Tyvärr blir det snabbt en inflation i deras värde, eftersom de används så flitigt och då också i oäkta sammanhang. Kanske är detta ett uttryck just för vårt behov av att förmedla det som är dolt i sociala medier: röst, blick, kroppsspråk och handlingar.

Oavsett hur det är med likheter och skillnader mellan dagens socialitet och den på 1800-talet så är sociala medier en verklighet i vår vardag. Och, som jag har påpekat tidigare, skapar just det dolda en hel del problem i kommunikationen. Därför behöver vi – i skolan och på andra arbetsplatser – fundera över konsekvenserna och hur vi ska hantera dem. Men allra först behöver vi bli reflektera över begränsningarna med sociala medier – alla fördelar pratas det vitt och brett om (även om vi är många som ändå inte utnyttjar dem till fullo).