Vad? Hur? och Varför?

Nu är det dags även för den något latare bloggaren att ge sig på tangentbordet igen. Min bloggarkompis, Io, har varit aktiv hela augusti och skrivit om vikten av konkretiseringar och annat väldigt klokt.
Jag funderar fortfarande över hur lätt vi har att fastna i ramen, formen eller strukturen och i det sammanhanget glömma bort innehåll. Jag skrev om det redan i våras men fick en ny vinkling nu i augusti när en rektor förenklade och kompletterade ämnet på ett smart sätt.
Vill man vara lite elak kan man påstå att vi ibland, medvetet eller omedvetet, väljer att låta skoldiskussionen handla om ramen för att vi inte vågar ta tag i innehållsdelen. Jag hävdar inte att t.ex. en omorganisation på en skola, i en förvaltning, käbblet om huvudmannaskap eller kursplaneinnehåll  är helt oviktigt, men en förändring  av strukturer behöver inte påverka själva innehållet ett dugg. Har du varit med om ett organisationsbeslut som inte påverkat ditt eller dina kollegers sätt att undervisa? Räck upp handen nu!

Du kan ta ner den nu.
Hur vidgade då rektorn mina perspektiv på frågan? Min uppdelning i form och innehåll ändrade han till två frågor. VAD? och HUR? Vadet motsvarar ungefär formen och huret hur vi faktiskt gör när vi ser till att barns lärande kommer till stånd. Kompletteringen består i frågan VARFÖR? Jag tycker att ett fokus på varför-frågan kan lyfta skoldiskussionen till en ny fräsch nivå.
Varför tillverkas det så mycket matriser i vår skolvärld just nu? Varför gynnar det faktiskt lärandet? Varför ska en matris se ut på ett visst sätt om det ska bli resultat?

Evidens av lust

Det senaste numret av Pedagogiska magasinet har forskning som tema. I en artikel om strävan efter evidensbaserade metoder påpekar Cleas Nilholm att det finns mål utanför kunskapsmålen som inte mäts. Exempel är kritiskt tänkande och lust till lärandet. Det första exemplet är kanske lite missvisande eftersom kritiskt tänkande dyker upp på många ställen i betygskraven i Skola-11, men låt oss titta närmare på det andra: lusten.

Vad är det som säger att lust inte går att studera eller mäta? Jag håller helt med om att lust i sig, precis som ”förmågan att” (som är en favoritfras i Skola-11), inte går att mäta med mindre än att vi är tankeläsare. Det är resultatet av tankarna, i ord, handling eller beteende, som vi andra märker. Precis som lärarna är tvungna att studera utfallet av en förmåga, så skulle man kunna titta på utfallet av lust.

Och hur svårt är det? Vad tycker du kännetecknar lust? Och om du förhåller dig förutsättningslöst och vill ta reda på mer precis vad det betyder för en viss elev, hur många barn har svårt för att beskriva hur de beter sig när något är roligt?

Här kommer vi in på en kärnfråga, nämligen hur man definierar resultat av abstrakta förmågor, känslor eller varför inte värdegrundstankar. Mycket som görs i skolan idag – som till exempel vidareutbildning – utvärderas inte alls. Vi fokuserar på processen, men vet varken vart vi vill komma (rent konkret) eller hur vi ska veta om det vi gör fungerar.

Trots att vi så sällan gör detta (och därför utför t ex kostsamma omorganisationer utan att veta om de ger något resultat), så är det inte speciellt svårt. I t ex ett värdegrundsarbete kan vi svara på frågorna: hur kommer vi att märka att det fungerar? Vad gör elever/medarbetare annorlunda efteråt? Vad säger de, vilka faktorer har de med i sina resonemang, hur handlar de?  

Definierar vi detta redan från början (dvs sätter upp learning outcomes) blir det också lättare att bedöma vilka insatser som kan tänkas fungera. Kommer en inbjuden föreläsare skapa denna förändring? Vad händer om vi diskuterar frågor i olika grupper? Eller dramatiserar en händelse? Efteråt kan vi sedan bedöma om insatsen fungerat.

Och gör den inte det är det läge att prova något annat, eller hur? Och med denna fråga följer en ytterligare undran: hur ofta har vi gjort om samma insats trots att den inte har lett till någon bestående förändring?  Hur många utbildningsdagar (och här rullar arbetstidspengarna friskt) har inte passerat utan att vardagen i klassrummet har förändrats överhuvudtaget?

Det är dags att titta på resultatet, men på ett formativt och kreativt sätt!

Oordning och oreda!

Ordning och reda har varit ett slags mantra i skolan, många har använt de båda orden flitigt i debatten. Det har fungerat, det har fått många utanför skolan att tro att det är oordning och oreda överallt i skolan och att flummiga lärare vill ha det så. Slutsatsen blir då givetvis, att det måste ändras. Det blir en något märklig debatt, ingen vill ha oordning och oreda, det finns ingen att debattera med. Pedagoger vet att ordning och reda är bra för lärandet.
Det finns en parallell till detta i synen på ledning. Misstagen som uppstår om arbetsfördelningen eller ansvarsfördelningen är otydlig kan rättas till på olika sätt, men den enda lösning som föreslagits är "ordning och reda" i hierarkierna. Par eller grupper kan leda på ett tydligt och hierarkiskt sätt. En spetsig hierarki kan också bli otydlig. Det är inte alltid, eller rättare sagt väldigt sällan, som en förändring kan garanteras genom en organisationsförändring. Det är lite besvärligare men nästan alltid effektivare att ta itu med innehållet.
Hur garanterar rätten att ta ifrån elever mobiltelefoner optimalt lärande?
Hur garanterar titelbyte eller omgruppering av chefer ledningsfunktionen? Det kan vara nödvändigt , men utgångspunkten måste vara innehållet och inte formen.
Jag menar inte att skolan är sämre än någon annan bransch i detta avseende, problemet att formen tar över innehållet är spritt i många branscher.
Debatten borde handla om hur vi optimerar lärandet hos varje enskild individ och vilket arbetssätt och vilken ledning det önskade resultatet kräver.
Jag hoppas innerligt att detta inlägg slagit in en massa öppna dörrar. Formen är ett medel, inget mål.