Varning för känsliga: Jag har bestämt mig för att prova ”hen” istället för ”han/hon”.
Det talas mycket om formativ bedömning i skolvärlden för tillfället, eller hur? Inte nog med att det är inskrivet i den nya skollagen, utan det är också det enda sättet att hinna med alla bedömningar som krävs – förutsatt att man vill hinna med lärandet också. Men formativ bedömning är mer än så: det är själva kärnan i en fungerande utvecklingsprocess. Tar vi inte reda på var vi är (bedömningen), kan vi inte heller veta vart vi ska. Och när vi vet var vi är, måste vi ta reda på hur vi ska komma vidare (det formativa).
Det här med ”vi” är lurigt och kräver eftertanke. Leta efter det implicita ”vi” när det pratas bedömning, eftersom detta "vi" ofta betyder att bedömningen sker i helklass. En formativ bedömning som sker på gruppnivå (genom till exempel testfrågor under en föreläsning), har inte alls samma sprängkraft som den individuella bedömningen. Enligt skollagen skall vi se till att alla elever utvecklas optimalt, vilket innebär att vi måste se var och en, bedöma var och en. Inte bara när det handlar om summativ bedömning.
Men att ge personlig formativ feedback tar tid och kräver en rad förmågor som många av dagens lärare inte tränat upp. Förmågorna att lyssna och ställa öppna frågor, till exempel. Detta är för-givet-tagna färdigheter som är ovanliga. För att belysa detta föreslår jag att du gör följande experiment:
Haffa en lämplig försöksperson och börja berätta om något som intresserar dig. Var uppmärksam på följande tecken på förmågan att lyssna: personen låter dig prata åtminstone ett par minuter innan hen avbryter. När avbrottet kommer ställer hen frågor på det du har pratat om (istället för att börja berätta om sina egna erfarenheter), eller kollar upp om hen har förstått dig rätt. Du kan prova detta på flera olika personer och varför inte dig själv? Hur gör du när du lyssnar? Hur visar du att du har hört på och är intresserad av det hen vill meddela?
Förutom att ta reda på var eleven är genom att lyssna/fråga, hjälper det om vi använder samma förmågor till att ta reda på hur. Vart ska redan vara definierat , dvs de centrala innehållen och kunskapskraven i en form som alla kan förstå.
Hur och vart blandas ofta ihop. Känner du igen kommentarer som: ”du behöver förtydliga hur du har tänkt” eller ”du måste dra en slutsats”? Det kan mycket väl vara detta som saknas för att eleven ska komma fram (till målet, dvs vart), men det säger inte så mycket om hur eller framför allt inte om just den elevens hur.
Men genom att lyssna och fråga, istället för att berätta, så kan läraren stötta eleven att hitta sitt eget bästa sätt att utvecklas, det sätt som gör att hen går framåt med stormsteg. Naturligtvis behöver eleven få testa olika sätt, dels för att prova nya vägar, dels för att hitta vad som fungerar. Eleven kan inte förväntas veta det innan hen provat. Troligtvis har eleven inte ens formulerat lärandet i ord, eftersom läraren alltid tidigare har dikterat hur man ska jobba – vanligen utan att förklara varför.
Den nya skollagen förutsätter alltså både att man använder formativ bedömning och att man jobbar på individnivå. Detta är inget mindre än en pedagogisk revolution som kommer att kräva ett helt nytt beteende i många klassrum. Och det skulle kunna bli hur bra som helst J!
Men känns kanske lika ovant som "hen" till en början? Jag behöver en tillvänjningstid innan jag vet om jag tycker om "hen" eller inte, men det verkar vettigt och förenklande, precis som individbaserat lärande, så det måste få en chans.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar