En liten tid till relationer

Visst är relationen en viktig del av lärandet? Och en viktig del av det som händer mellan personalen och ledningen? Mellan människor som jobbar tillsammans över huvud taget.

Relationer är något som vi ofta tar för givet i betydelsen att vi beter oss som om de uppstår av sig själva och som om vi har en grundläggande rättighet att ha bra relationer. Tänk bra på alla som upplever sig bli bemötta med brist på ”respekt” utan att ha gjort något speciellt för att förtjäna den.

Relationer är både lättare och svårare än vi tycks tro. De påverkar de allt vi gör, inte bara grupparbeten, samarbeten och diskussioner, utan också hur det vi gör på egen hand bedöms och får för resultat. De är svårare i bemärkelsen att man behöver träna sig på att bli riktigt bra på att utveckla och stötta relationer. De är lättare på det sättet att man med en ganska liten insats kan starta en god spiral. Människor är i grunden intresserade av att ha goda relationer och svarar därför positivt på en invit.

Visst, vill man behålla en god relation eller bygga upp en där man mist förtroendet så kan det ta lång tid. Men det man vinner i längden är inte bara att elever/lärare/personal lär sig mer, utan också att man själv mår bättre.

Ett enkelt sätt att börja är genom att

1. ta reda på något en person vill ha (behöver)
2. visa i handling att man har tagit hänsyn till detta

Vill man dessutom bli riktigt bra på detta kan man följa upp genom att fråga mottagaren hur det blev. Detta synliggör ens goda vilja och ger en möjlighet att kolla om man uppfattade mottagaren rätt. Man får också möjlighet att korrigera vissa björntjänster som kan ha råkat hända. Bara man kommer ihåg att det är mottagaren som bestämmer vad som är ”bra”.

Enkelt och självklart? Utmärkt: vem tänker du lyssna på idag?

Skärpning, råd eller toppen!

"Kom igen!”, ”Skärp dig!”, ”Bättre kan du!”. De här i sportsammanhang vanliga uttrycken passerar genom huvudet när jag spelar tennis. Till ingen effekt. Jag provar med lite råd: ”titta på bollen”, ”rör på fötterna”, men inte heller det lyfter mitt spel. Så får jag till en riktig bra forehand snett ut till höger och tänker ”Yes! Just så!”. Så kommer en hel rad av snygga träffar. Jag tittar på bollen, rör på fötterna. Och kostar på mig ett leende mellan bollarna.

Och givetvis - när jag tänker efter, så brukar det vara så här: när jag koncentrerar mig på det som går dåligt går det sämre, medan när jag lägger märke till det som går bra går det bättre. Men i så fall, hur kommer det sig att vi så ofta kommer med de här du-är-inte-bra-nog-så-prestera-bättre-kommentarerna? Antagligen för att vi är olika och de fungerar på vissa.

Man hittar personer i tenniseliten som piskar på sig själva när de gör fel – jag låter det vara osagt om det är för att de gör så som de nått toppen eller om det är trots detta. Men poängen jag vill ta upp är att när vi ger återkoppling så behöver vi anpassa den till individen om vi vill att den ska fungera.

Och hur gör man det med en elev? Man kan ju alltid fråga, men det är inte alltid eleven vet själv, eller har funderat på just detta. Därför kan man prova sig fram. Skapa tre kategorier; ”jobba bättre”, ”råd” och ”detta gör du bra” – och hitta exempel som känns bekväma för dig. Prova sedan olika kombinationer (de konkreta råden måste givetvis vara med någonstans, frågan är bara på vilken plats).

Hur reagerar eleven? Lyser ögonen och eleven lär sig mer, så är du på rätt väg. Ser eleven missnöjd ut eller låter bli att jobba med det ni kommit överens om, så prova någon annan kombination eller ordning. Lyssna också på hur eleven pratar om vad som ska göras (gör eleven det för att slippa något eller uppnå något) och möt elevens sätt att prata.

För att bli bra på det här behöver man träna och nu i juletid får många att bra tillfälle! Man träffar människor som man har ett för-givet-taget sätt att prata med. Vad skulle hända om du istället försökte anpassa det du säger till moster Agda eller lillebror? Så att det speglar hur de vill få återkoppling? För nog florerar råden vilt på släktmiddagar? Om allt från vad julbordet ska innehålla till hur man ska leva sitt liv (och det från folk som kanske inte vet något om en egentligen). Tänk om vi istället försökte ta reda på vad de andra verkligen vill höra!

Skapa lite äkta julefrid genom att träna upp din förmåga att anpassa din återkoppling till individen. Så kan du utan att vara rädd för att misslyckas ge ett nyårslöfte om att möta vaje elev där han eller hon är!

God jul och Gott Nytt År!

Lyssna!

Låt oss ta steget från utvecklingssamtalet till alla samtal. Tidigare har jag reflekterat kring vart samtalen ska leda och hur man skulle kunna få dem att ge ett mer konkret resultat. Idag lyfter jag istället lyssnandet. Hur kan du, som vän, förälder, rektor eller lärare, bli bättre på att kommunicera genom att lyssna?

Att lyssna är en av dessa för-givet-tagna färdigheter vi alla tror att vi redan har, men som ligger långt från det vi skulle kunna uppnå. Att lyssna är något som kräver konstant träning och reflektion, om vi vill bli riktigt bra och genom vårt lyssnande göra världen bättre. Och som Julian Treasure påpekar, något som vi borde börja träna på redan i skolan.

Lyssna på hans föredrag (7 min 46 sek) och fundera sedan på hur just du kan hjälpa till med den utmaning han presenterar i slutet: att göra kommande generationer bättre på att lyssna.

Och hinner du inte göra det, vad kan du göra för att bli bättre själv?