Alla behöver veta varför

Skolverket har gjort den alltför klassiska missen att lansera en ny plan/vision utan att den är förankrad hos dem som ska genomföra den. Gårdagens artikel om bedömning i SvD handlar om de problem som uppstår när vi inte vet vad eller hur vi ska göra något som chefen bestämt. I det här fallet handlar det (återigen) om skolverket (i rollen som chef) och lärarna (i rollen som arbetarna).

Och visst kan man undra varför hjälpfunktionerna inte fanns på plats innan man bytte system, eller varför man inte körde ett par ”testår” först. Men jag tror att problemet är djupare än så: det handlar inte bara om vad eller hur, utan om varför. Skola-11 har en ambitionsnivå som kräver en pedagogisk praktik som ligger helt utanför den genomsnittliga lärarens. (För att inte tala om den genomsnittlige invånarens – kolla förståelsenivån på kommentarerna till artikeln).

Hur kan jag ha mage att påstå något sådant? Jo, därför att det räcker med att läsa inledningen till läroplanen för att hitta mål som ”ge stöd och stimulans till alla elever så att de utvecklas så långt som möjligt” och ”utgå från den enskilda elevens behov, förutsättningar, erfarenheter och tänkande” (mina kursiveringar). För att en lärare ska kunna lyckas med det här, måste hen i praktiken inte bara prata med varje individ (ofta) utan också veta hur man frågar (för att få reda på motivation, förutsättningar, osv). Och det gör mycket få lärare idag.

De förmågor som behövs för att kunna stötta individbaserat lärande tycks vara för-givet-tagna, trots att detta handlar om något som tar lång tid att träna upp. (Om du tror att du redan kan allt om detta eller att du inte behöver träna, har du inte ens nått upp till den mest basala nivån). Och har man inte de här förmågorna så spelar det inte någon roll hur mycket fina ord som skolverket än kommer med. Eller hur långa/detaljerade beskrivningar de trollar fram.

Eftersom lärare föredrar att hålla föreläsningar och använda lärarstyrda gruppuppgifter får man anta att de anser att detta är bättre än individbaserade metoder – de har alltså inte förstått varför man måste sätta individen (den som lär sig) i centrum. Och hur kan man då bli motiverad att prova något nytt och osäkert?