Anfall är bästa försvar

I lagsportssammanhang brukar orden i rubriken användas när man vill berätta att om man lyckas hålla sig på den halva av planen där laget anfaller, den offensiva halvan, minskar samtidigt risken för att motståndaren gör mål.
Jag menar att vi kan dra paralleller till skolan.
En defensiv inriktning ökar risken för en massa onödigt försvarsspel; att stödja elever som skolan misslyckats med. Ett exempel på en defensiv inriktning av arbetet kan vara att skolan väljer en metod, en nivå eller ett arbetssätt för elevernas lärande. När man sedan försöker, så gott det går och så länge pengarna räcker, ta hand om dem som inte klarade den metoden, den nivån eller det arbetssättet blir inriktningen defensiv. Barns olikheter blir hinder. Ju fler som inte passar in i den valda mallen, ju mer kraft går åt till defensivt arbete. Min erfarenhet är att det restaurerande arbetet kostar massor med energi (och pengar). Ibland verkar modellen till och med vara självdestruktiv. Skolan väljer arbetssätt där man på förhand vet att vissa barn "faller igenom". Dessa barn är sedan en mycket krävande arbetsuppgift för den redan pressade personalen. För att inte tala om hur debatten om skolans misslyckanden späs på. Man lappar och plåstrar och håller barn under armarna för att rätta till det som den defensiva modellen skapat. Sänker skolan sin egen status?
Alternativet, att spela på den offensiva planhalvan, får fullt stöd i våra läroplaner som ju betonar att anpassning till hur varje enskilt barn tänker och lär är grunden. Skolpolitiken bygger fortfarande på demokrati och social rättvisa, tror jag. Någon emot? Forskning om framgångsrika skolor visar att lust, relationer, mångfald och rätt förväntningar är viktiga begrepp i en lärande miljö. Säkra "kort" för lärande är att få lyckas och att undvika misslyckanden. Den offensiva inriktningen; att verksamheten hela tiden strävar mot målen på de olika vägar som finns för varje individ, underlättas om eleven och läraren har konkreta tydliga bilder av målet.  Har de det? Det numera mycket välanvända begreppet formativ passar in här. Formativ undervisning, bedömning, planering, ja till och med formativ garanti borde om den är tillräckligt individanpassad bli en garanti för ständiga lyckanden och för att allt fokus riktas framåt, på det offensiva arbetet. Om alla lämnar skoldagarna som lyckanden påverkas skolans status positivt.

Håll dig på den offensiva planhalvan och gör inga självmål!

Min egen erfarenhet från de senaste 20 månadernas som utifrån-besökare i skolan lär mig att ju mer offensivt arbetet är, ju bättre mår skolan. Om du som läsare tycker att jag slår in en öppen dörr jobbar du nog på en skola där det offensiva dominerar.

Vad händer med skolans status om...

             ...

·         eleven vet exakt vilken prestation han/hon ska göra för att nå förväntat resultat.

·         ansvar för motivationen tas av skolan

·         jobbet görs på jobbet, då behövs inga läxor

·         ingen elev går i sommarskola

·         garantier på formativ bedömning ända fram till minst godkänd nivå lämnas

·         den pekar på sig själv vid utvärdering och uppföljning

·         om inte föräldrar eller adresser används som argument när resultaten bedöms

·         varje elev, lärare och rektor har egna konkreta framtida resultat som de når upp till

·         icke ämnesbundna förmågor, som t.ex. förmågan att samarbeta, tränas medvetet

·         om den vågar ställa och svara på frågan Varför?

·         prov blir skolans tjänare och inte en allsmäktig konung

·         om du lägger till några statushöjare…

Vilka handlingar behövs för att nå dessa resultat?

Vilka hinder finns och hur kommer du runt dem?

Lärarstatus

Lärarna får för lite betalt. Givetvis, jag håller med om det. Däremot tror jag inte att lönen (ens med en höjning) varken är det som får folk att välja lärarutbildningen eller det som skapar status åt yrket.

Hade inte också du en eller ett par lärare i skolan som du fortfarande respekterar? Yrkets status finns inom räckhåll, bara lärare får chansen att fokusera på att vara lärare och utveckla sin pedagogiska teknik. Om läraren istället ska ägna sig åt att försvara luddigt uttryckta bedömningsmatriser och försöka dokumentera varje del i en lång lista på centrala innehåll, ja då är risken stor att man istället blir ihågkommen som den där orättvisa läraren. För nog har du något sådant minne också?

Medan flera legitimerade yrkeskårer kan förlora sin legitimation, så kan dåliga lärare fortsätta i det oändliga. Jag vill absolut inte sparka på lärarkåren som helhet, men visst finns det en del lärare som helt enkelt valde fel yrke? Och till skillnad från liknande fall i vissa andra yrken så fortsättar de att möta hundratals elever och deras föräldrar. För varje fantastisk lärare man minns och respekterar, finns det troligtvis någon som man ryser när man tänker på. Lärare har så mycket makt och påverkan på ens uppväxt (och är därför så viktiga!).

Vad ska vi göra åt det här? Jag föreslår tre saker:

1.      Låt lärarstudenter komma ut och prova i verkligheten tidigt i utbildningen så att de kan hoppa av om det känns fel.

2.      Jobba i äkta lärarlag så att man med hjälp av sina kollegor ständigt kan utvecklas och dessutom dela upp uppgifter så at varje lärare kan göra det han/hon är bäst på. 

 3.  Använd en tydlig modell för den formativa bedömningen, så att det är lätt att se vilket steg jag är på nu och vad som är nästa steg. Och använd modellen för lärarnas och rektorernas egen utveckling också!

Men rosor i ett sprucket krus, är ändå alltid rosor.

Jag vet att lärare och rektorer rätt ofta, i sin ensamhet eller tillsammans med kolleger, reflekterar över kärnan i verksamheten, det riktiga innehållet. Vilken effekt har det jag väljer att låta eleverna göra? Hur motiverar det dem? Borde jag förändra något för att nå bättre resultat?
Då och då hamnar diskussionen eller snarare debatten fel. Det blir fokus på formen. När andra än "skolfolket", t.ex. media hamnar där är det (nästan) förlåtligt. De som skriver är inte goda pedagoger. De är goda journalister.
I gårdagens Helsingborgs Dagblad presenteras lärarnas perspektiv i tidningens stora granskning av en form till en form. En digital plattform som ska hantera formen för dokumentation. Jag tycker att lärarna tappert försvarar sitt intresse för elevernas lärande. De beskriver sin kamp mot formens stöld av deras tid och det konstiga fokus som skapats. Varken plattformen eller dokumentationen i sig garanterar utveckling av lärandet. Det behöver inte vara något fel på digital plattform eller dokumentation, men görandet riskerar att hamna i helt fel fokus.
I dagens DN skriver en av pedagogernas främsta företrädare i landet, en fackordförande, om vilka förändringar formen behöver. Hon menar att staten ska ta över ansvar, halvklass ska vara vanligare och att omfördelning eller nytillskott av pengar behövs. Ja, det kan kanske hjälpa men det beror givetvis på vad pedagoger och skolor väljer att göra i en ny form. Hur förändras lärandet om staten tar över, vad väljer vi att göra annorlunda i halvklass och hur använder de skolor som får mer pengar efter en omfördelning de nya pengarna?

"Skolfolket" kan välja att göra något med rosorna medan de väntar på att debatten om det spruckna kruset pågår, eller...?
Det finns gott om exempel på det. Samtliga statushöjande!