Vad? Hur? och Varför?

Nu är det dags även för den något latare bloggaren att ge sig på tangentbordet igen. Min bloggarkompis, Io, har varit aktiv hela augusti och skrivit om vikten av konkretiseringar och annat väldigt klokt.
Jag funderar fortfarande över hur lätt vi har att fastna i ramen, formen eller strukturen och i det sammanhanget glömma bort innehåll. Jag skrev om det redan i våras men fick en ny vinkling nu i augusti när en rektor förenklade och kompletterade ämnet på ett smart sätt.
Vill man vara lite elak kan man påstå att vi ibland, medvetet eller omedvetet, väljer att låta skoldiskussionen handla om ramen för att vi inte vågar ta tag i innehållsdelen. Jag hävdar inte att t.ex. en omorganisation på en skola, i en förvaltning, käbblet om huvudmannaskap eller kursplaneinnehåll  är helt oviktigt, men en förändring  av strukturer behöver inte påverka själva innehållet ett dugg. Har du varit med om ett organisationsbeslut som inte påverkat ditt eller dina kollegers sätt att undervisa? Räck upp handen nu!

Du kan ta ner den nu.
Hur vidgade då rektorn mina perspektiv på frågan? Min uppdelning i form och innehåll ändrade han till två frågor. VAD? och HUR? Vadet motsvarar ungefär formen och huret hur vi faktiskt gör när vi ser till att barns lärande kommer till stånd. Kompletteringen består i frågan VARFÖR? Jag tycker att ett fokus på varför-frågan kan lyfta skoldiskussionen till en ny fräsch nivå.
Varför tillverkas det så mycket matriser i vår skolvärld just nu? Varför gynnar det faktiskt lärandet? Varför ska en matris se ut på ett visst sätt om det ska bli resultat?

Nostalgitripp och villospår

När vi startade vår blogg lovade vi varandra att inte bli politiska. Jag ska inte bli det nu heller, men det har aldrig varit så nära.
Christian Lundahls text om de villospår nostalgin lett in skolbeslut på  är en riktigt bra analys av mångas känslor och tankar där ute i verkligheten - Skolan.
Jag tror dessutom att nostalgitrippen förstärker ett farligt fokus på formen. Formen kan vara viktig, men får aldrig skymma innehållet. Jag skrev om detta för en månad sen i Men rosor i ett sprucket krus, är ändå alltid rosor.

Men rosor i ett sprucket krus, är ändå alltid rosor.

Jag vet att lärare och rektorer rätt ofta, i sin ensamhet eller tillsammans med kolleger, reflekterar över kärnan i verksamheten, det riktiga innehållet. Vilken effekt har det jag väljer att låta eleverna göra? Hur motiverar det dem? Borde jag förändra något för att nå bättre resultat?
Då och då hamnar diskussionen eller snarare debatten fel. Det blir fokus på formen. När andra än "skolfolket", t.ex. media hamnar där är det (nästan) förlåtligt. De som skriver är inte goda pedagoger. De är goda journalister.
I gårdagens Helsingborgs Dagblad presenteras lärarnas perspektiv i tidningens stora granskning av en form till en form. En digital plattform som ska hantera formen för dokumentation. Jag tycker att lärarna tappert försvarar sitt intresse för elevernas lärande. De beskriver sin kamp mot formens stöld av deras tid och det konstiga fokus som skapats. Varken plattformen eller dokumentationen i sig garanterar utveckling av lärandet. Det behöver inte vara något fel på digital plattform eller dokumentation, men görandet riskerar att hamna i helt fel fokus.
I dagens DN skriver en av pedagogernas främsta företrädare i landet, en fackordförande, om vilka förändringar formen behöver. Hon menar att staten ska ta över ansvar, halvklass ska vara vanligare och att omfördelning eller nytillskott av pengar behövs. Ja, det kan kanske hjälpa men det beror givetvis på vad pedagoger och skolor väljer att göra i en ny form. Hur förändras lärandet om staten tar över, vad väljer vi att göra annorlunda i halvklass och hur använder de skolor som får mer pengar efter en omfördelning de nya pengarna?

"Skolfolket" kan välja att göra något med rosorna medan de väntar på att debatten om det spruckna kruset pågår, eller...?
Det finns gott om exempel på det. Samtliga statushöjande!

Oordning och oreda!

Ordning och reda har varit ett slags mantra i skolan, många har använt de båda orden flitigt i debatten. Det har fungerat, det har fått många utanför skolan att tro att det är oordning och oreda överallt i skolan och att flummiga lärare vill ha det så. Slutsatsen blir då givetvis, att det måste ändras. Det blir en något märklig debatt, ingen vill ha oordning och oreda, det finns ingen att debattera med. Pedagoger vet att ordning och reda är bra för lärandet.
Det finns en parallell till detta i synen på ledning. Misstagen som uppstår om arbetsfördelningen eller ansvarsfördelningen är otydlig kan rättas till på olika sätt, men den enda lösning som föreslagits är "ordning och reda" i hierarkierna. Par eller grupper kan leda på ett tydligt och hierarkiskt sätt. En spetsig hierarki kan också bli otydlig. Det är inte alltid, eller rättare sagt väldigt sällan, som en förändring kan garanteras genom en organisationsförändring. Det är lite besvärligare men nästan alltid effektivare att ta itu med innehållet.
Hur garanterar rätten att ta ifrån elever mobiltelefoner optimalt lärande?
Hur garanterar titelbyte eller omgruppering av chefer ledningsfunktionen? Det kan vara nödvändigt , men utgångspunkten måste vara innehållet och inte formen.
Jag menar inte att skolan är sämre än någon annan bransch i detta avseende, problemet att formen tar över innehållet är spritt i många branscher.
Debatten borde handla om hur vi optimerar lärandet hos varje enskild individ och vilket arbetssätt och vilken ledning det önskade resultatet kräver.
Jag hoppas innerligt att detta inlägg slagit in en massa öppna dörrar. Formen är ett medel, inget mål.