Bättre att sova än att lyssna?

”Vill du att dina studenter ska få högre hjärnaktivitet kan du låta dem somna under lektionen. Deras hjärnor visar en högre aktivitet under sömn än under en föreläsning.”

Citatet kommer från William Rankins föreläsning ;-) på en högskolepedagogisk konferens.

Det har blivit vanligare med föreläsningar i skolorna, och med det menar jag att lärarna själva kallar vissa inslag för det. Lärare har länge använt berättandet som verktyg för kunskapsöverföring, men nu har man dessutom skapat speciella tillfällen där läraren mer ohämmat för använda en hel timme till att prata. Jag misstänker att detta är ett sätt för skolorna att framstå som mer seriösa – föreläsningar förekommer flitigt i vuxensammanhang som högsklole- och fortbildningar, på konferenser och mässor.

Betyder detta då att föreläsningen är en bra metod? Ja, om man vill sätta igång en diskussion med en gemensam utgångspunkt, eller om man vill visa upp något man har tänkt/producerat så kan den vara bra. En engagerad föreläsare kan vara härlig att lyssna på! Men om målet är att allt som sägs ska överföras till den lyssnande så har man hamnat helt fel. Den låga hjärnaktiviteten visar bara på en mätbar effekt av något som vi vet sedan tidigare, nämligen att föreläsningen som kunskapsöverföring fungerar betydligt sämre än metoder som kräver att de som ska lära sig involveras aktivt.

Jag är medveten om att jag har tjatat om detta tidigare, men jag kan inte komma ifrån min förvåning över hur man återupprepar samma misstag om och om igen. Det är inte genom att försöka göra mer av (eller förfina) det som inte fungerar som man kommer vidare. Elever lyssnar inte villigare - mer aktivt - på en timmes föreläsning i en storsal, än på en halvtimmes mer informell genomgång vid tavlan i klassrummet.

Om man nu vill blicka bakåt i sitt pedagogiska upplägg kan man istället gå ända tillbaks till antiken. Visst förhärligades talkonsten i de politiska sammanhangen, men när det handlade om lärande använda sig filosoferna av seminarium – lärande samtal – inte föreläsningar. Och jag kan lova att hjärnaktiviteten under ett samtal är betydligt högre än när man sover!

Hur skulle du göra för att skapa ett samtal nästa gång, istället för en föreläsning?

Ordning och reda?

Är lektionerna stökigare idag? Och gör det i så fall att vissa elever, som till exempel (rastlösa?) pojkar, halkar efter?

Jag tror att skolan har hamnat mellan två stolar.

Å ena sidan har vi en experttradition: tanken om läraren som kunskapskälla genomsyrar allt från lärarutbildningen (domineras av föreläsningar), vidareutbildningen (inhyrda föreläsare) och även det som händer i klassrummet (där den största tiden går åt till att läraren förklarar ”sanningen”).

Å andra sidan har vi en pedagogisk diskurs om att det är den som lär som ska vara i centrum, vilket leder till bland annat att elever förväntas leda sina utvecklingssamtal, ta ansvar för olika projekt och visa entrepreneuranda.

Eleverna förväntas klara detta utan att tränas i det och kommer de från studieovana hem blir det extra svårt. Att pojkarnas resultat blir sämre i den miljön kan ha att göra med deras hierarkiska system. Om man tycker det är viktigt att vara bäst (och det tränas pojkarna i att tycka i ännu större utsträckning än flickorna) är det inte speciellt motiverande om man ligger närmare eller under medel. Då satsar man på andra sätt att stiga i hierarkin, varav en del har den bieffekten att man tar plats i klassrummet (”stökar”).

Så vad ska man göra åt detta?

Tja, en riktning som föreslås är att vi ska ha mer ordning, mer lärarauktoritet och striktare regler för uppförande. Och hur ser det ut i resten av samhället? Just det, resten av elevernas (och lärarnas) vardag är präglad av tankar som att individen ska vara i centrum (därför att du är värd det) och att barn har lika stora rättigheter att bestämma över tillvaron som sina föräldrar (curlingtraditionen). Man kan tycka vad man vill om det, men det är tydligt att samhället i stort går rakt emot det autoritära håll som vissa önskar sig i skolan. Visst kan skolan gå sin egen väg, men det blir definitivt en uppförsbacke.

Istället kan man ta ett blad från aikido och använda sig av ”motståndarens” egen kraft. Satsa på att möta det som händer i resten av samhället och lyfta det till en ny nivå. Och vad menar jag då, rent konkret?

