Coaching ska inte vara tung press

Skolverket satsar pengar på coaching av lärare och stöter på hård kritik av flera kritiska forskare enligt en artikel i SvD. Kritikerna menar att coaching handlar om att
"- En coach har som uppgift att pusha. Coach kommer från idrotten där det gäller att bli sporrad att pressa sig och prestera lite till."
En annan beskrivning är 
"- Den säljande tanken är att alla individer har en inre kraft till förändring, men du behöver coachen för att ta fram den."

Utifrån det synsättet kan då coachingen i värsta fall leda till press på lärarna. Jag vill inte påstå att det inte finns coacher som jobbar på det här sättet, men tyvärr så leder okunskap till att alla coacher dras över en kam, oavsett vilken utbildning eller färdighet de har. Det är ungefär som att säga att en lärare inte kan lära elever att skriva för att man har stött på lärare vars elever inte skriver så bra. Det finns givetvis lärare som inte är tränade i att lära ut skrivande, men samtidigt finns det många lärare som oavsett ämnesbakgrund kan ge br återkoppling på en skriven text.

På vilket sätt kan coaching vara ett bra stöd för en lärare?
Man kan jobba så här:

• Sätt upp ett tydligt (konkret) mål - som i det här fallet stämmer överens med vad skolverket/skolan är ute efter
• Läraren beskriver målet på ett sätt som känns relevant (intressant) för just honom/henne
• För att uppnå målet tar läraren, med hjälp av klargörande frågor, fram en metod som hen trivs med
• Processen följs upp genom lösningsinriktad utvärdering dvs man fokuserar på det som fungerar och om något inte fungerar så provar man något annat

När målet är uppnått kommer läraren att ha utvecklat sin pedagogiska metod om detta är det som skolan är ute efter. Hen kommer alltså att ha en varaktig kunskap både om nya sätt att undervisa och, kanske ännu viktigare, en effektiv metod att utveckla sin undervisning.

Det handlar alltså inte om "en inre kraft" utan att man utgår från det läraren trivs med och är bra på. Coachen är inte "nödvändig", man kan jobba så här utan coach. Man kan också lära sig utan lärare, men nog är det lättare med en professionell pedagog? På samma sätt blir det lättare att jobba tillsamans med en coach som är tränad i att följa upp processen, vet vilka problem som brukar uppstå och vilka frågor som brukar hjälpa en person att hitta nya infallsvinklar. 

Som jag ser det så är en duktig coach expert på den del av pedagogiken som handlar om att individanpassa lärandet. Coachen är alltså inte en kunskapskälla som ska förmedla den kunskapen, som en lärare förväntas vara, utan en expert på att stötta andra människors utveckling.

Läxhjälp eller lärarhjälp?

Debatten kring läxhjälpens vara eller inte vara fokuserar på fel fråga. Först borde vi prata om läxorna – varför finns de? Frågan hänger ihop med varför vi har en skola över huvud taget. Om vi nu utgår från att man lär sig bättre med stöd av en pedagog (vilket någonstans måste vara skolans grundtes), hur kan vi då lägga över ansvaret för lärandet på elevernas hemmiljöer?

Visst måste eleverna själva ta ansvar för sitt lärande, men läxor innebär ofta att eleverna får ta det ansvaret innan de kan klara det själva. Detta blir tydligt när det visar sig att elever med stöd hemifrån klarar läxläsandet bättre. Med andra ord tar inte eleverna själva ansvaret utan får hjälp av föräldrar eller inhyrda studenter, ofta genom hela sin skolgång.

Idén om läxor kommer från en tid som såg väldigt annorlunda ut än idag. Dagens människor har ett överflöd av aktiviteter som de förväntas intressera sig för och för en strategiskt omogen person (dvs innan 20års åldern när hjärnan har utvecklat sitt strategiska tänkande) blir det mycket svårt att prioritera långsiktiga mål. Dessutom har skolkunskaper relativt låg status i samhället – jämfört med att vara en ”personlighet” (av vilken orsak som helst) – och då ger läxläsningen ganska liten omedelbar utdelning för eleven.

En annan fråga om läxor är varför man under skoltiden ska ägna sig åt något som inte sedan krävs i livet. Det finns visserligen många som känner att jobbet följer med dem hem – men är inte detta ett problem snarare än något vi eftersträvar?

Man kan påstå att läxor är bra eftersom de ger möjligheten till egenreflektion. Eleverna får jobba i sin egen takt och i lugn och ro. Men detta är ett idealtillstånd som har mycket med realiteten att göra, till och med hos de familjer där eleverna får stöd. Dessutom är det omöjligt att genomför en individanpassad pedagogik utan tid för eget arbete, och lägger skolan den tiden i form av läxor så har skolan avsagt sig ansvaret för individanpassningen.

