Kanske borde jag ha fokuserat på politik istället, med tanke på alla mystiska påhitt som presenterats de senaste veckorna. Debatten tycks i väldigt liten utsträckning handla om vad vi ska ha lärandet till eller verkligheten i skolan. Jag har därför satt ihop följande radikala förslag, utformat som en debattartikel:
Bedömningshysterin
har nått nya nivåer i och med förslagen om betyg i fyran. Det är ett exempel på
hur man, när något inte fungerar, vill göra mer av samma sak. Redan nu går
skolan på knäna under bedömningskraven; lärare hinner inte undervisa och
elevers stressymptom ökar i nationella undersökningar. Dessutom har vi
betygsinflation, olikvärdiga betyg samt betyg som inte visar huruvida eleverna
har de förmågor som krävs för att tillgodogöra sig högre studier.
Vi föreslår därför en
radikal vändning i frågan: fokusera på formativ, pedagogiskt motiverad
bedömning i skolan och gör intagningarna till gymnasium/högskola via centralt
framtagna bedömningsgrunder/prov.
Dagens bedömningssystem ignorerar verkligenheten både på den
övergripande nivån och på detaljnivå. På den övergripande nivån behöver man
fråga sig vad man ska ha bedömning till. Summativ bedömning, betyg på en färdig
produkt, används idag för att reglera intagning till gymnasiet och högskolan.
De sägs också öka elevernas motivation till att lära. Effekten av summativ
bedömning på inlärningen är starkt ifrågasatt, vilket också framgår av den
utredning regeringen har låtit göra. Inom den pedagogiska forskningen betraktas
däremot den formativa bedömningen genomgående som en positiv och nödvändig del
av lärande och utveckling. Med formativ bedömning menas att man studerar det
som presterats och utifrån det tar fram förslag på hur man ska gå vidare för
att uppnå ett definierat mål. Vi föreslår att man i grundskolan fokuserar
uteslutande på formativ bedömning och att denna samtidigt är kopplad till klart
uttryckta mål. Detta tillgodoser behovet av den pedagogiskt motiverade
bedömningen.
Den summativa bedömningen, som används för att göra urval,
kan göras med ett vidareutvecklat centralt högskoleprov, där man kan ha en
variant som är anpassad för gymnasiet. Genom att bedömningen görs utanför
skolans kontroll så undviker man betygsinflationen som skapas av skolornas
konkurrenssituation. Ett centralt organ att kan ha likvärdighet som ett
gemensamt mål för sin personalstyrka, något som är svårt när man har att göra
med många personer som dessutom har andra lojaliteter, vilket är fallet idag
när skolorna själva gör bedömningen. Enligt lärare på högskolan säger dagens
betygssystem väldigt lite om vad studenterna egentligen kan. Ett högskoleprov
däremot, fäster uppmärksamheten på de förmågor som är relevanta för att eleven
ska kunna tillgodogöra sig den högre utbildningen. En annan fördel med
högskoleprov är att det kan skrivas flera gånger. En elev som har tillägnat sig
nya förmågor utanför skolan kan alltså tillgodoräkna sig detta genom att skriva
om provet. Att dagens betygssystem inkluderar en rad olika förmågor som är helt
irrelevanta för den högre utbildningen är ett tecken på att systemet inte är
utformat efter vad man ska ha bedömningen till.
Detta om den övergripande nivån, nu vänder vi oss till
detaljerna, eller den dagliga verkligheten i skolan. Sjösättningen av dagens
betygssystem har inte fungerat. Redan på det rent praktiska planet stöter vi på
problem: lärarna behöver lägga så mycket tid på bedömning och nationella prov
att de inte hinner med sitt egentliga pedagogiska uppdrag. Även på ett mer teoretiskt plan är
betygssystemet ett misslyckande. Varken lärare eller elever vet egentligen vad
de olika kraven motsvarar i prestation. Detta beror inte på inkompetens eller
dumhet hos lärare eller elever. Det beror på att målen är uttryckta på ett sätt
som lämnar öppet för subjektiva tolkningar. Uttryck som ”nyanserat” eller
”välgrundat” tolkas med nödvändighet olika av olika individer. Ska
betygsystemet ha någon chans att fungera pedagogiskt eller som ett underlag för
urval måste det gå att skapa en enhetlig tolkning av vad målen betyder. Problemet med dagens system är alltså inte
att vi mäter för lite utan att vi inte vet vad vi ska mäta.
Skolorna lägger enorma resurser på att försöka tolka
betygskraven. Många elever upplever att skolan har kommit att handla om att
försöka förstå hur deras olika lärare tolkar betygskraven. Själva innehållet,
lärandet, upplevs som helt underordnat, något som är en vanlig effekt av
summativ bedömning. En formativ bedömning, däremot, handlar specifikt om
lärprocessen och vänder därför både lärarna och eleverna tillbaks till deras
egentliga uppdrag.
Formativ bedömning är komplex och kräver individanpassning.
Den tar tid i anspråk för lärarna, både för att de behöver utveckla sin förmåga
att ge formativ återkoppling och för själva utförandet. Å andra sidan är en formativ
återkoppling en central del i en fungerande pedagogik och kan lätt integreras
med resten av arbetet. Den tar därför mindre tid än den nuvarande summativa
bedömning vars pedagogiska nytta är tveksam.
Formativ bedömning genererar omedelbar dokumentation så
snart texter används; både elevernas arbeten och lärarnas kommentarer kan
sparas. Formativ bedömning relaterar till mål som, för att vara pedagogiskt
effektiva, uttrycks på ett sätt så att både elever och lärare kan se när målet
är uppnått. Det innebär att sparade arbeten i sig fungerar som en dokumentation
av när målen uppnåtts. I dagens system ligger den summativa bedömningen som ett
parallellt spår där dokumentationen utgör en del av rättssäkerheten. Denna
administrativa arbetsbörda är ett stort problem i lärarnas vardag som kan
minskas till ett minimum om man istället satsar på formativ bedömning och
lägger den rättsäkrade summativa bedömningen utanför skolan.
Sammanfattningsvis kan man presentera förslaget i följande
tre punkter:
- Den summativa bedömningen, urvalet till gymnasium/högskola, utförs av den omfattande kontrollapparat vi redan har i form av skolverk och skolinspektion. De i sin tur slipper helt ägna sig åt bedömning av bedömningen på grundskolenivå, vilket frigör resurser till urvalsbedömningen.
- Den pedagogiskt nödvändiga formativa bedömningen blir central i skolan. Det extra arbete och tid som krävs för att vidareutveckla denna bedömning är mycket mindre det som idag läggs på att hantera ett felkonstruerat bedömningssystem.
- Elever, lärare och föräldrar behöver veta var eleven befinner sig i relation till framtida mål som t ex gymnasie/högskoleproven. Därför behöver man använda sig av nationella mål som bryts ned till olika nivåer och beskrivs på ett sätt som är konkret och lättolkat, dvs inte betyg, utan en utvecklad form av krav+centrala innehåll som är formulerad utan relativa begrepp.