Jo, att skolan fokuserar på att stötta eleverna i sitt lärande (istället för att berätta ”sanningen”). Då behöver lärarna kunna lyssna (för att få reda på vad elever kan och behöver), fråga (för att förstå hur eleven kan utveckla sitt lärande), motivera (för att hjälpa eleven att hitta sin egen drivkraft) och strukturera (för att översätta tankar till handling). Detta är förmågor som kan tyckas banala, men som kräver långvarig träning om man ska bli tillräckligt bra för att kunna stötta även mindre motiverade elever.

Mig veterligen (och jag hade blivit väldigt glad om jag hade fel) tränas inte de här förmågorna på lärarutbildingen. Och hur ska man då kunna hantera dagens individstinna klasser?

Har eleverna tid?

Vi fortsätter på temat om en offensiv skola, en skola där man tillhandahåller flera olika möjligheter till lärande. De lärare som är inlästa på olika lärstilar strävar givetvis efter att hålla lektioner där olika metoder varvas med varandra för att på så sätt nå ut till olika typer av elever. Det är också bra att inse att lärstilar är kontextberoende (och inte alltid individberoende) så att en elev kan ha olika preferenser beroende på omständigheterna (tid, ämne, storleken på gruppen mm).

Men om vi ser det ur elevens synvinkel så innebär det också att en andel av varje lektion läggs på en typ av inlärning som inte passar  - där eleven helt enkelt sitter av tid utan att lära sig.  Och vi vet alla vad elever gör när de blir uttråkade.

De allra flesta lärare pratar en stor del av sina lektioner. Det finns många elever som gillar detta (skönt att slippa tänka själv), men det är viktigt att vara medveten om att förläsningar tar tid från den individuella integreringen av kunskapen. Ju längre tid läraren pratar desto kortar tid blir det kvar för eleverna att ta in och strukturera informationen i sitt eget medvetande. Jag kursiverar detta eftersom de flesta verkar tro att en föreläsning (oavsett om den ges till elever, lärare eller studenter) är som att skriva direkt på hjärnan på folk. (Ja, ja, givetvis tror inte folk detta, men de beter sig så – särskilt när de föreläser själva.)

För att en gång för alla komma ifrån denna vanföreställning: fundera igenom hur mycket du kommer ihåg från en föreläsning som du hörde för ett år sedan. Skriv ned det och läs det högt och ta tid. Hur långt blir detta i förhållande till hur lång föreläsningen var?

Att föreläsningar överhuvudtaget fungerar beror på att elever därefter ägnar tid (i form av läxor eller andra uppgifter) att bearbeta innehållet en gång till. Det är när elever bearbetar innehåll som inlärning sker, och till det behövs tid. Detta är en process som ofta får för lite utrymme i skolan. Sedan kan det variera exakt hur en elev bäst integrerar kunskapen (genom diskussioner, handlingar eller tyst reflektion), men oavsett det så är det svårt att integrera kunskap samtidigt som någon talar. Den information man får när någon talar kan aldrig vara anpassad till just min föreställningsvärld/erfarenheter, vilket innebär att man samtidigt måste sålla det man hör och därför missar stora delar av innehållet. Lägg också märke till att det tar betydligt längre tid att integrera kunskap än att sammanfatta den: dvs det går snabbare att berätta något, än att lära sig samma sak.

Lägger man ihop detta så innebär det att lärare borde lämna den största delen av lektionen till eleverna.

Vill du veta om du pratar för länge? Prova olika proportioner och avsluta med en kort diagnos på vad eleverna tagit till sig av innehållet. Eller, om du föredrar att reflektera själv, fundera över hur lång tid du behöver för att lära dig någonting jämfört med hur lång tid det tar dig att läsa upp en sammanfattning du har gjort av informationen.

Låt elever och lärare byta plats!

Ansvaret i skolan har hamnat upp-och-ned! För optimal inlärning borde det vara så att den som lär är i fokus vid kunskapsinhämtningen medan det pedagogiska ansvaret ligger hos läraren. Hur kan detta vara annat än självklart? Hur kan någon annan än den som lär sig skapa de tankekonstruktioner, de fysiska processer, som lärande innebär? Kan du på något sätt placera tankarna hos någon annan?

Lika självklart borde det vara att det är läraren som har det pedagogiska ansvaret istället för en otränad elev.

