Släpp rektorerna loss det är vår!

Skolinspektionens rapport om bristande likvärdighet mellan svenska skolor har väckt en del debatt. Och det är bra, vi behöver prata om detta och komma fram till åtgärder. I rapporten räknas en del orsaker upp, de är inte tagna ur luften de är resultat av inspektioner. I media har många spekulerat i orsaker som t.ex. fritt skolval, elevpeng och boendesegregation. Vi kan säkert prata om orsaker i några år till men vart leder det? Det är dags att agera.
Medicin mot bristande likvärdighet? Ja, det finns säkert handlingar som "nån annan" ska göra, politiker, andra förvaltningar än den egna eller staten. Kreativitet kring vad andra borde göra kan tyvärr ibland vara större än kreativitet och reflektion kring egna handlingar.
En idé som förts fram i media nu efter rapporten är att satsa mer på de riktigt lyckade så att de som är kass eller lite sämre än de godkända kan få bilder av hur de borde bli.
Det kan så klart vara bra med modeller här och var, men överge inte de svaga. Säg inte bara:
- Se på dem, de är ju så duktiga. Gör så! Ni får ju lika mycket pengar.
Nej, stötta skolor och rektorer med sämre resultat. Håll dem under armarna, utveckla, förebygg och inge hopp så att lägstanivåerna höjs. Hjälp dem med satsningar, pengar och struktur så att föräldrar och elever väljer dem.
Stödet kan se ut på tusen olika sätt, skolor och rektorers behov är lika olika som elevers. Här har centrala utvecklingsavdelningar sitt uppdrag. Fråga vad ni kan göra för dem istället för att be dem göra saker åt er. Se till att de har makt över de handlingar som krävs för de mål de vill nå. Då skapas motivation och förankring.  Låt dem inte vara beroende av "nån annans" handlingar.
Nyttja interna och externa resurser. Prata med de ytterst ansvariga, rektorerna, och lita på dem, ni har ju rekryterat dem, de är huvudrollsinnehavare i detta drama.
För att skolor på efterkälken ska nå fram måste skolorna få formulera sina framtida resultat, och vilken väg mot resultatet som är möjlig för dem. Stötta rektors idéer om framgång med till exempel stöd för förankring av de förändringar som ska göras, stötta med öronmärkta kronor och andra  resurser så att de kan börja gå sin väg mot sina mål, som givetvis stämmer överens med de centrala och nationella målen. När jobbet skolor och rektorer gör ska bedömas ska det naturligtvis vara en formativ bedömning. Lev som du lär!
Attraktiv framtidsbild för likvärdigheten mellan svenska skolor: Skolor som av någon anledning släpar efter ges förankrat, aktivt och anpassat stöd så att de snabbt når en kvalitet som gör att de inte väljs bort. Kan en skolhuvudman ha ett viktigare uppdrag?

Kastar sten i växthus, men ändå inte helt fel

Det finns ingen enskild dundermetod som gör att skolor blir bättre, bara min, skriver professor Rothstein i DN den 28/4. Det blir givetvis lite tokigt att säga så, men det finns ändå viktiga sanningar i det han skriver.
Skolledaren betyder mycket och får inte överges, och om skolan är en löst kopplad organisation, så som det beskrivs i artikeln, måste stödet bli lokalt och personligt. Nivåerna ovanför rektor, från departement och neråt, bör ägna mycket energi åt back-office verksamhet och inte så mycket åt stram styrning med riktning mot Modellen med stort M, för den finns ju inte.
Jag skrev kort idag för att ni ska orka med en kommentar. Vem blir först?

Ge rektorer formativ bedömning!

Det skrivs och snackas en  massa om formativ bedömning. Och det är ju bra, för formativ bedömning leder elever framåt, om eleven stöds i att känna till åt vilket håll "framåt" ligger. Om ett förhållningssätt ska fungera i ett helt system är det bra om förhållningssättet genomsyrar systemet. Det brukar kallas "Lev som du lär" Jag funderar över detta när jag läser gårdagens utmärkta artikel om rektorer i SvD. Hur gör det svenska systemet med sina rektorer?
Skolinspektionen letar fel (det är ju deras uppdrag) och pekar offentligt finger åt rektorer. Varför tror man på det i denna del av systemet när man inte tror på det för elever?
Rektor behöver ett kontinuerligt stöd för att utveckla skolan åt det håll som han/hon och systemet vill. Stödet ska vara individuellt och inte enbart innehålla de vanliga behoven kring ekonomi och administration. Stödet kan handla om
- hur jag som rektor motiverar mig själv och min personal att se till att det vi beslutar faktiskt händer.
- hur arbetslag och ledningsgrupper fås att fungera optimalt
- hur rektor själv kan prioritera och hantera sitt jobb
- hur jag blir pedagogisk ledare
- o.s.v.
Detta görs inte bäst genom att sätta hundra rektorer i en aula för att lyssna på en föreläsare som talar om hur man gör.
Ett kontinuerligt stöd för tankar och konkreta handlingar ger säkrare resultat.
Jag hör redan reaktionen; men rektor är ju vuxen och har lön och eleverna är ju barn som utvecklas. Rektor måste väl klara lite kritik? Självklart är det så, men om systemet vill ha resultat och rektorer som gör rätt saker kan systemet se till att den formativa bedömningen fungerar hela vägen.

