Vem kan ge/ta konstruktiv kritik?

Något har blivit fel när det gäller förväntningarna vi har på eleverna. Låt mig ta ett exempel från verkligheten: Man ger godkänt åt en grupp sjuor eftersom de håller sig till ämnet, trots att texten saknar skiljetecken och innehåller stavfel och talspråk. Samtidigt förväntar man sig att eleverna ska klara av uppgifter som att ge varandra konstruktiv feedback (kan du?).

Det är vanligt att vi tar för givet att elever ska hantera olika situationer som kräver en välutvecklad social förmåga. Ett par exempel till: Vi verkar anse att till och med barn som just börjat skolan ska kunna vara delaktiga i ett utvecklingssamtal med två auktoriteter. Elever förväntas samarbeta i olika grupparbeten (ofta med personer de inte själva valt). De ska ta ansvar för projekt utan att veta vilka mål det är som ska uppnås eller hur mycket tid de har på sig.

Det är visserligen så att många vuxna tycks sakna insikt om hur svåra de här sakerna är. Vilket jag tycker är mystiskt, med tanke på arbetsplatskonflikter, fallerade projekt, alla som inte kan ta/ge konstruktiv kritik och dessa möten som tar för lång tid i anspråk i förhållande till resultatet. Men det är en sak att man inte inser att detta kan göras oändligt mycket bättre om man tränar på det, det är något helt annat att vara så aningslös att man beter sig som om förmågorna vore medfödda.

Det är givetvis bra om barnen tränas i att samarbeta eller att ge varandra feedback, men i så fall måste vi ge dem möjlighet att lära sig. De behöver få reflektera på en metanivå (varför gör vi det här, vad händer i gruppen, vad kan jag göra för att underlätta osv), prova olika tekniker, tränas i att göra en plan och sedan utvärdera den. Utan det här ”lära om socialt lärande” skapar uppgifterna bara problem. Dessutom  befäster de inkompetenser som redan finns hos eleverna (dvs de dominanta lär sig inte att lyssna och de som är tystare blir bekräftade i att de inte är viktiga).

Aha, det här är kanske förklaringen till varför vi vuxna fortsätter att misslyckas i sociala arbetsuppgifter utan att förstå varför?

Men samtidigt som vi tror att elever utan hjälp klarar av svåra sociala uppgifter, så ställer vi inte speciellt stora krav på andra förmågor som definitivt är inom räckhåll. Rätta mig om jag har fel, men nog kan varje svensklärare klara av att på åtta år få varje elev att kunna skriva en tio rader lång text med skiljetecken och korrekt skapade meningar!

Vid närmare eftertanke tror jag att det här handlar om en hel rad av implicita förväntningar. Skola-11 trycker på reflexiva förmågor och lära om att lära (jättebra, tycker jag), men samtidigt beskriver de centrala innehållen ämneskunskaper. Eleverna förväntas utveckla sin förmåga att lära om att lära på egen hand. Hmm, det här behöver fördjupas, jag återkommer i ämnet när jag studerat just den här aspekten av Lgr-11. Håll utkik efter rubriken "Rapunzel i elefenbenstornet".  ;-)