Men hur det ut i verkligheten? Jo, skolan kryllar av moment som visar på att man uppfattar kunskap som någon sorts överförbar produkt som ska gå från läraren till eleven. Alla situationer där eleven förväntas memorera det läraren berättar eller visar, är exempel på detta. Situationer som föreläsningar eller svar på elevers frågor där lärare berättar hur det är istället för att ställa problematiserande frågor. Ja, vanligtvis är även lärarnas och rektorernas vidareutbildning uppbyggd på samma sätt: en rad föreläsningar. Hur ofta har du varit på en föreläsning där du själv redan kunnat det mesta som sägs? Eller där du ett par veckor senare inte kommer ihåg någonting? Jämfört med föreläsningar som helt förändrat hur du ser på lärande och hur du agerar i vardagen?

Idag är det i praktiken fortfarande så att den mesta inlärning förväntas gå till genom att eleverna/kursdeltagarna ska memorera ”fakta”.

Som jag sagt innan så finns det situationer när föreläsande (eller berättelser om hur det är) kan vara en givande del av en lärsituation, men bara om eleverna själva har fått vara med och skapa kontexten både innan och efter. Men en bra pedagog är inte en estradör utan en person som kan skapa optimala betingelser för lärande (vad det nu innebär för den enskilde individen). Det är naturligtvis (och uppenbarligen) svårt, vilket jag tror är den viktigaste orsaken till att alla goda intentioner resulterade i en flumskola. Men vägen framåt går inte bakåt (tillbaks till memorerandet).

Faktakunskaper kanske fungerade på 1800-talet, men med dagens informationshastighet är de ganska meningslösa: det eleverna lär sig idag kommer inte att vara sant om tio år. Visst, en grundförståelse för olika sammanhang gör det lättare att ta till sig ny information på området, men man har mer nytta av att veta hur man hittar, sammanställer och analyserar information. Och det lär sig eleverna mycket litet om idag. De får en uppgift, som att skriva ett arbete eller göra en annan presentation och resultatet bedöms sedan av läraren. Lärarna lär alltså inte ut redskap för själva processen utan ger bara feedback på resultatet.

Samtidigt som lärarnas fackkunskaper hamnar i centrum för lärandet, finns det en motsvarande förvrängning när det gäller de pedagogiska förutsättningarna (som startade redan innan det här med entreprenöriellt lärande började tolkas fritt). Det märks t ex genom att läraren vid utvecklingssamtalen säger till eleven: vad ska du göra för att x ska bli bättre? Elever ges rådet att prata med de lärare som ansvarar för ämnen som känns motiga. (Hallå! När folk är så kritikkänsliga att de inte ens kan ta emot konstruktiv kritik från en kollega, hur ska då en beroende elev klara av att ge kritik?). Elever föreslås ägna mer tid till läxor eller göra fler upprepningar av övningar (som de redan innan tyckte var tråkiga eftersom de inte förstod eller kände sig motiverade). Förslagen är ytliga, utan att man kontrollerar vad just den eleven behöver eller trivs med och framför allt lägger de hela ansvaret på eleven. Man säger: du gör fel som inte lär dig på mina villkor. Och man kan kanske tycka att i resten av livat får man minsann anpassa sig till omständigheterna, så det är lika bra att förstå det direkt. Men då har man lämnat hela läroplanen och ambitionerna bakom sig. Dessutom fungerar resten av livet också bättre (även arbetsplatser) om folk får producera resultat på det sätt de är bäst på.

Vad ska vi göra istället? Eleven ska vara i fokus för lärandet - inte läraren. Läraren ska ha ansvaret för processen - inte eleven.

Eleverna behöver de vara aktivt involverade så ofta som möjligt, så att de själva får möjlighet att driva sitt lärande. Hur är detta möjligt? Genom att lärarna använder sig av varierande pedagogiska moment, hjälper eleverna att hantera redskap för att förstå metanivån (lära om att lära) och ställer frågor som: Vad vill du? Vad kan du ha för nytta av det här? På vilket sätt kan jag hjälpa dig att uppnå det du vill? Vilken typ av uppgifter skulle du tycka var intressanta? Vilka pedagogiska moment har fungerat bäst för dig? Vad skulle du vilja att vi gör mer av i skolan?

Ge rektorer formativ bedömning!