Man kan tycka att läxornas vara eller inte vara mest handlar om de elever som inte får stöd hemma. Men poängen med att ha en skola med utbildade lärare är att vi anser att eleverna lär sig bäst med stöd av en pedagog – och det gäller oavsett elevens egen nivå. Kan inte eleverna lära sig det som behövs i skolan är det kanske istället dags att ifrågasätta varför vi ska ha en skola.

Personligen tycker jag att vi ska ha det, och räcker inte lärarna till så får vi stötta lärarna med vad de själva tycker att de behöver för att kunna hjälpa alla elever att nå så långt de kan.

Mindre politik och mer pedagogik!

Påsken tycks ha varit en tid för debattörernas tyckanden kring den svenska skolan. Det har främst handlat om politiskt styrda effekter som betyg, friskolans eller inte vara och lärarutbildningen/ lärarnas status.

Vad som händer i vardagen, i mötet mellan elever och lärare, berörs knappt och ändå är det väl där som lärandet sker? Strukturerna spelar givetvis roll för vilka förutsättningar detta möte får, men borde vi inte låta lärandet styra strukturerna istället för tvärtom?

Det finns en klart uttryckt ambition i dagens skola (uttryckt t ex i Lgr/Gy-11) att fokusera på lärandet som process – dessutom en individanpassad sådan. För att detta ska lyckas behöver didaktiken vara inriktad på just detta och lärarna ha de verktyg som krävs för en så vällovlig men svår uppgift. Och det är här jag tror att det brister: det saknas insikt i var svårigheterna ligger. Ska man stötta andras lärprocesser behöver man inte bara ha en grundläggande ämneskunskap utan också – och kanske framför allt – veta hur man utvecklar den kognitiva processen, hur man motiverar, hur man skapar bra samarbeten och hur man anpassar lärandet till personer som fungerar helt olika än man själv gör.

Projektarbeten är exempel på metoder där skolan försöker individanpassa och integrera lärandet i vardagen. Det är också ett tillfälle att som lärare reflektera över hur man kan utveckla de egna färdigheterna. Fundera över de här nödvändiga aspekterna för ett lyckat arbete:

·        Hur tydliga är målen (learning outcomes)? Fråga eleverna om de vet vad det är de ska kunna i slutet av arbetet.

·  Vilket stöd får eleverna under planeringen av arbetet? Eftersom den strategiska förmågan inte är fullt utvecklad förrän i tjugoårsåldern måste läraren vara med vid planeringen.

·      Hur ser elevernas egna mål ut? Är de tydligt avgränsade, genomförbara och konkret formulerade? Vilka frågor ska besvaras i arbetet? Varför är målen viktiga för just den här eleven?

·       Vilket stöd får eleverna i själva samarbetsprocessen (här brukar skolor missa helt och hållet)?

·      Vilket stöd får eleverna när det gäller att finna information? Källgranskning tar tid att lära sig. Internet i all ära, men det krävs en utvecklad kunskap för att kunna bedöma olika källor och elevernas huvudsakliga kunskapskällor borde vara granskade av experter.  

·     Hur ska bedömningen ske om det är ett samarbete? Är det samarbetet i sig som ska bedömas och på vilka grunder i så fall? Eller är det slutresultatet och hur ska man då skilja på olika personers insatser? Varje elev borde få möjligheten att sätta ord på sin kunskap genom att skriva sin egen sammanfattning.

Och jobbar man med detta händer mycket mer med elevernas lärande än något av de politiska förslagen :-)

Skärpning, råd eller toppen!

"Kom igen!”, ”Skärp dig!”, ”Bättre kan du!”. De här i sportsammanhang vanliga uttrycken passerar genom huvudet när jag spelar tennis. Till ingen effekt. Jag provar med lite råd: ”titta på bollen”, ”rör på fötterna”, men inte heller det lyfter mitt spel. Så får jag till en riktig bra forehand snett ut till höger och tänker ”Yes! Just så!”. Så kommer en hel rad av snygga träffar. Jag tittar på bollen, rör på fötterna. Och kostar på mig ett leende mellan bollarna.

Och givetvis - när jag tänker efter, så brukar det vara så här: när jag koncentrerar mig på det som går dåligt går det sämre, medan när jag lägger märke till det som går bra går det bättre. Men i så fall, hur kommer det sig att vi så ofta kommer med de här du-är-inte-bra-nog-så-prestera-bättre-kommentarerna? Antagligen för att vi är olika och de fungerar på vissa.

