Mentorn som skolutvecklare

Vilken uppgift har en mentor? Detta kan tyckas självklart, men det finns ett återkommande fenomen som får mig att ställa frågan: när en elev berättar att hen har pedagogiskt relaterade problem till någon av de andra lärarna så får eleven (gammal som ung) rådet att prata med den läraren.

Om eleven förväntas ta upp alla problem direkt med berörd lärare, vilken roll har då mentorn? Är det inte mentors uppgift att fungera som en länk, en underlättare, för just det pedagogiska samarbetet? Annars behöver ju varje lärare ha samtal med i stort sett alla elever. Det vore i och för sig önskvärt – en god relation är en av de grundläggande förutsättande för lärande, eller hur? Men det är inte många lärare som hinner detta och en lärare som en elev inte känner, är ofta en auktoritet som det är svårt att prata med.

Kan det vara så att orsaken till att eleverna skickas att prata med den andra läraren beror inte i första hand på att man inte kan vara expert på någon annans ämne, utan på att man tycker att det är jobbigt att kritisera en kollega? Inom lärarkåren finns det en kultur av att läraren har rätt – i alla lägen. Överdriver jag? När en elev ifrågasätter ett pedagogiskt moment eller ett omdöme vad får hen höra då? Hur ofta får eleven svaret: ”Jo, det måste vara så här därför att…?” Hur ofta får eleven svar som: ”Hur tänker du då?” eller ”På vilket sätt skulle du vilja lära dig istället?”

Om vi går vidare från eleven; hur ofta ifrågasätter du en kollegas pedagogik, och om du gör det, vilken respons får du då? Visst har lärare en otroligt pressad situation idag, men då är det ännu viktigare att man kan stötta varandra. När man stöttar varandra handlar det inte bara om att sucka över arbetstyngden, utan om att hitta nya, och bättre fungerande, vägar tillsammans. Har man den inställningen kan kommentarer från en elev eller en kollega istället bli något som lyfter ens pedagogiska förmåga. Kan man acceptera att vi alla är olika och att pedagogiken därför behöver vara oändligt formbar för att möta denna olikhet, så behöver man inte ta en kommentar som negativ kritik, utan som en möjlighet. Framför man problemet som något som man kan lösa tillsammans – och allra helst med eleverna – så får man en vidareutbildning på plats. Specifikt anpassad till vad just den här läraren behöver utveckla i relation till just den här pedagogiska situationen. Kan det bli bättre?

Mentorn kan på det sättet bli den viktigaste motorn för skolans utveckling!

Att få rätt att säga nej

Om nu relationen är central för lärandet, vad är det då man ska akta sig för? Nu tänker jag inte ta upp hur man sätter gränser och håller relationen professionell – (hmm, det är också en intressant fråga, jag får återkomma med den) – utan ta upp ett av de vanligaste felen vi gör:

Att inte lyssna, eller ännu värre, att tyckas lyssna men sedan inte följa upp det.

Hur känner du dig om du berättar om något problem eller framför ett önskemål till din chef och hen inte gör något? Hen kanske säger att hen ska göra något men inget händer. Eller så kanske hen gör precis tvärtom.

Hur ofta framför elever något som bemöts på det sättet? Nu menar jag inte att man ska ge bättre betyg eller se på film bara för att eleverna vill det, men det är viktigt att inse att man tär på relationen även då man med full rätt säger nej.

Ännu värre är det med alla de gånger en elev tar mod till sig och försöker förklara för en lärare att de inte tycker att ett pedagogiskt moment fungerar. Erfarenhetsmässigt är det bara i en bråkdel av fallen en lärare faktiskt visar att hen lyssnar och modifierar sin undervisning.

Ett sätt att minska den negativa effekten av att inte gå någon till mötes är att vara tydlig med varför man gör det. En chef kan tyckas ha det lättare i det här fallet eftersom hen har att göra med vuxna personer som förväntas kunna förstå att hen måste göra prioriteringar. Som lärare kanske man tänker att eleven inte har tillräcklig pedagogisk kunskap för att förstå varför man måste jobba på ett visst sätt.

Å andra sidan har man som lärare mycket att vinna på att försöka hitta sätt att förklara: eleverna får en möjlighet att lära sig om att lära och själv tvingas man till att reflektera över vad som fungerar och varför. Har man dessutom ett öppet sinne kan själva reflektionen resultera i att man hittar nya vägar som passar eleven bättre.

Vill man engagera eleverna i sitt eget lärande behöver man börja där de är i sin förståelse. De behöver ord på vad som händer när man lär sig och prova och reflektera själva (ett exempel från en favoritlänk om hur man kan göra).

Vill man skapa bra relationer behöver man vara medveten om att varje gång man väljer bort att tillmötesgå någons önskemål får det konsekvenser. Och då gäller det inte att fastna i självförsvar – man har alltid ett för sig själv fullgott skäl till det val man gör. Genom att acceptera att det har konsekvenser (vem som än har rätt) och istället jobba på att förbättra relationen på andra sätt (se förslag från förra veckan) så kan man skapa bra relationer och säga nej.