Det skrivs och snackas en  massa om formativ bedömning. Och det är ju bra, för formativ bedömning leder elever framåt, om eleven stöds i att känna till åt vilket håll "framåt" ligger. Om ett förhållningssätt ska fungera i ett helt system är det bra om förhållningssättet genomsyrar systemet. Det brukar kallas "Lev som du lär" Jag funderar över detta när jag läser gårdagens utmärkta artikel om rektorer i SvD. Hur gör det svenska systemet med sina rektorer?
Skolinspektionen letar fel (det är ju deras uppdrag) och pekar offentligt finger åt rektorer. Varför tror man på det i denna del av systemet när man inte tror på det för elever?
Rektor behöver ett kontinuerligt stöd för att utveckla skolan åt det håll som han/hon och systemet vill. Stödet ska vara individuellt och inte enbart innehålla de vanliga behoven kring ekonomi och administration. Stödet kan handla om
- hur jag som rektor motiverar mig själv och min personal att se till att det vi beslutar faktiskt händer.
- hur arbetslag och ledningsgrupper fås att fungera optimalt
- hur rektor själv kan prioritera och hantera sitt jobb
- hur jag blir pedagogisk ledare
- o.s.v.
Detta görs inte bäst genom att sätta hundra rektorer i en aula för att lyssna på en föreläsare som talar om hur man gör.
Ett kontinuerligt stöd för tankar och konkreta handlingar ger säkrare resultat.
Jag hör redan reaktionen; men rektor är ju vuxen och har lön och eleverna är ju barn som utvecklas. Rektor måste väl klara lite kritik? Självklart är det så, men om systemet vill ha resultat och rektorer som gör rätt saker kan systemet se till att den formativa bedömningen fungerar hela vägen.

Därför föreläsa!

Om nu inte föreläsningar är ett effektivt sätt att överföra kunskap, varför tycker så många lärare – och en del elever – om dem då? Jag kan inte svara för dig, men vanliga argument för lärare är att: eleverna vill att jag förklarar, jag kan berätta mycket mer än det som står i boken eller att det är ett sätt att hinna med allt. Något de flesta inte säger, men kanske tycker, är att det känns bra att visa hur mycket man kan.

”Eleverna vill att jag förklarar” – jo många elever tycker att det är enklare att vara passiva än att ta sig an en fråga själv, med den osäkerhet man känner när man närmar sig något nytt. Att skapa nya neuron (som krävs för lärande) är fysiskt kostsamt och upplevs också som jobbigt, särskilt när man måste göra många på en gång, som i början av ett projekt. Här kan föreläsningar hjälpa till, inte genom att bygga neuron åt någon annan (vilket är det många tycks tro: att information kan ges som ett paket), utan genom att skapa den nyfikenhet som gör att man blir motiverad nog för att sätta igång, trots att det är fysiskt jobbigt. Något som händer före läsningen och gör den intressant. Uppdraget föreläsaren har är att hitta så många olika infallsvinklar som möjligt för att varje åhörare ska kunna hitta just det som intresserar. Syftet är alltså inte att eleverna ska lära sig allt som sägs, utan bara hitta något som gör dem nyfikna. Föreläsningen som en pedagogisk happening, upplevelse eller smörgåsbord av mentala ingångar till ett nytt ämne.

  

En föreläsning kan också vändas om och bli en efterläsning. Eleverna har fått läsa en text och får sedan möjlighet att ställa frågor till läraren, som förklarar och tydliggör det som inte har förståtts. Elever som upplever sig ha förstått texten kan då istället t ex få skriva en resumé på egen hand. Detta är kanske gammal skåpmat för de flesta lärare, men hur många gör så?

En efterläsning kan också vara en sorts sammanfattning av ett elevinteraktivt moment, där man sätter in resultatet i ett större sammanhang eller tar upp frågor som eleverna har. Här blir föreläsningen också ett sätt att bekräfta eleverna och att deras kunskap är ”rätt”. Och ett sätt för läraren att visa vad han/hon kan. Ja, det är faktiskt inte alls så fånigt som det kanske verkar. Att visa vad man kan, gör inte bara att man kan känna sig stolt, utan skapar också en trygghet hos eleverna som är viktig för deras lärande.

Och så det där med att hinna med. Har du provat att låta eleverna själva ta reda på samma mängd stoff som du kan få in på en fyrtio minuters föreläsning? Om det tar tid! Det tar flera veckor för elever (eller äldre studenter) att producera t ex en text som innehåller allt det man hinner med på fyrtio minuter.

Men vänta litet, det här är ett vanligt felslut, där man tänker sig att det man ger ut=det som tas in. Vill du jämföra, så prova så här istället: håll dina fyrtio minuter i en klass och ge dem ett frågeformulär i slutet. Ha en interaktiv övning (där läraren pratar bara en liten del av tiden) på samma innehåll i en annan klass och låt dem fylla i formuläret. Du kanske inte får det slutgiltiga svaret på hur bra föreläsningar/övningar är, men du lär dig definitiv något. Och du kommer aldrig mer att ens underförstått, föreställa dig att det du säger är det som eleverna sedan kan.