Man hittar personer i tenniseliten som piskar på sig själva när de gör fel – jag låter det vara osagt om det är för att de gör så som de nått toppen eller om det är trots detta. Men poängen jag vill ta upp är att när vi ger återkoppling så behöver vi anpassa den till individen om vi vill att den ska fungera.

Och hur gör man det med en elev? Man kan ju alltid fråga, men det är inte alltid eleven vet själv, eller har funderat på just detta. Därför kan man prova sig fram. Skapa tre kategorier; ”jobba bättre”, ”råd” och ”detta gör du bra” – och hitta exempel som känns bekväma för dig. Prova sedan olika kombinationer (de konkreta råden måste givetvis vara med någonstans, frågan är bara på vilken plats).

Hur reagerar eleven? Lyser ögonen och eleven lär sig mer, så är du på rätt väg. Ser eleven missnöjd ut eller låter bli att jobba med det ni kommit överens om, så prova någon annan kombination eller ordning. Lyssna också på hur eleven pratar om vad som ska göras (gör eleven det för att slippa något eller uppnå något) och möt elevens sätt att prata.

För att bli bra på det här behöver man träna och nu i juletid får många att bra tillfälle! Man träffar människor som man har ett för-givet-taget sätt att prata med. Vad skulle hända om du istället försökte anpassa det du säger till moster Agda eller lillebror? Så att det speglar hur de vill få återkoppling? För nog florerar råden vilt på släktmiddagar? Om allt från vad julbordet ska innehålla till hur man ska leva sitt liv (och det från folk som kanske inte vet något om en egentligen). Tänk om vi istället försökte ta reda på vad de andra verkligen vill höra!

Skapa lite äkta julefrid genom att träna upp din förmåga att anpassa din återkoppling till individen. Så kan du utan att vara rädd för att misslyckas ge ett nyårslöfte om att möta vaje elev där han eller hon är!

God jul och Gott Nytt År!

Anfall är bästa försvar

I lagsportssammanhang brukar orden i rubriken användas när man vill berätta att om man lyckas hålla sig på den halva av planen där laget anfaller, den offensiva halvan, minskar samtidigt risken för att motståndaren gör mål.
Jag menar att vi kan dra paralleller till skolan.
En defensiv inriktning ökar risken för en massa onödigt försvarsspel; att stödja elever som skolan misslyckats med. Ett exempel på en defensiv inriktning av arbetet kan vara att skolan väljer en metod, en nivå eller ett arbetssätt för elevernas lärande. När man sedan försöker, så gott det går och så länge pengarna räcker, ta hand om dem som inte klarade den metoden, den nivån eller det arbetssättet blir inriktningen defensiv. Barns olikheter blir hinder. Ju fler som inte passar in i den valda mallen, ju mer kraft går åt till defensivt arbete. Min erfarenhet är att det restaurerande arbetet kostar massor med energi (och pengar). Ibland verkar modellen till och med vara självdestruktiv. Skolan väljer arbetssätt där man på förhand vet att vissa barn "faller igenom". Dessa barn är sedan en mycket krävande arbetsuppgift för den redan pressade personalen. För att inte tala om hur debatten om skolans misslyckanden späs på. Man lappar och plåstrar och håller barn under armarna för att rätta till det som den defensiva modellen skapat. Sänker skolan sin egen status?
Alternativet, att spela på den offensiva planhalvan, får fullt stöd i våra läroplaner som ju betonar att anpassning till hur varje enskilt barn tänker och lär är grunden. Skolpolitiken bygger fortfarande på demokrati och social rättvisa, tror jag. Någon emot? Forskning om framgångsrika skolor visar att lust, relationer, mångfald och rätt förväntningar är viktiga begrepp i en lärande miljö. Säkra "kort" för lärande är att få lyckas och att undvika misslyckanden. Den offensiva inriktningen; att verksamheten hela tiden strävar mot målen på de olika vägar som finns för varje individ, underlättas om eleven och läraren har konkreta tydliga bilder av målet.  Har de det? Det numera mycket välanvända begreppet formativ passar in här. Formativ undervisning, bedömning, planering, ja till och med formativ garanti borde om den är tillräckligt individanpassad bli en garanti för ständiga lyckanden och för att allt fokus riktas framåt, på det offensiva arbetet. Om alla lämnar skoldagarna som lyckanden påverkas skolans status positivt.

Håll dig på den offensiva planhalvan och gör inga självmål!

Min egen erfarenhet från de senaste 20 månadernas som utifrån-besökare i skolan lär mig att ju mer offensivt arbetet är, ju bättre mår skolan. Om du som läsare tycker att jag slår in en öppen dörr jobbar du nog på en skola där det offensiva dominerar.