Anfall är bästa försvar

I lagsportssammanhang brukar orden i rubriken användas när man vill berätta att om man lyckas hålla sig på den halva av planen där laget anfaller, den offensiva halvan, minskar samtidigt risken för att motståndaren gör mål.
Jag menar att vi kan dra paralleller till skolan.
En defensiv inriktning ökar risken för en massa onödigt försvarsspel; att stödja elever som skolan misslyckats med. Ett exempel på en defensiv inriktning av arbetet kan vara att skolan väljer en metod, en nivå eller ett arbetssätt för elevernas lärande. När man sedan försöker, så gott det går och så länge pengarna räcker, ta hand om dem som inte klarade den metoden, den nivån eller det arbetssättet blir inriktningen defensiv. Barns olikheter blir hinder. Ju fler som inte passar in i den valda mallen, ju mer kraft går åt till defensivt arbete. Min erfarenhet är att det restaurerande arbetet kostar massor med energi (och pengar). Ibland verkar modellen till och med vara självdestruktiv. Skolan väljer arbetssätt där man på förhand vet att vissa barn "faller igenom". Dessa barn är sedan en mycket krävande arbetsuppgift för den redan pressade personalen. För att inte tala om hur debatten om skolans misslyckanden späs på. Man lappar och plåstrar och håller barn under armarna för att rätta till det som den defensiva modellen skapat. Sänker skolan sin egen status?
Alternativet, att spela på den offensiva planhalvan, får fullt stöd i våra läroplaner som ju betonar att anpassning till hur varje enskilt barn tänker och lär är grunden. Skolpolitiken bygger fortfarande på demokrati och social rättvisa, tror jag. Någon emot? Forskning om framgångsrika skolor visar att lust, relationer, mångfald och rätt förväntningar är viktiga begrepp i en lärande miljö. Säkra "kort" för lärande är att få lyckas och att undvika misslyckanden. Den offensiva inriktningen; att verksamheten hela tiden strävar mot målen på de olika vägar som finns för varje individ, underlättas om eleven och läraren har konkreta tydliga bilder av målet.  Har de det? Det numera mycket välanvända begreppet formativ passar in här. Formativ undervisning, bedömning, planering, ja till och med formativ garanti borde om den är tillräckligt individanpassad bli en garanti för ständiga lyckanden och för att allt fokus riktas framåt, på det offensiva arbetet. Om alla lämnar skoldagarna som lyckanden påverkas skolans status positivt.

Håll dig på den offensiva planhalvan och gör inga självmål!

Min egen erfarenhet från de senaste 20 månadernas som utifrån-besökare i skolan lär mig att ju mer offensivt arbetet är, ju bättre mår skolan. Om du som läsare tycker att jag slår in en öppen dörr jobbar du nog på en skola där det offensiva dominerar.

Ge rektorer formativ bedömning!

Det skrivs och snackas en  massa om formativ bedömning. Och det är ju bra, för formativ bedömning leder elever framåt, om eleven stöds i att känna till åt vilket håll "framåt" ligger. Om ett förhållningssätt ska fungera i ett helt system är det bra om förhållningssättet genomsyrar systemet. Det brukar kallas "Lev som du lär" Jag funderar över detta när jag läser gårdagens utmärkta artikel om rektorer i SvD. Hur gör det svenska systemet med sina rektorer?
Skolinspektionen letar fel (det är ju deras uppdrag) och pekar offentligt finger åt rektorer. Varför tror man på det i denna del av systemet när man inte tror på det för elever?
Rektor behöver ett kontinuerligt stöd för att utveckla skolan åt det håll som han/hon och systemet vill. Stödet ska vara individuellt och inte enbart innehålla de vanliga behoven kring ekonomi och administration. Stödet kan handla om
- hur jag som rektor motiverar mig själv och min personal att se till att det vi beslutar faktiskt händer.
- hur arbetslag och ledningsgrupper fås att fungera optimalt
- hur rektor själv kan prioritera och hantera sitt jobb
- hur jag blir pedagogisk ledare
- o.s.v.
Detta görs inte bäst genom att sätta hundra rektorer i en aula för att lyssna på en föreläsare som talar om hur man gör.
Ett kontinuerligt stöd för tankar och konkreta handlingar ger säkrare resultat.
Jag hör redan reaktionen; men rektor är ju vuxen och har lön och eleverna är ju barn som utvecklas. Rektor måste väl klara lite kritik? Självklart är det så, men om systemet vill ha resultat och rektorer som gör rätt saker kan systemet se till att den formativa bedömningen fungerar hela vägen.