Slänga ut ungen med badvattnet

Det finns en kritik mot olika former av elevdriven pedagogik (som t ex pbl) som går ut på att den inte fungerar på omotiverade elever. Och givetvis är det rätt: ska eleven vara drivande måste han/hon också vara motiverad. Tyvärr lär sig de omotiverade eleverna inte nödvändigtvis mer när de får lärarfokuserad undervisning (som t ex föreläsningar). Däremot döljs de (om de inte ägnar sig åt att störa lektionen).

Jag tror att det stora problemet istället är att det kräver delvis andra färdigheter hos lärarna för att stötta elevdrivet arbete, än vad som krävs för lärarfokuserat arbete. Färdigheter som handlar om att motivera och väcka nyfikenhet hos individen. Att få grupper att fungera på ett effektivt och socialt smidigt sätt. Att skapa pedagogiska strukturer där elevernas metainlärning (lära om att lära) är en integrerad del. Det här är färdigheter lärare förväntas ha, men om man ska jobba utifrån eleverna måste man dessutom vara excellent.

Vad jag vill varna för är att kasta ut ungen med badvattnet, eller att man förkastar elevfokuserad pedagogik därför att lärarna inte (ännu) har de färdigheter som behövs.

Är man en duktig föreläsare som kan engagera eleverna kan det vara svårt att hitta rätt i den elevfokuserade pedagogiken. Det är vanligt att man upplever att det går långsamt (eleverna hinner inte med ens en bråkdel av det man själv kan gå igenom på en lektion) och att eleverna tycker att det är jobbigt (rent fysiologiskt är det jobbigt att tänka nytt – varför skulle vi annars vara så benägna att göra som vi alltid har gjort?). Dessutom, vilken man kanske inte vill erkänna, är många duktiga föreläsare inte så bra på att lyssna på andra och ställa öppna frågor – vilket är de absolut viktigaste färdigheterna för en pedagog i det här sammanhanget.

Och om man själv vill testa olika pedagogiska infallsvinklar? Använd learning outcomes (se flik)! Då kan både lärare och elev märka om pedagogiken har fungerat och eleven lärt sig det man vill. Och ska learning outcomes vara så tydliga, inser man att det krävs en hel del träning för att kunna formulera dem (precis som med andra verktyg som sätter eleven i centrum). Men när man väl kan det, så har man en dyrk som kan öppna många pedagogiska skattkistor.

Vetenskapen och föreläsningarna

Vetenskapen går långsamt framåt – eller? För hur kan det annars vara så att fenomen som studerats i mer än trettio år fortfarande inte har sipprat ut i skolorna? Som till exempel hur föreläsningar fungerar. Efter att ha läst Chalotta Wastes blogg om hur elever lär sig, funderar jag på hur vi ser på själva lärprocessen. I praktiken beter vi oss ofta som om läraren sitter inne med en kunskap som ska ges, eller överföras, till eleverna. Till exempel så pratar lärare fortfarande större delen av de flesta lektioner. Trots att forskning visar att det är ett jämförelsevis dåligt sätt att stötta lärande.

Inte ens den mest positiva hållning till vad man kan lära sig under en föreläsning kommer fram till en högre siffra än ca 45% av innehållet (mätt i direkt anslutning till föreläsningen). Jämför det med de 71% som blev resultatet av ett interaktivt lärande (i denna undersökningen var siffran för föreläsningarna 41%).

Egentligen tycker jag att vi inte borde behöva den här forskningen för att inse hur begränsad effekten av en föreläsning är. Det räcker med ett enkelt resonemang: en föreläsning måste utgå från att alla åhörare får höra samma ord. Oberoende av intresse, tidigare kunskap, minneskapacitet, dagsform osv. I en föreläsning kan vi inte anpassa oss så att var och en kan ta del av allt som sägs. Och inte heller veta vem som har tagit till sig vad. Om man sedan vill fylla på kunskapsluckorna har man alltså ingen aning om var man ska börja.

Det finns ett enkelt sätt att själv börja fundera över föreläsningen som lärandeform: nästa gång du är på en föreläsning, prova att skriva ned vad du kommer ihåg en vecka senare (utan att kika på eventuella anteckningar). Jämför sedan detta med hur många saker du själv tar upp om du håller en lika lång föreläsning.

Visst kan föreläsningar ha en plats i lärandet. De kan fungera som ett smörgåsbord (en teater om hur många roliga saker det finns att studera inom ett visst område) eller för att skapa trygghet (visa att läraren vet vad det handlar om), men om det är kunskapen man vill öka, så finns det bättre sätt.