fredag 13 juni 2014

Verkligheten, Björklund!

Jan Björklund menar att det nya betygssystemet är rättssäker och det bästa vi har haft. Jag brukar försöka undvika politik på den här sidan, men nu år det vara nog! Hur kan han påstå något så idiotiskt som att rättssäkerheten är bra? När man om och om igen, som artikeln ovan tar upp, kan visa att lärare bedömer samma prov på olika sätt?

Jag vet inte hur Björklund tänker (gör du?) men uppenbarligen har han missat att betygssystemet är fullt av relativa begrepp. Och här måste jag tjata: relativa begrepp är per definition subjektiva och situationsberoende! En person som inte förstår detta borde inte ha med utbildning att göra.

Huvudargumentet för att använda relativa begrepp tycks vara att skapa ”pedagogiskt utrymme”. Lärare ska inte detaljregleras, menar man. Men när ska lärarna hinna använda detta pedagogiska utrymme? Vilken tid blir över efter att lärarna har tagit fram bedömningsunderlag för en lång rad kriterier som bedöms summativt (tror du att Björklund vet vad summativ/formativ bedömning innebär?), ägnat tid till administrera dessa bedömningar, tid till att försöka kommunicera ut kriterier till elever och föräldrar, tid till att med andra lärare försöka komma överrens om vad de relativa begreppen betyder?

Och inte nog med att den pedagogiska friheten inte har något tidsmässigt utrymme, all den tid som läggs på att hantera de relativa, men ack så detaljerade, kriterierna ger uppenbarligen inte önskat resultat. Eleverna vet inte vad som förväntas av dem. Lärarna bedömer samma underlag på olika sätt. Betygsinflationen ligger kvar på samma nivå som tidigare.

Någon gång måste väl även politiker inse att de har hamnat snett i tillvaron? Eller?


När jag tänker efter så är det kanske för mycket begärt av en person som kan påstå att han har hela svenska folkets mandat när han bara har 7% med sig (eller vad det nu var). 

tisdag 3 juni 2014

Låt proven leda rätt

Thomas Steinfeld skriver i dagens understreckare att vi bör ha en mer kritisk attityd till Pisaresultaten. Han menar att man inte kan jämföra helt olika kulturer och förutsättningar, att det inte går att mäta kunskap och att själva testet resulterar i en likriktning av skolutvecklingen som inte tar hänsyn till de olika ländernas speciella situationer.

Samma argument går att applicera på nationella proven: olika skolor har olika förutsättningar, man kan fråga sig vilken kunskap det är som mäts (och hur den blir bedömd) och proven leder till en pedagogisk likriktning som inte tar hänsyn till vad som passar varje skola bäst.

Jag skulle vilja trycka en gång till på själva testets effekt på pedagogiken. Det är ett välkänt fenomen att både elever och lärare anpassar lärandet efter det som kommer på provet. Detta gäller oavsett vilket prov det är; ett nationellt eller ett som läraren har satt ihop. Proven blir då det bärande momentet i skolan, det som är helt avgörande för vilka kunskaper som våra elever har med sig ut i samhället.

Och här någonstans har det gått fel. De allra flesta prov genomförs under (för resten av livet) helt orealistiska omständigheter och testar inte heller en kunskap som är integrerad i en verklighetsliknande situation. Det vanligaste sättet en elev pluggar är genom att läsa in sig på ämnet dagen/dagarna innan och sedan försöka prestera på topp under den begränsade tid provet pågår. Och, precis som lärarna drunknar under administration och rättandet av nationella prov, så fastnar eleverna mellan kraven på ständigt nya prov och har inte möjlighet att plugga på något annat sätt.

Vi behöver börja om. Vi behöver fråga oss vad, mer exakt, det är vi vill att eleverna ska kunna när de slutar skolan. Hur ska just min kurs vara en del av det som eleverna har nytta av i sin vardag? Först när vi vet detta kan vi konstruera bedömningssituationer som är relevanta för verkligheten och som i sin tur skapar ett lärande som leder till djupkunskap.

Nu är det snart dags för lärarnas summering och fortbildningsdagar efter avslutningen. Varför inte använda en del av tiden att ställa de grundläggande frågorna: vad vill vi med våra elever? Vilka förmågor behöver de i en föränderlig värld? Och framför allt: hur ska vi se till, rent konkret, att vår pedagogik och våra prov avspeglar detta?


Genom att diskutera tillsammans med andra lärare, över ämnesgränserna, kan man både tänka nytt och se till att metoderna förankras i en vidare verklighet.