Jag vet att lärare och rektorer rätt ofta, i sin ensamhet eller tillsammans med kolleger, reflekterar över kärnan i verksamheten, det riktiga innehållet. Vilken effekt har det jag väljer att låta eleverna göra? Hur motiverar det dem? Borde jag förändra något för att nå bättre resultat?
Då och då hamnar diskussionen eller snarare debatten fel. Det blir fokus på formen. När andra än "skolfolket", t.ex. media hamnar där är det (nästan) förlåtligt. De som skriver är inte goda pedagoger. De är goda journalister.
I gårdagens Helsingborgs Dagblad presenteras lärarnas perspektiv i tidningens stora granskning av en form till en form. En digital plattform som ska hantera formen för dokumentation. Jag tycker att lärarna tappert försvarar sitt intresse för elevernas lärande. De beskriver sin kamp mot formens stöld av deras tid och det konstiga fokus som skapats. Varken plattformen eller dokumentationen i sig garanterar utveckling av lärandet. Det behöver inte vara något fel på digital plattform eller dokumentation, men görandet riskerar att hamna i helt fel fokus.
I dagens DN skriver en av pedagogernas främsta företrädare i landet, en fackordförande, om vilka förändringar formen behöver. Hon menar att staten ska ta över ansvar, halvklass ska vara vanligare och att omfördelning eller nytillskott av pengar behövs. Ja, det kan kanske hjälpa men det beror givetvis på vad pedagoger och skolor väljer att göra i en ny form. Hur förändras lärandet om staten tar över, vad väljer vi att göra annorlunda i halvklass och hur använder de skolor som får mer pengar efter en omfördelning de nya pengarna?
"Skolfolket" kan välja att göra något med rosorna medan de väntar på att debatten om det spruckna kruset pågår, eller...?
Det finns gott om exempel på det. Samtliga statushöjande!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar