Mentorn som skolutvecklare

Vilken uppgift har en mentor? Detta kan tyckas självklart, men det finns ett återkommande fenomen som får mig att ställa frågan: när en elev berättar att hen har pedagogiskt relaterade problem till någon av de andra lärarna så får eleven (gammal som ung) rådet att prata med den läraren.

Om eleven förväntas ta upp alla problem direkt med berörd lärare, vilken roll har då mentorn? Är det inte mentors uppgift att fungera som en länk, en underlättare, för just det pedagogiska samarbetet? Annars behöver ju varje lärare ha samtal med i stort sett alla elever. Det vore i och för sig önskvärt – en god relation är en av de grundläggande förutsättande för lärande, eller hur? Men det är inte många lärare som hinner detta och en lärare som en elev inte känner, är ofta en auktoritet som det är svårt att prata med.

Kan det vara så att orsaken till att eleverna skickas att prata med den andra läraren beror inte i första hand på att man inte kan vara expert på någon annans ämne, utan på att man tycker att det är jobbigt att kritisera en kollega? Inom lärarkåren finns det en kultur av att läraren har rätt – i alla lägen. Överdriver jag? När en elev ifrågasätter ett pedagogiskt moment eller ett omdöme vad får hen höra då? Hur ofta får eleven svaret: ”Jo, det måste vara så här därför att…?” Hur ofta får eleven svar som: ”Hur tänker du då?” eller ”På vilket sätt skulle du vilja lära dig istället?”

Om vi går vidare från eleven; hur ofta ifrågasätter du en kollegas pedagogik, och om du gör det, vilken respons får du då? Visst har lärare en otroligt pressad situation idag, men då är det ännu viktigare att man kan stötta varandra. När man stöttar varandra handlar det inte bara om att sucka över arbetstyngden, utan om att hitta nya, och bättre fungerande, vägar tillsammans. Har man den inställningen kan kommentarer från en elev eller en kollega istället bli något som lyfter ens pedagogiska förmåga. Kan man acceptera att vi alla är olika och att pedagogiken därför behöver vara oändligt formbar för att möta denna olikhet, så behöver man inte ta en kommentar som negativ kritik, utan som en möjlighet. Framför man problemet som något som man kan lösa tillsammans – och allra helst med eleverna – så får man en vidareutbildning på plats. Specifikt anpassad till vad just den här läraren behöver utveckla i relation till just den här pedagogiska situationen. Kan det bli bättre?

Mentorn kan på det sättet bli den viktigaste motorn för skolans utveckling!

Lyssna!

Låt oss ta steget från utvecklingssamtalet till alla samtal. Tidigare har jag reflekterat kring vart samtalen ska leda och hur man skulle kunna få dem att ge ett mer konkret resultat. Idag lyfter jag istället lyssnandet. Hur kan du, som vän, förälder, rektor eller lärare, bli bättre på att kommunicera genom att lyssna?

Att lyssna är en av dessa för-givet-tagna färdigheter vi alla tror att vi redan har, men som ligger långt från det vi skulle kunna uppnå. Att lyssna är något som kräver konstant träning och reflektion, om vi vill bli riktigt bra och genom vårt lyssnande göra världen bättre. Och som Julian Treasure påpekar, något som vi borde börja träna på redan i skolan.

Lyssna på hans föredrag (7 min 46 sek) och fundera sedan på hur just du kan hjälpa till med den utmaning han presenterar i slutet: att göra kommande generationer bättre på att lyssna.

Och hinner du inte göra det, vad kan du göra för att bli bättre själv?