Arga rektorn?!

I nästan varje annons efter ledare såväl i skolan som i andra branscher nämns "tydligt ledarskap" i texten. Vad menas med det?
Är tydligt ledarskap alltid bra? Jag tror säkert att de som jobbar fram kravprofilerna bakom annonserna har en god intention, men att både sökande och rekryterare kan vilseledas av begreppet.
Chefen som pekar med hela handen och skriker ut sina kommandon är väldigt tydlig. Hur effektivt är det? Chefen som säger att den definition som han/hon använder är den rätta, är mycket tydlig. Hur ökar kompetensen i verksamheten på det sättet? Kanske också redan anställda chefer kan missledas och tro att de måste vara lite argare. Nyss avsattes en handfull extremt tydliga ledare i Nordafrika. Inga andra jämförelser, men medge att det finns gott om tolkningsutyrymme i begreppet.
Jag citerar ur en bokrescension:”När ledarskapet förändrats från ett auktoritärt ledarskap till ett mer otydligt ledarskap har otydligheten blivit en av orsakerna bakom den ökande psykosociala ohälsan i arbetslivet”
Klivet bort från den auktoritära ledarstilen har på sina håll tagits ut i tomma luften.
Jag kan inte låta bli att dra paralleller till de problem med tolkningsbara adjektiv som finns i kursplanernas kunskapskrav, som vi skrivit om i tidigare artiklar i denna blogg. (Svårtolkat? den 15 februari och Klagörande matriser? den 14 februari)
Om vi söker chefer som kommunicerar (verb) och förankrar (verb) på ett sådant sätt att missförstånd, spekulationer och tolkningar undviks, blir det genast lättare att veta vad som eftersöks. Förhoppningsvis är det den tanken som ligger bakom "tydligt ledarskap".
Jag erkänner villigt att jag inte läst böckerna som rescenseras, jag råkade få ögonen på några rader i  rescensionen när jag virvlade runt på bloggar och annat i internet-oändligheten. De kan var läsvärda. http://www.lararnasnyheter.se/chef-ledarskap/2011/10/08/tydligt-ledarskap-trend-tiden

Rektor - jobbet jag ville ha

http://www.chef.se/dynamisk/index.php/index/artikel/rektor-jobbet-ingen-vill-ha/?utm_source=twitterfeed&utm_medium=twitter
Jag inleder med en länk till en artikel jag just läst. "Rektor - jobbet ingen vill ha" ur tidningen Chef den 2 mars 2012.
Hur blev det då så här? Vi kan säkert samtala om, skriva om, diskutera om och till och med bråka om historien och nuläget rätt länge. Och vi behöver kanske göra det också, men...
...minst lika intressant borde vara att komma överens om hur det borde vara. Vad ska en duktig, eller varför inte en "good enough", rektor prestera? Vilka resultat förväntar vi oss? Hur ser prioriteringarna ut?
Att toalettstolarna hela tiden fungerar? Att en rektor, som antagligen och förhoppningsvis är kass på att leda mögelsaneringar, ändå leder mögelsaneringar? Att varje elev utvecklas optimalt utifrån sina egna förutsättningar? Att varenda unge når upp till kunskapskraven? Ja, det kan bli en intressant och viktig diskussion.
Idé:
Om det inte redan är gjort kan man börja med att  formulera det önskade resultatet av rektors jobb. Denna formulering får inte stanna i ett tjusigt dokument, den måste förankras hos alla berörda på alla nivåer. Det formulerade resultatet kan inte vara en massa ord "upp i det blå", det ska vara så konkret att rektor och uppdragsgivare i efterhand enkelt kan konstatera vad som gick bra och vad som kan bli bättre, och hur den förbättringen kan gå till.
Med ett välförankrat önskat framtida resultat i medvetandet blir det enklare att välja de handlingar som behövs för att nå detta resultat. Handlingar av rektor själv och handlingar av rektors uppdragsgivare.
Hur ser stödet runt rektor ut? Vilket, internt och externt, stöd får en rektor personligen för sin utveckling? Vad innehåller utbildningsinsatser? På vilka grunder rekryteras en rektor? Hur prioriterar rektor själv sin tid? Hur prioriterar andra rektors tid? Hur delegerar rektor? Hur delegerar rektors chef? Frågorna är många, men med fokus på det resultat alla är överens om att vi är på väg mot blir det lättare att svara på frågorna. När varje åtgärd relateras till det förväntatde resultatet ökar möjligheten att nå fram avsevärt.
Många av de rektorer jag träffar stämmer inte in i artikelrubrikens klagosång men de skulle kunna säga; "Rektor - jobbet jag ville ha". De ville det verkligen, men något har hänt och de måste få en tydligare kommunikation kring detta. De vill egentligen inte jobba mindre eller få det bekvämare, de är riktiga arbetsmyror hela högen. De vill nog bara göra rätt sak och själva veta att de gjort det när de gjort det!