Att få rätt att säga nej

Om nu relationen är central för lärandet, vad är det då man ska akta sig för? Nu tänker jag inte ta upp hur man sätter gränser och håller relationen professionell – (hmm, det är också en intressant fråga, jag får återkomma med den) – utan ta upp ett av de vanligaste felen vi gör:

Att inte lyssna, eller ännu värre, att tyckas lyssna men sedan inte följa upp det.

Hur känner du dig om du berättar om något problem eller framför ett önskemål till din chef och hen inte gör något? Hen kanske säger att hen ska göra något men inget händer. Eller så kanske hen gör precis tvärtom.

Hur ofta framför elever något som bemöts på det sättet? Nu menar jag inte att man ska ge bättre betyg eller se på film bara för att eleverna vill det, men det är viktigt att inse att man tär på relationen även då man med full rätt säger nej.

Ännu värre är det med alla de gånger en elev tar mod till sig och försöker förklara för en lärare att de inte tycker att ett pedagogiskt moment fungerar. Erfarenhetsmässigt är det bara i en bråkdel av fallen en lärare faktiskt visar att hen lyssnar och modifierar sin undervisning.

Ett sätt att minska den negativa effekten av att inte gå någon till mötes är att vara tydlig med varför man gör det. En chef kan tyckas ha det lättare i det här fallet eftersom hen har att göra med vuxna personer som förväntas kunna förstå att hen måste göra prioriteringar. Som lärare kanske man tänker att eleven inte har tillräcklig pedagogisk kunskap för att förstå varför man måste jobba på ett visst sätt.

Å andra sidan har man som lärare mycket att vinna på att försöka hitta sätt att förklara: eleverna får en möjlighet att lära sig om att lära och själv tvingas man till att reflektera över vad som fungerar och varför. Har man dessutom ett öppet sinne kan själva reflektionen resultera i att man hittar nya vägar som passar eleven bättre.

Vill man engagera eleverna i sitt eget lärande behöver man börja där de är i sin förståelse. De behöver ord på vad som händer när man lär sig och prova och reflektera själva (ett exempel från en favoritlänk om hur man kan göra).

Vill man skapa bra relationer behöver man vara medveten om att varje gång man väljer bort att tillmötesgå någons önskemål får det konsekvenser. Och då gäller det inte att fastna i självförsvar – man har alltid ett för sig själv fullgott skäl till det val man gör. Genom att acceptera att det har konsekvenser (vem som än har rätt) och istället jobba på att förbättra relationen på andra sätt (se förslag från förra veckan) så kan man skapa bra relationer och säga nej.

Inspiration till utveckling

Hur ska du hjälpa eleverna att lära om att lära nästa skolår? Detta är ett av huvudmålen för skolan och borde väl vara en del av varje lektion. Men hur gör man det?

Det här programmet om en skola på Nya Zeeland kan vara en hjälp på vägen. Lägg märke till hur läraren ställer frågor om lärandet som en naturlig del av genomförandet av lektionen och hur eleverna ständigt är aktiva.

Om ni i ert lärarlag tittade på det här avsnittet och sedan diskuterade det, vilka nya idéer om att lära på metanivå får ni då? 

Fråga istället för att peka

Tänk så mycket lättare det skulle bli om man använde SOLO-taxonomin när man jobbade med projekt! Den tanken dök upp i mitt huvud när jag läste igenom ett par av mina döttrars skolarbeten. Lättare för både lärarna och eleverna.

En lärares kommentar ser ofta ut så här: ”du behöver knyta ihop ditt resonemang bättre”, ”använd en tydligare struktur” eller  (och den här är riktigt svår, men något jag ofta stött på) ”du ska ha mer egna åsikter”. Detta är alla exempel på vad läraren sett (och saknat), men det säger ingenting om hur eleven ska göra något.

Om vi ska jobba formativt måste vi också gå upp på metanivån. Eleverna behöver lära sig hur man strukturerar, drar slutsatser, argumenterar eller vad det nu är som saknas. Precis som med mycket annat inom skolarbetet är detta något som eleverna förväntas utveckla själva i sin strävan att producera arbeten. Rätta mig om jag har fel, men jag tror inte att lärarna själva har tränats i de här strukturerna heller. Man behöver faktiskt inte uppfinna hjulet själv, utan det finns en mängd verktyg att tillgå (förutom tankekartor, som används flitigt – även om det ofta är på fel sätt).

Ett sådant exempel är SOLO-taxonomin, som inte bara är ett underlag när man gör bedömningar, utan också beskriver en inlärningsprocess. Och som kan användas som struktur för ett arbete:

1. Börja med frågan (vad vill du veta/jämföra/analysera). Här kan läraren hjälpa till genom frågor, happenings – och kolla att frågan/frågorna relaterar till och täcker in de centrala innehållen.
2. Samla ihop, definiera och beskriv lämplig information (sk fakta). Enkel nivå i SOLO. Här kan läraren kolla att allt är med – och om inte ställa frågor som, vad skulle du behöva mer? Hur vet du att detta är relevant?
3. Gruppera informationen i relation till frågan (Vad är det du ska jämföra? Vilka grupper av fakta behövs för att du ska kunna göra din analys? Detta är den sammansatta nivån). Här behövs frågor som: hur hänger de här fakta ihop? På vilka andra sätt skulle du kunna gruppera fakta?
4. Gör och beskriv din analys (Dvs jämförelsen eller vad din fråga nu rör. Detta är den relaterade nivån). Här kan läraren hjälpa till med t ex argumentationsanalys (påstående – fakta – relevant därför att).
5. Hur passar det du har kommit fram till in i ett större sammanhang? Hur påverkar det närliggande teoriområden, relaterar till din egen kultur eller vem du är? Detta är den utvidgade nivån. Här kan man träna på att flytta sig mellan nivåer (t ex concept mapping), eller övningar i lateralt tänkande. Relevanta frågor är t ex: Hur påverkas din slutsats av att du bor i Sverige, är tjej/kille osv? Hur skulle detta behandlas i en annan kultur? På vilket sätt påverkas närliggande områden?

En skicklig pedagog kan jobba på det här sättet redan med ganska små barn (förskolan) – man behöver bara anpassa innehållet.

Det pratas mycket om att lära om att lära. Nu är det dags att gå från ord till handling och låta eleverna träna upp sin förmåga att lära (istället för att läraren pekar på vad som saknas).